Senaste Kommentarer

Top Commenters

Magic Mike XXL – Recension

Inlägg av Adrianna Jalming den 10 juli 2015 i

Recensioner

magic-mike-xxl-banner

Tre år har gått sedan Mike bestämde sig för att lägga karriären som strippa bakom sig. Istället har han förverkligat sin dröm om att starta eget, som om man ska tro filmens inledningsmontage går ut på att bära möbler fram och tillbaka (egentligen är han nog någon form av snickare, men potato potahto.) Mitt i allt möbelkånkande får han så ett telefonsamtal från en av sina gamla strippkollegor i Kungarna av Tampa, som visar sig vilja få med Mike på ett sista strippshowsextravaganza på superstrippmässan i Myrtle Beach. Mike är till en början väldigt ”meh” till erbjudandet, han är ju egentligen bara en enkel kille som vill bära sina möbler i fred, men väljer ändå till slut att hoppa på turnébussen ”en gång till, for old times’ sake”. Vilket är märkligt, eftersom jag själv aldrig har haft någon framgång med det argumentet.

I vilket fall går nu filmen in i nästa fas; bromancig roadmovie, vilket bland annat innefattar ecstasy, sjukhusbesök och strandyoga, typ som Coachella om Coachella hade en strand. (Har Coachella en strand? Ibland bara låtsas jag veta saker.) Killarna bondar, blir höga, bondar lite till, någon kastar en mobiltelefon ut genom bussfönstret och Joe Manganiello dansar till Backstreet Boys i ett snabbköp. Kungarna av Tampa har helt enkelt himla roligt. Men problemet är just det – de har himla roligt. Stundtals får jag känslan av att titta på någons egenhändigt hopsnickrade hemmavideo, fast med bättre bildkvalitet och Hollywoodvänligare ansikten, och knappt en enda gång händer något som faktiskt kan uppfattas som humoristiskt av någon annan än de som direkt berörs av det. Eller jo, ibland är skådespeleriet så dåligt att det nästan är roligt, men jag tror inte att det räknas.

a14

Så går det när man har för bråttom att klä på sig på morgonen.

Tur då att Magic Mike XXL inte är en renodlad komedi, nej just det – det ska ju bli DANS också. Och dans blir det! Om än väldigt juck- och skrevfixerad sådan. Och med ”väldigt” menar jag väldigt. Med risk för att göra många flera en eller två människor besvikna måste jag tyvärr meddela att min skrevkvot efter att ha sett den här filmen är effektivt mättad fram tills maj 2017. Vi bjuds bland annat på borrmaskinsdans, bröllopsdans, yoghurtglassdans och BDSM-dans, i varierande stadier av avkläddhet (JA man får se Matt Bomers rumpa, SLUTA FRÅGA NU), och man tappar snabbt räkningen på hur många gånger ett rytmiskt gungande manspaket körs upp i publikens ansikte. Detta gäller både för oss i biosalongen och den exalterade publiken på duken, där den senare agerar uppspelt rekvisita i det ena gravitationstrotsande akrobatiknumret efter det andra.

Det betyder inte nödvändigtvis att kvinnor behandlas som rekvisita i Magic Mike XXL. Även om filmen i och med sin rollista och struktur nästan enbart har män i de bärande rollerna har den fått uppskattning för en positiv och inkluderande kvinnosyn, och visst är det tydligt att någon har tänkt efter här. Till exempel är kvinnor av alla storlekar inte bara representerade, utan deltar också på lika villkor i de sexsimulerande aktiviteterna på scenen, och för en gångs skull framstår det kvinnliga släktet som lika drivande i sitt sökande efter njutning som det manliga. Mansgemenskapen skildras också på ett vettigare och mindre dude-igt sätt än på många andra håll, och det faktum att män och kvinnor faktiskt kan vara vänner utan att tvångsmässigt vilja känna på varandras könsorgan får även sin rättmätiga plats i storyn.

magic-mike-xxl-elizabeth-banks-channing-tatum

Är det såhär folk hälsar på varandra nuförtiden? I like it.

Men vad hjälper det när storyn är tunnare än en After Eight? Goda intentioner only gets you so far, och det är vanskligt att låta en film vila nästan uteslutande på sina dansnummer – särskilt när numren i fråga inte ens är så många och flera av de som dansar inte ens är så bra på det. Om den första Magic Mike-filmen hade någon form av själ i sitt berättande och showande, så är Magic Mike XXL i jämförelse en enda utstuderad ursäkt att få visa Channing Tatums magrutor igen. Vilket man ju inte behöver ha något emot i sak, men som bioupplevelse lämnar det en del i övrigt att önska, lite som att äta en gräddtårta enbart bestående av grädde (sorry för alla efterrättsmetaforer, jag har nog lågt blodsocker). Det må vara grädden som är godast, men de andra ingredienserna behövs liksom för helheten.

Slutligen fyra ord jag aldrig någonsin trodde skulle komma över mina läppar: Jag saknade Matthew McConaughey.

Magic Mike XXL hade biopremiär 8 juli.

betyg2

Skrivet av Adrianna Jalming

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg