Senaste Kommentarer

Top Commenters

Rogue One: A Star Wars Story – Precis som det ska vara

Inlägg av Emil Viksell den 14 december 2016 i

Recensioner

rogue-one

Ni vet när Luke Skywalker spränger skiten ur Dödsstjärnan i det som en gång i tiden kallades den första filmen, Stjärnornas krig (1977) – det vill säga egentligen den fjärde filmen. Rogue One: A Star Wars Story är storyn om hur Rebellerna kom över ritningarna så att de till sist kunde neutralisera den där stridsstationsbollen.

rouge-one-2

Jyn Erso (Felicity Jones).

Star Wars: The Force Awakens (2015) skulle återetablera relationen till fansen efter den (med rätta) bespottade prequeltrilogi som kom runt millennieskiftet. Detta gjordes med ett gammalt recept. Ut med sådana som Jar Jar Binks, skådespelarinsatser som dem Hayden Christensen bjöd på och datoranimationer som inte var, så att säga, trogna grundestetiken från den första trilogin. In med nostalgiska flirtar, ett visuellt koncept som blidkade originalfansen och ett tempo som kväste eventuella invändningar. Och givetvis älskade jag den, men inte helt utan den där känslan av att man fick exakt det man trodde man ville ha – och det ändå kändes lite tomt.

star-wars-5

Cassian Andor (Diego Luna) och K-2SO (Alan Tudyk).

Men hela Star Wars-grejen är lite tom. Som alla mytologier. Som alla sagor. Sådana berättelser lånar givetvis av den mänskliga erfarenheten men har inte som syfte att skildra hela den mänskliga upplevelsen i all dess komplexitet. Det är stolpiga idékonstruktioner. Rika, men inte särskilt sammansatta. Saker och ting sammanfogas på backhand. Som i religioner. Det är inte så konstigt att sådana trosläror är fyllda av logiska luckor, motsägelsefullheter och feta hål.

star-wars-10

Am I evil? Yes, I am.

Sedan är sagor bild. Antingen bilder som sådana eller bilder som skapas i publikens huvud. Det är viktigare hur den skapade världen ser ut och känns än hur den är beskaffad i dess kärna. Och i ärlighetens namn har det aldrig varit karaktärernas psykologiska djup som varit dragningskraften med Star Wars. När Anakin Skywalker gick från energisk grabbhalva, till Jedi, till fullfjädrad och totalitärivrande Sithlord, så kan man på sätt säga att George Lucas missförstod sin egen skapelse. Eller, egentligen ville han väl ta den ett steg vidare, bort från det kollektiva medvetandets Star Wars-mytologi. Till fansens förtret.

star-wars-11

Baez (Wen Jiang) och Chirrut (Donnie Yen).

Sedan går det givetvis att göra sci-fi som säger någonting mer, Arrival (2016) är ett färskt exempel på det. Men i Star Wars är onda onda och goda goda, sedan är det inte mer med det. Det är ju egentligen bara tingeltangel som ursäkt för att vi ska kunna hänföras av den rika och kreativa visuella skapelsen.

Det här har ju Disney hajat. Precis som Max Martin byggde Bon Jovis It’s My Life på den då 14 år gamla Livin’ On A Prayer (av samma band). Bygger Disney fortsatta Star Wars-filmer på samma grundstruktur som den i förstlingstrilogin. Och, framför allt: på samma visuella bottenplatta. Detta kan man ju tycka är höjden av cyniskt och icke-progressivt filmskapande. Men så är det i alla fall.

star-wars-14

Bodhi Rook (Riz Ahmed).

Jag tänker faktiskt inte avslöja något om handlingen i Rogue One: A Star Wars Story. Annat än att jag säger att både intrigen och storyn är välbekanta. I Disneys händer är allt med Star Wars bara variationer på grundtemat. Precis som musiken, som denna gång komponerats av Michael Giacchino och inte John Williams. Men något som faktiskt är lite annorlunda är att vi denna gång serveras en mera rak actionfilm. Det förekommer skurkar, den mest centrale, örlogskaptenen Orson Krennic (Ben Mendelsohn), men en sådan där superskurk i Sithlord-stil eller som Kylo Ren saknas. Darth Vader dyker upp, arg och samlad, som vanligt, och lika fokuserad på underordnades strupar, som vanligt. Men han tar inte avgörande plats.

star-wars-6

Darth Fucking Vader.

Navet utgörs av Jyn Erso (Jones) och runt henne en kader av nya karaktärer. Några ursnyggt datoranimerade föryngrade gamlingar förekommer, men i huvudsak spinns handlingen kring dessa färskingar, som är exakt så grunt sammansatta som berättelsen kräver. ”Avstickaren” från grundstoryn, med Skywalkers och Solos, är faktiskt en lättnad. Samtidigt inordnas händelserna i denna film precist in i originaltrilogin. Det mesta känns rimligt i all dess orimlighet. Och det är en fröjd att se universumet svälla, med nya karaktärer och miljöer. Sådant som grupperingar inom Rebellerna utkristalliseras, som att den hårdföre Saw Gerrera (Forest Whitaker) beskrivs som ”alltför extremistisk”. Miljöerna tar verkligen andan ur en. Samtliga. Från en myllrande ”Blade Runner”-stad till en Marrakech-liknande stad byggd uppepå ett konstgjort typ Red Rock – som också påminner lite om Petra i Jordanien. Till en plats som kan beskrivas som Dubai möter Inkariket. Och allt däremellan.

star-wars-12

Mallisgänget 2016!

Comic-reliefen kommer välavvägd i form av den ”oavsiktligt” rolige roboten K-2SO (Tudyk). Och i viss mån av den blinde ”shaolinmunken” Chirrut (Yen). Men mest är detta skitigt, ruffigt och hårt. Karaktärerna är Rebellarméns motsvarighet till Titanics tredjeklasspassagerare. Här finns ingen hal charmör som Han Solo. Eller någon prinsessa. Bara fotsoldater. Lagom starka karaktärer. Realism mot en fond av fantastisk och fantasifull retroestetik. Det är exakt som det borde vara. Slitna rebeller kontra det fascistiskt glänsande Imperiet.

star-wars-4

Dödsstjärna på ingång.

Jag fattar ju att jag blir lurad. Små växlingar kring samma stoff borde inte få mig att falla pladask. Men jag gör ju det ändå. Denna gång lyckas de dupera mig till total underkastelse. Det kittlar och suger i magen när jag med 3D-brillor skjuts in i detta gytter som är Star Wars.

Nu ska jag köpa en julklapp till mig själv. En kaffepress som ser ut som R2-D2.

Rogue One: A Star Wars Story har biopremiär 14 december. 

betyg5

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg