Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ready player one – Nostalgisk gaphals

Inlägg av Eduardo den 28 mars 2018 i

Recensioner

Nostalgi kommer i många olika former – här 2010-talet bredvid 1980-talet

Ready player one är baserad på Ernest Clines bokförlaga med samma namn som droppade i bokhandeln runt 2011 och vart en stor succé – konceptet med en hyfsat behaglig dystopi (världen är åt helvete men jävlar vilket bredband dom har) och den enorma 80-talsnostalgi den vältrade sig i slog väl an hos 80-talisterna och vips vart det en film på det.

Nåväl – den mysiga dystopin bygger på att jorden gått lite halvt åt fanders och merparten av befolkningen har verklighetsflytt in en VR-värld – The Oasis – där dom lever sina liv istället för att ta tag i de reella problemen (can’t blame them). Wade Watts, som lirar under sitt online nick Parzival, är en vanlig ung kille (odräglig såklart) som tillsammans med sina vänner Art3mis och Aech (nicks från MSN-tiden är tydligen coolt fortfarande 2044) raidar loot och meckar med sina avatarer dagen lång. Trots att dom aldrig träffats i ’verkligheten’ så lever dom ganska bra inuti den virtuella världen som skapats för dom – men det är självfallet att det byggs upp en moralkaka om detta senare.

När grundaren av the Oasis, James Halliday, en dag dör så efterlämnar han hela sin virtuella värld (världens största företag) till den som kan hitta hans påskägg som han gömt i spelet (Not: påskägg är hemligheter som programmerare med eller utan tillåtelse genom alla tider lagt in i olika TV-spel för spelaren att hitta). Mot sig har dom såklart det superonda (kapitalistiska) företaget IOI vars soldater kallas Sixers som vill lägga beslag på företaget för att – ptja stora företag gärna vill fortsätta vara stora företag.

Ganska fräsch dystopi i alla fall.

Nu till det som egentligen gör hela boken/filmen – Halliday var ett stort 80-talsfreak så alla påskäggen har någon koppling till just det decenniet och därför är hela den virtuella världen byggd på just nostalgi ,och dom som inte gillar det tvingas gilla det om dom vill ha en chans att hitta påskäggen. Konceptet sätter sig tidigt med Van Halens ’Jump’ som introlåt och det är svårt att värja sig emot det de första 30 minutrarna. När Wade kastar sig in i sin DeLorean och gör sig redo för den första överdoserade actionscenen – en racingbana som är en mashup av Inception/Bowsers Castle samtidigt som dom jagas av King Kong – så är det snabbt, snyggt och jävligt medryckande men efter det så går det nedåt.

Där många pratar om en ’våldsam flört med nördkulturen’ undrar jag egentligen om det är så det ligger till. När Det och Stranger things lyckas bejaka 80-talisternas eskapism så görs det på ett ganska vackert sätt – ett sätt där referenser inte behöver tryckas upp övertydligt i ansiktet på en hela tiden utan istället levereras subtilt – just för att det utspelar sig i 80-talet. Här blir det ironiska nästan att filmen blir som en kopia på sina egna antagonister, Sixers, som inte älskar 80-talet och dess referenser utan snarare pluggar det för att dom måste vinna tävlingen och namedroppa saker bara för att dom kan. Även om detta beskrivs mer i boken så blir det än mer tydligare i filmversionen.

Spielberg har tagit sig ganska stora friheter gentemot den analoga förlagan och lagt in referenser till moderna spel såsom Overwatch och Starcraft 2, vilket är en rolig detalj men även nödvändigt om man ska vända sig emot ’nördkulturen’ (inte direkt så marginaliserad som den låter).

Boy meets girl – som är sådär lite halvkaxigt men ändå tjejig. Trött som fan.

Förutom riktigt snygg action, referensbonanza och att Spielberg får återvända alla CGI-modeller som inte passade in i Avatar, så finns det noll försök till tråkiga saker som karaktärsfördjupningar eller manus – det är kille möter tjej – tjej ser inte ut som hon gör i spelet – men det är helt OK, säger killen, och boom vi har ett par. Det är jäkligt gäspigt och oftast resulterar det tröttsamma manusarbetet i att man kollar efter en kudde att köra upp i ansiktet (inte för att slippa se utan för att dö och vakna på en bättre plats). Det är säkert charmigt på någon nivå att karaktärerna inte utvecklats sedan 80-talet eller något, men personligen känner jag att det förtar så mycket. Det är trots allt en Steven Spielberg-rulle, men skulle jag se någon av hans dystopier om några år skulle jag gladeligen slänga på A.I. istället och vara nöjd med att jag bara såg Ready player one en gång – det var ok men det räcker så.

Ready Player One har premiär idag den 28:e mars

 

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg