Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

The Raven – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 21 juli 2012 i

Dvd Film Recensioner

Kort efter Francis Ford Coppolas flummiga experiment Twixt kommer nu film nummer två med den amerikanska poeten och novellförfattaren Edgar Allan Poe i fokus.

Ni kan kanske historien. I oktober 1849 försvann Edgar Allan Poe mystiskt i ett par dagar. Han blev senare upptäckt liggandes mitt på en gata i Baltimore i kläder som inte var hans egna och när man plockade in honom på sjukhuset talade han osammanhängande och i gåtor innan han dog på samma sjukhus endast 40 år gammal. Ingen vet till dags dato vad som egentligen hände under hans märkliga försvinnande vilket gör hans slut precis lika mytomspunnet som många av hans litterära verk.

Det mesta är mörkt, dimmigt och fuktigt i The Raven

The Raven är en thriller med skräckfilmsunderton som fritt leker med tanken om vad som skulle kunna ha inträffat de där sista dagarna i författarens liv. Tyvärr blir det hela inte särskilt trovärdigt men filmen har ändå sina ljusa stunder. Till saken hör att Poe var en notorisk missbrukare med en förkärlek till den gröna fen (absint) och opium och han sågs ofta planlöst rumla omkring längs gatorna så det är väl högst troligt att han helt enkelt bara fått för mycket av det goda och däckat av i någon träddunge någonstans, blivit rånad på sina kläder och i sin tur fått tag i några andra men vem är väl jag att spekulera i sådana frågor? Att det skulle ha gått till som i The Raven känns inte alla fall inte särskilt sannolikt och det är väl i och för sig inte heller meningen men i och med denna vilda tolkning tar man effektivt död på myten Edgar Allan Poe och förvandlar det hela till en Hollywood esque-doftande jakt på något så banalt som en seriemördare. Filmen som är regisserad av James McTeigue (V for Vendetta) är uppbyggd på ett pusselliknande sätt där en gäckande mördare tar livet av folk exakt som i Poes egna uppdiktade historier och ständigt lämnar ledtrådar som skall leda till nästa mord. Här plockar man friskt från diverse seriemördarfilmer där Se7en och Saw verkar vara de främsta inspirationskällorna.

"Kolla här! Jag tror att jag har hittat ett sånt där plot-hole!"

I rollen som Poe ser vi John Cusack som utseendemässigt känns riktigt genuin i rollen med sitt långa svarta hår och karismatiska getskägg men jag kan inte låta bli att undra om han fått problem med hörseln på äldre dagar för här snackar vi verkligen verbalt överspel. Faktum är att det finns stunder där Cusack inte är långt ifrån att kunna mäta sig med överspelets okrönte mästare Nicolas Cage. Dock har den sistnämnde betydligt mer rutin inom området och kan därmed komma undan med ett spontant utbrott på ett helt annat sätt. Jag har alltid tyckt att John Cusack har valt sina roller väl. Ganska udda filmer med substans där många av dessa fortfarande håller riktigt hög klass. Vem minns inte den fina High Fidelity, den geniala men skruvade I Huvudet på John Malkovich och den smarta, något underskattade Identity? På senare tid har han dock sakta men säkert förnedrat sig i sämre och sämre produktioner där 1408 och 2012 kanske står ut som de sämsta. The Raven ändrar inte detta faktum. Cusack övertygar helt enkelt inte som den dekadenta, deprimerade och suicidala spillra av man som Edgar Allan Poe faktiskt var vid den här tiden. Istället skall vi här tro på att han sprang omkring och utredde morbida seriemord (som inte ens var ett begrepp under den här tidseran) tillsammans med Baltimores poliskår, ledd av filmens stora överraskning, Luke Evans i rollen som Detektiv Emmet Fields. Evans har annars mest gjort sig känd som en riktig träbock i sandaler när han jagat jättelika monster i grekisk mytologi men här lyser han faktiskt och gör rollen som mordutredare på ett väldigt övertygande sätt.

Vad är väl en bal på slottet? Den kan vara tråkig och trist men det kan också finnas seriemördare

Fotot i The Raven är snyggt, mörkt och mystiskt, som sig bör i en sådan här film och både miljöer och kostym speglar verkligen tidseran på ett oklanderligt vis. Tyvärr blir det ibland lite väl mörkt och det finns tillfällen när det faktiskt är svårt att se vad som utspelar sig på skärmen men det passar stämningen väl och jag har överseende med detta. Fram tills att Poes vackra men oändligt trista fästmö Emily (Alice Eve) blir kidnappad och det hela utvecklar sig till någon slags katt och råttalek med töntiga lösensummebrev vackert skrivna i blodrött bläck så funkar faktiskt The Raven rätt hyfsat som underhållning trots alla övertramp men där och då rinner bägaren till slut över och filmen tappar allt. Nu följer istället en jakt mot klockan och den lilla spänning och originalitet som ändå fanns där för ett tag rinner snabbt ut tillsammans med sanden i timglaset.

Edgar Allan Poe var en intressant och mytomspunnen karaktär. Ett plågat geni som sökte tröst i allsköns substanser. En trasig själ som knappt hade pengar för att överleva dagen och det enda som höll honom vid liv var hans makabra historier som skulle komma att fascinera en hel värld. Det är så jag vill minnas honom, inte som någon gotisk John McClane som springer omkring och vrålar med bössan i högsta hugg och räddar vackra kvinnor i nöd.

The Raven släpps på DVD och BluRay 19 september i år.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg