Senaste Kommentarer

Top Commenters

Don’t Let Him In – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 14 mars 2012 i

Recension

”Vem tycker inte om en film om en galen mördare som ränner runt i skogen och hackar sönder alla han möter?”
Horrornews.net

Visst låter det fint och det första intrycket av brittiska rysaren Don’t Let Him In är också lovande. Omslaget är verkligen old-school horror. Mörkt och otäckt med styckade kroppar i grova kedjor. Likt en makaber pyntning hänger de där i ett stort gammalt träd. Det är dunkelt och dimmigt runt det lilla huset i bakgrunden och man känner direkt att här vill man inte spendera sin lediga tid.

Ändå är det precis det Paige (Sophie Linfield) och Calvin (Rhys Meredith) planerar att göra. Paret behöver en semester och vad kan väl vara mysigare än att åka ut på vischan, lämna datorer, mobiltelefoner och Jamie Olivers matlagningsprogram långt bakom sig. En fisketur är sedan länge bestämd och det skall verkligen bli skönt att bara få koppla av och rå om varandra. Dessa planer skiter sig dock relativt omgående då Calvins lättfotade syster Mandy (Gemma Harvey) får för sig att haka på tillsammans med sitt senaste one night stand Tristan (Gordon Alexander). Man kan beskylla Tristan för mycket men någon muntergök är han verkligen inte. Han är otrevlig mot alla, vägrar att hjälpa till och det är något som inte stämmer när det gäller denna high roller med sin feta aktieportfölj.

När de fyra slutligen når destinationen visar det sig att både Calvin och Tristan växt upp i just dessa trakter, vilket ju känns rätt troligt eftersom stället inte ens finns utmärkt på kartan. Omgående kommer, vad som måste vara planetens trevligaste poliskonstapel. Han berättar med ett brett leende att en brutal seriemördare härjar i området. Han kallas i folkmun ”Trädkirurgen” eftersom han, efter att ha stympat sina offer hänger upp dem i träden. Den fryntlige konstapeln hoppas dock att få svinga ett par pints nere på puben tillsammans med besökarna och så länge de håller sig inne efter mörkret så skall det nog inte vara någon fara. Om man skulle göra en oberoende undersökning bland brittiska befolkningen så gissar jag att, bortsett från några suicidala emo-kids, hade nog de allra flesta valt att vända bilen direkt så fort de orden seriemördare och stympad nämnts i samma mening. Men inte i Don’t Let Him In. Här stannar man minsann i stugvärmen och kokar köttgryta, spelar spel och umgås. Tristan umgås dock mest med sin mobiltelefon. Skumma samtal och SMS i smyg. Vad vet han och vad vill han?

Axe - because first impression lasts

Nästa dag bokstavligen ramlar en person in genom dörren. Han är blodig och har ett stort djupt sår i sidan och istället för att ringa någon tar man självklart hand om både operation och rehabilitering på egen hand. Varför ringa en ambulans när en helt okänd man blodig faller ner i ditt hem? I ett område som dessutom plågas av en hänsynslös seriemördare. De fyra blir nu fem i det lilla huset och misstankarna börjar hagla. Vem är mördaren och vad är motivet?

Don’t Let Him In är en bagatell. En skräckfilm som sägs vara inspirerad av The Hills Have Eyes och Motorsågsmassakern, vilket är en ren skymf mot nämnda klassiker. För att ytterligare trycka detta i ansiktet på oss så vill regissören Kelly Smith gärna poängtera att filmen minsann är filmad i 16 mm för att bibehålla den genuina skräckfilmskänslan från förr. Detta räcker dock inte eftersom filmen är totalt genomrutten och lider av ett svagt manus, ett dåligt tempo och billiga chockeffekter. De flesta skräckfilmer innehåller ett antal ögonblick där man, utan att överdriva, kraftigt ifrågasätter valen som görs av karaktärerna men här vill man helst kasta något hårt och tungt mot skärmen. Personerna i filmen är så urbota blåsta att man undrar om de klarar av att tugga tuggummi och gå samtidigt. Dessutom kan en treåring räkna ut vem som egentligen är ”Trädkirurgen”. Nej, Don’t Let Him In är helt enkelt en seg, korkad historia som inte alls lever upp till omslagsbilden.

Don’t Let Him In finns ute på DVD och Bluray nu.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg