Senaste Kommentarer

Top Commenters

Her – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 31 januari 2014 i

Film Recensioner

3bf2e981

Her

I en nära framtid i Los Angeles lever Theodore som är en komplex, själfull man som tjänar sitt uppehälle genom att skriva gripande, personliga brev åt andra människor. Med hjärtat krossat efter att ha avslutat ett långt förhållande blir han fascinerad av ett nytt, avancerat operativsystem som sägs vara både intelligent och ha ett eget medvetande. När han startar det möts han av ”Samantha”, en ljus kvinnoröst som är kvick, känslig och överraskande rolig. Då hennes behov och begär växer, i takt med hans egna, förvandlas deras vänskap snart till något starkare.

Att vi delvis lever genom våra smart phones, datorer och paddor är knappast ett djärvt påstående. Att ha tillgång till all information och alla kontakter i våra fickor är helt enkelt oemotståndligt. När Bill Hicks ylade om att ”we are all one consciousness” hade han ingen aning om vad som komma skulle. För vi är där nu. Vi är, varken vi vill eller inte, digitalt sammankopplade och det är på många sätt fantastiskt. Och detta har i sin tur skapat en grogrund för bakåtsträvare i form av ilskna kulturskribenter och charlataner till föreläsare med nyord som ”härvarande”. Att befinna sig i nuet är i deras värld finare och bättre än att vistas online. Jag tycker det resonemanget är märkligt eftersom det ena faktiskt inte utesluter det andra. För om man kokar ner det handlar det om en och samma sak – relationer. Men samhörighet måste kanske inte ske på ett rent fysiskt plan? Det är den frågan som Spike Jonze adresserar i Her.

Hertheosmile

Glad

Theodore Twombly (Joaquin Phoenix) har drabbats av en depression. Han är känslomässigt handikappad och hans ens gång lyckliga äktenskap har krackelerat på grund av hans oförmåga att totalt ge sig hän den totala intimiteten. Hans jobbar handlar om att sätta ord på andra människors känslor och det är något han excellerar i. Han är alltså en mästare på känslor i teorin men fullständigt usel i praktiken. Därför är det fullständigt logiskt att han förälskar sig i ett operativsystem med artificiell intelligens.

I den framtid som filmen utspelar sig har datorerna nått singularitet, vilket lite förenklat innebär att maskinerna har gjort sig oberoende av människan och utvecklas i egen takt. Tanken är svindlande men inte orealistisk. I sin allra mörkaste stund möter Theodore alltså en entitet som förstår honom bättre än någon annan fysisk person. Operativsystemet Samantha har tillgång till allt han någonsin har skrivit och hela hans online-historik vilket om man rannsakar sig själv säger rätt mycket om vem man är och kanske ännu viktigare – vem man vill vara. Theodore blir förälskad i Samantha och oavsett förutsättningarna är det så klart upplagt för konflikt.

Och här blir filmen blir riktigt intressant. För vem är det Theodore egentligen har en relation med? I filmens mest dråpliga scen iscensätter Samantha ett möte genom en mänsklig avatar och det är då det börjar skava. Verkligheten gör sig påmind och filmens underliggande satir blir tydligare. För det här är ingen lovsång till teknikens under. Det är en lågmäld dystopi om kärlek, existentialism och varats olidliga ensamhet. Om vår längtan efter mänsklig kontakt, men också en vass kommentar om var vi kanske är på väg.

3022037-slide-her-film

Ensam

Jag tror att många skräms bort av premissen och trailern. Att det är en goofball-film av och för mustascherna från Brooklyn. Her är allt annat än det. Att göra en film som handlar om en man som möter sin drömkvinna innebär automatiskt att man ger sig ut på minerad mark. I värsta fall blir det förljuget som i 500 Days of Summer men i bästa fall blir det som i 2000-talets mest romantiska film – Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Att lyckas gestalta och till viss del definiera vad kärlek innebär är kanske det mest ambitiösa man kan ta sig an som filmmakare. Det är en dans på slak lina och Her har så klart pulvriserats av ett antal kritiker.

Men filmen handlar om så mycket mer än boy meets girl. Den ställer existentiella frågor på flera plan och är så mycket smartare än vad man först tror. Framtidsvisionen må vara dyster men den är visuellt fulländad tack vare Hoyte van Hoytemas vackra foto. Scenografin och miljön känns trovärdig och det är skönt att man för en gångs skull avviker från Blader Runner-estetiken utan att för den sakens skull hamna i Jehovas Vittnes-land. Och Joaquin Phoenix är fullständigt fenomenal trots att han nästan uteslutande spelar mot Scarlett Johanssons röst.

her-joaquin-phoenix-14

Sköna nya värld

Her lyckas hålla två disparata tankar igång samtidigt – vi får se både det positiva och negativa i denna sköna nya värld. Men det finns ett tydligt budskap i filmen. I den svidande vackra slutscenen råder det inga tvivel om att Spike Jonze är en fullblodsromantiker som vill ställa sig på hustaken och skrika ut till världen: lyft blicken, från det som Tommy Berggren kallar ”sardinburken”, och ta vara på det som finns framför dina ögon. För trots att filmen utspelat sig i en högteknologisk framtid är det en djupt mänsklig historia. Her är en både vacker, sorglig och rolig film som ställer, och försöker besvara, den svåraste frågan som finns: vad är kärlek och hur förhåller man sig till den?

Her har biopremiär på alla hjärtans dag(!) 14 februari

betyg5

 

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg