Senaste Kommentarer

Top Commenters

Three billboards outside Ebbing, Missouri – Briljant tragikomedi på högsta nivå

Inlägg av Cissi Eriksson den 12 januari 2018 i

Recensioner

Är det något jag verkligen älskar är det berättelser där man blandar drama med svart komedi. När handlingen dessutom är lagd i en liten håla in the middle of nowhere går jag verkligen i spinn då det blir ännu bättre för enligt min erfarenhet finns det en hel del intressanta karaktärer på mindre orter. Three billboards outside Ebbing, Missouri  utspelar sig i den lilla staden Ebbing och ligger i Missouri som redan nämns i den något långa filmtiteln (för övrigt det enda jag har att anmärka på).

En av annonstavlorna som startar en snackis i lilla staden Ebbing.

Handlingen kretsar kring tre annonstavlor som står på rad till infarten av staden. Dessa tre annonstavlor bestämmer sig Mildred Hayes (Frances McDormand är bäst) för att hyra då hon vill sända ett budskap till stadens poliskår, sluta äta munkar och hitta min dotters mördare! Detta blir självklart en snackis i stan då polischef Willoughby (Woody Harrelson) är en respekterad man som har sina egna problem. Mildred är en kvinna som går sin egen väg och backar inte ett uns för att säga vad hon tycker om precis allt. Denna kvinna äger inte ett språkligt filter om man säger så. Med andra ord, inte en person man retar upp i onödan.

Bakom den stentuffa ytan hittar vi en djupt olycklig kvinna med mycket ångest över hur sista mötet med dottern blev och att hon inte kunde skydda sitt barn från ondska. Willoughby försöker hjälpa Mildred som den godhjärtade man han är men sedan händer något i handlingen som istället inbjuder oss att stifta en djupare bekantskap med den extremt fördomsfulla polisen Dixon (Sam Rockwell är också bäst).

Frances McDormand och Woody Harrelson.

Filmens regissör och tillika manusförfattare, Martin McDonagh har skapat ett gäng karaktärer som man blir oerhört förtjust i även om man vill strypa Dixon (Rockwell) mer än en gång under handlingens gång.  Karaktärernas utveckling under filmens dryga två timmar hinner skapa många olika känslor och det är en berg och dalbana av känslor som knappast kan lämna någon oberörd.

McDonagh skapar några sidospår i handlingen som inte är nödvändiga men de är absolut uppskattade och ger ännu mer djup till de fantastiska karaktärerna man inte kan sluta att fascineras av. I ett av sidospåren får vi träffa Peter Dinklage som knappast behöver någon närmare presentation efter sina år som stjärnan i Game of Thrones. Som ni säkert kan förstå har inte den här killen det så lätt i en stad som Ebbing och definitivt inte i scenen där han äter middag med Mildred. Alltid minnesvärda John Hawkes gör några få scener i filmen där han spelar Mildreds exman Charlie som handskas med sorgen över dottern på ett annorlunda vis. Hur kan jag inte avslöja men det är tragikomedi på hög nivå.

Frances McDormand och Peter Dinklage på en intressant middag.

Det är en satir om hur människor som aldrig lämnar sin lilla stad lätt blir fördomsfulla, och när det sedan är någon som inte rättar sig i ledet blir den personen genast stämplad som galen. Denna galenskap kan ju i och för sig diskuteras i samband med en av de roligaste scenerna i filmen som inkluderar en molotov cocktail och hur bortkopplad från världen man blir lyssnandes på sin favoritmusik genom hörlurar…

Jag tycker att detta är en helt fantastisk film, absolut en av de bästa jag har sett i kategorin dramakomedi. Man skrattar och nästan gråter om vartannat och det är skådespelarna som gör filmen till den pärla den är. Hoppas personerna som gjorde castingen till filmen får en rejäl löneökning efter det här.  McDormand och Rockwell är två skådespelare som man ofta sett i mindre indiefilmer under årens lopp. Det märks för de har förmodligen haft en annan typ av konstnärlig frihet i sitt skådespeleri än om de varit med i storfilmer som oftast styrs med järnhand av filmbolagen och inte lämnar något rum för improvisation.  De är oerhört duktiga på att porträttera karaktärer med personligheter som kan diskuteras till förbannelse. Man hatar dem och älskar dem från en minut till en annan. Manuset är fantastiskt men jag är rätt så hundra på att det inte hade blivit fullt så bra i realiteten som det blev med dessa skådespelares touch.

Filmens stjärnor: Sam Rockwell och Frances McDormand.

På årets Golden Globe gala som gick av stapeln natten till i måndags svensk tid fick dessa stjärnor det erkännandet de förtjänar efter två prestationer man inte skojar bort även om de var vansinnigt roliga på det där kolsvarta sättet som gör mig så förbaskat lycklig. Filmen belönades med gyllene glober för bästa manus och bästa film i kategorin drama och det fick mig att skrika rakt ut av glädje. Skynda dig att boka en biobiljett för jag kan försäkra dig om att du inte kommer ångra dig. Jag är faktiskt genuint avundsjuk på den person som inte har sett filmen ännu för det var två timmar av magi. Kan knappast bärga mig att se vad McDonagh hittar på härnäst för det är inte sista gången man hör ifrån honom. Stående ovationer och full pott!

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg