Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

On the Road – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 20 juli 2012 i

Film Recensioner

Sal, Marylou och Dean

1995 åkte jag genom USA. Resan startade i ett regnigt Seattle och avslutades åtta månader senare i ett snöklätt New York. Trots att vi tack vare ett arv hade en del pengar, gjorde vi en grej av att bo på sädiga motel och äta på de syltigaste haken. Jag hade precis fyllt 21, men min flickvän var yngre vilket möjliggjorde bar-besök på egen hand. Om ni undrar i fall jag satt och läppjade på ett glas bourbon, kedjerökte samt skrev resejournal på dessa barer så är svaret ja. Jag slog mig i slang med människor som verkade intressanta och vi hamnade på ett otal märkliga fester i gistna hus i trailerparkmiljö. Vi vidgade även våra sinnen i Mojaveöknen – tillsammans med stenhöga och spritt språngande nakna indianer.

I min klädsamt slitna ryggsäck hade jag ett väl tummat exemplar av Jack Kerouacs On the Road. Den fungerade nästan som en guidebok. Jag var oändligt fascinerad av Dean och Sals eskapader och barnsligt imponerad av hur Kerouac levandegjorde resandets själva essens – att resan är målet. Stilistiskt var boken som ett enda flöde – det svängde åt alla håll och alla litterära infall utforskades in absurdum. I efterhand läste jag att Kerouac med sin prosa ville efterlikna den jazz han älskade så innerligt. Jag har inte läst boken sen dess. Har inte vågat. Däremot läste jag nyligen om mina gamla resejournaler från den tiden och blev så generad att jag var tvungen att inta fosterställning. Högtravande, pretentiöst och inte så lite arrogant. När jag ser filmatiseringen av On the Road inser jag att mina litterära ambitioner anno 1995 nog träffade målet mer än vad jag kunnat ana. Karaktärerna Sal och Dean är verkligen helt outhärdliga.

Vi älskar oss själva

Rent visuellt är filmen grandios. Efterkrigstidens USA skildras genom mjuka bilder och generösa färger och musiken är perfekt. Men tematiskt är filmen minst sagt problematisk. Vi bjuds på en romantisering av det manliga geniet som inte liknar något jag sett tidigare. Jack Kerouacs alter ego Sal Paradise lider av skrivkramp och beger sig ut på vägarna med den notoriske häradsbetäckaren Dean Moriarty. Kvinnorna de lägrar är den perfekta mixen av hora och madonna. De har överseende med sina slarviga älskare för de är ju lidande genier och då måste kan ju få knulla och supa. Således ploppar det ut lite barn här och var men det är ju sjukt jobbigt att ta ansvar för det liksom. Bättre att sätta sig i bilen igen och bli avrunkad av en ny lös och ledig kvinna med Route 66 framför sig. Och så där håller filmen på. När Sal och Dean kommit till en plats och supit, knarkat och babblat om existentialismens våndor infinner sig rastlösheten och då ger de sig iväg igen. Friheten är deras kreativa drivmedel och det som får Sal att börja skriva igen.

Eftersom Andreas Wilson var upptagen med sin juicebar gick rollen till Sam Riley

Filmen klipper mellan Sals skrivarlya i New York och tillbakablickar på grabbarnas rumlande och man förstår efter hand att det är det som utgör boken. För syns skull finns även ett triangeldrama invävt i historien. Den bohemiske Marylou (spelad av kroniskt trista Kristen Stewart) åtrår både Dean och Sal men det slår inte direkt gnistor åt något håll eftersom båda männen är så oändligt självupptagna och tråkiga. Att det ligger en latent homoerotisk laddning männen emellan underlättar inte heller. För att alla ska hänga med ligger även en teatralisk berättarröst som en våt filt över handlingen.

On the Road är bra på en punkt – att skildra det planlösa resandets glädje. Att inte veta var man är på väg – men helt viss om att det bli bra ändå. Den svenska översättningen ”På Drift” är på många sätt en bättre titel – fast med två så narcissistiska och osköna huvudpersoner vill man helst att resan tar slut långt innan de två timmar och tjugosex minuter filmen tar i anspråk. Francis Coppola köpte rättigheterna till boken redan 1979 trots att filmbranschen ansåg att den inte gick att filmatisera. Med facit i hand är det lätt att hålla med. Eller så är det kanske en perfekt filmatisering av en i grunden osympatisk bok? Jag vet inte. Filmen har i alla fall inte gjort mig sugen på att läsa om den.

On the Road har svensk biopremiär den 20:e juli

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg