Rare Exports – Recension

För ett tag sedan lade Leiyah upp trailern till den finska filmen ”Rare Exports” här på Onyanserat och förutspådde att jag förmodligen skulle älska filmen. Häromdagen tog jag en av få chanser och gick och såg den på Stockholms Filmfestival. Så… hade Leiyah rätt i sitt siande om kärlek vid första ögonkastet? Läs vidare så får ni veta svaret.

Rare Exports såldes in med hjälp av två väldigt snygga kortfilmer som finns att hitta på YouTube här och här, trots detta så hade regissören Jalmari Helander ganska svårt att sälja in sin idé till dom finska finansiärerna vilket ledde till att han sökte hjälp över gränserna i bland annat Norge, Estland och Frankrike. Jag är inte förvånad eftersom filmens premiss låter ganska löjeväckande när man bara pitchar den.

"-Finns det några snälla barn?"

Ett amerikanskt företag borrar i Korvatunturi-berget i dom finska lappländerna på jakt efter något. En äldre herre med käpp i sann ”fanatisk-vetenskapsman-á-la-Jurassic-Park-anda” överser projektet. När teamet stöter på ett stort hålrum djupt nere i berget så förklarar han att dom står ovanpå en av dom största gravhögarna i världen, nämligen tomtens… den RIKTIGA tomten alltså. Inte den fryntligt rosenkindade Coca-cola-tomten som vi är vana vid utan den mer oförlåtande och sadistiska tomten från forndoms dagar som straffade elaka barn genom att smiska deras små släta stjärtar till en blodig massa, koka dom i skållhet olja eller helt enkelt slita dom i stycken. Han blev fängslad i berget av dom finska samerna som tröttnade på hans pederast-sadistiska fasoner. Samtidigt förbereder sig traktens lokala lilla jaktteam inför den årliga renslakten. Vi får följa allt genom den lilla naiva pojken Pietaris ögon. Tomten lyckas såklart ta sig ut och löpa amok i bygden och det är upp till Pietari att stoppa honom och till sin hjälp har han en liten grupp väldigt finska män.

"-Ser du stjärnan i det blå?"

Det låter det va? En tomte-action-thriller-komedi. Det kan väl aldrig bli bra? Eller? JO! Det kan bli helt utomordentligt skitbra och det blir det! Jalmari Helander har gjort något som jag aldrig tidigare har sett inom skandinavisk film och han har gjort det med sådan skön fingertoppskänsla att man inte kan annat än att älska det. Det är gjort med inte bara en glimt utan en hel halogenlampa i ögat och en kittlande svart humor är ständigt närvarande. Det innebär inte att filmen i sig är fjantig trots premissen, för det blir faktiskt engagerande och spännande. Som jag viskade till min kamrat i biomörkret med ett fånflin på läpparna ”-Det är helt sjukt hur han har lyckats att få världens fjantigaste premiss att bli spännande, jag sitter fan här och bryr mig!”. För under den glättiga ytan så har Helander ändå lyckats väva in en ganska rörande historia om en liten pojkes drömmar och önskningar om en riktigt fröjdefull jul i ett familjehem där en känslomässigt trasig pappa sörjer en bortgången fru.

"Do not open 'til Christmas!"

Fotot är riktigt snyggt och hela looken i filmen ligger utan tvekan och tävlar på internationell nivå även om det är lite ojämnt här och där, men det skapar en nästan sagolik känsla över hela filmen som också hjälper till att sälja in historien. Det är en julsaga för vuxna och Helander använder sig friskt av välkända action- och storfilmsklischéer men han gör det medvetet och det blir sjukt kul. Skådespelarna gör ett fantastiskt jobb att gestalta den klyschiga finska mannen och nidbilden är förmedlad med en kärleksfull humor. Onni Tommila som spelar Pietari är övertygande som den naiva lilla pojken som måste växa i den stundande faran. Jag kan påpeka att det inte finns en enda kvinna med i filmen och under pratstunden med Jalmari Helander efteråt så var det en kvinna som ganska surt frågade varför så var fallet. Jalmari gav det bästa svaret någonsin; (på finsk-engelska) ”It’s always easier for men in group to do really stupid things if they don’t have to explain it to anyone”.

Tuffa män gör dumma saker i grupp.

Filmen visas på Stockholm Filmfestival och det är också här den svenska publiken har sin enda chans att se detta mästerverk på bio eftersom alla svenska distributörer verkar vägra ta i filmen ens med tång med den juraåldrade ursäkten att ”den svenska publiken vill inte se sånt här”.  Vad dom nu grundar det påstående på vet jag inte eftersom det uppenbart aldrig har gjorts något liknande tidigare och från publikens reaktioner i salongen så måste jag påstå att dom har helt åt helvete fel! Däremot hade Leiyah helt rätt i sin spådom, jag älskade filmen och jag älskade också filmens regissör som jag tror kommer att gå hur långt som helst, men han kommer att gå sin egen väg och det är beundransvärt.

Filmen visas på Biograf Saga Lör 27/11 kl 14.00 och Söndag 28/11 kl. 19.00 har ni chansen så GÅ OCH SE DEN!