The Reef – Recension

Omslaget hävdar att ”The Reef” är ”det mest obehagliga sedan Hajen”. Konkurrensen är ju inte direkt stenhård trots att mången haj simmat förbi på dukarna sen 1975. Men ”Hajens” storhet låg paradoxalt nog i allt förutom just själva hajen. Manuset, karaktärerna, fotot, musiken; precis allt var mästerligt och jag vet åtminstone en skribent här på Onyanserat (vi kan kalla honom Christopher) som på grund av Steven Spielbergs mästerverk än idag ogärna badar i mörka vatten. Problemet var dock att så fort Spielbergs plasthaj bröt vattenytan brast illusionen. Men att överhuvudtaget nämna ”The Reef” i samma andetag som ”Hajen” är egentligen djupt orättvist. En mer relevant jämförelse är ”Open Water”. Det är i princip samma film förutom att ”The Reef” har fler skådespelare och är inspelad på film istället för video.

”The Reef” är underlägsen ”Hajen” på alla punkter utom en. Hajen är inte av plast och den är läskig på riktigt.

Filmen börjar med att Luke och hans vänner ger sig ut på en seglats längs Australiens kust. Allt är toppen fram till båten går på grund och kapsejsar. Inget land är i sikte och Luke och hans fyra kamrater måste ta ett beslut. Stanna på vraket (som håller på att sjunka) och vänta på hjälp (som kanske inte kommer) eller simma mot närmaste ö i vatten (som nästan helt säkert rymmer haj).

Det dilemmat bildar dramat som är ”The Reef”

Startsträckan innan båten går på grund utnyttjas dåligt. Vi lär inte känna karaktärerna särskilt väl och har därför lite svårt att känna något större engagemang inför deras öde. Dialogen är styltig och skådespelet är undermåligt. Inte ens när båten går på grund blir deras reaktion särskilt kraftig. Man får nästan känslan av att det hela är inspelat i en pool och att samtliga i teamet bara väntar på att tagningen ska sitta så att det kan dricka drinkar istället. Svag regi, apatiskt skådespel i kombination med en synligt låg budget gör att fingret faktiskt leker över stop-knappen ganska länge. Men sen hamnar de i vattnet. Och då blir det spännande.

Regissören Andrew Traucki har på ett skickligt sätt lyckats kombinera sekvenserna med vithajen och skådisarnas panikartade plaskande. Det blir stundtals riktigt tät och obehaglig stämning. Just att det är en riktigt haj skapar en nästa dokumentär autenticitet och ”The Reef” är som bäst när den bygger upp stämningen inför varje attack. Filmen lyckas skildra ovissheten och den knäckande oförutsägbarheten på ett skickligt sätt men känslan av lågbudget och bristande skådespel gör ändå filmen till ett ganska mediokert drama.

”The Reef” har DVD-premiär den 16:e februari

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén