Senaste Kommentarer

Top Commenters

Rush – recension

Inlägg av Eduardo den 5 februari 2014 i

Recensioner

James Hunt och Niki Lauda

James Hunt och Niki Lauda

Detta är en berättelse om att vinna. Vilja att vinna, vara en vinnare men framförallt en djupdykning av vad att vinna är – vad vinna betyder för olika människor. Det är en fantastisk berättelse.

Ron Howard, som tidigare har gjort bl.a. Apollo 13 och A beautiful mind, har bevisat att han behärskar dramagenren i dess olika former och arenor . Det är inte något som ändras här – ett nytt tema med Formel 1 är bara ramen för det hela. Det är givetvis inte en slump att det är detta som är ramen men det är vad Howard gör med, en i grunden redan fascinerande, historia och gör den bättre som är intressant.

Rush är den verkligen berättelsen om två legendariska Formula 1-förare och deras decennielånga rivalitet. Dels den brittiske James Hunt (Chris Hemsworth) och dels den österrikiska föraren Niki Lauda (Daniel Brühl) som genom åren inte bara kämpar om äran, priserna och att bli världsmästare utan främst om respekten från varandra.

Det är representationer av två sidor av det fantastiska mänskliga spektrumet som möts på samma arena här. Hunt är den naturligt talangfulle föraren som inte ser faran med racingen som en fara – utan som en utmaning. Det är adrenalinet och mystiken och att ständigt leva nära gränsen som är hans motivering. Lauda är den motsatsen: den som minutiöst räknar regnets påverkan på körbanan, den som rättar sitt eget teams tekniker när bilen inte uppfyller kraven, och en som förstår och inte minst respekterar faran som Formel 1 innebär. Tillsammans är dom natt och dag – två individer som inte möter varandra på någon annan nivå än sporten. Som till en början inte förstår varandra och dennes motivation eller inställning till sporten. Till en början.

Hunt är den som binder folk till sig – som charmar sin omgivningen och gör det leende, men egentligen har han bara ögonen för att vinna. Lauda är den som genom sitt asociala kalkylerande och sin rättframma framförhållning knappt har några nära kontakter,  han har bara ögon för att vinna ändå. Folk uppfattar Lauda som kall och otrevlig då han påtalar deras brister på klumpiga sätt. Men sanningen ligger långt därifrån. Niki Lauda är helt enkelt rationell in absurdum – något som andra uppfattar som tölpaktigt och elitistiskt. Men sanningen är att Lauda inte ljuger eller överdriver utan bara framhåller det som är sant. Även om sanningen inte är vacker för andra.

Det är dock lite som Cherry Darling säger i filmen Planet Terror: There’s a difference between being Frank and being Dick.

En av de starkaste scenerna är när han påpekar dåraktigheten att ge sig ut på banan under de rådande omständigheterna med obefintligt sikt och tungt regn. Han blir hånad och anklagad för att försöka vinna poäng till sig själv. Han förkastar deras anklagelser genom att påpeka att han har innehar banrekordet och han själv är den enda som skulle gynnas. Ett påstående som framstår som elitistiskt och alltför drygt. Men det var sanningen.

 

Everyone’s driven by something

Everyone’s driven by something

Det är lätt att initialt ty sig till Hunts karaktär men allteftersom filmen fortlöper så förflyttas empatin och förståelsen till Lauda, speciellt efter vissa händelser i filmen. Daniel Brüls tolkning av Lauda är det som är skälet till det hela. Det är en otrolig tolkning som resulterat i flertalet nomineringar och priser runt om i filmvärlden. Merparten av er kommer säkerligen känna honom ifrån Goodbye Lenin där han spelade den omhändertagande sonen. Den rollen är inget emot den han levererar i Rush – han är än mer fantastisk här.

Chris Hemsworth gör vad han kan med sin karaktär men rollen erbjuder inte samma djup som Laudas gör utan är istället en plattare men framförallt en karaktär vi är bekanta med alltför väl sedan tidigare filmer. Vi känner typen sedan långt innan. Dock så utförs Hemsworths tolkning med bravur. Att nämna några av de andras skådespelarnas insatser vore att inget annat än vänlighet. Filmen handlar uteslutande om Lauda och Hunt.

Fotot är genomgående superbt men iscensättningen för den sista scenen med det fallande regnet och de accelererande bilarna som knappt ser vägen men vägrar stanna är otroligt stämningsfullt. Detta tillsammans med titelspåret ”Lost but Won” av Hans Zimmer är inte bara de bland det bästa jag hört utan även det mest synkroniserande till den känslan som filmen förmedlar. Spänningen, rivaliteten, vilja att vinna och inte minst respekten för varandra – allt finns komprimerat i detta slutrace.

Slutligen skulle jag vilja länka till en trailer i sedvanlig ordning men hittade ingen som inte spoilar stora delar av filmen. Ett återkommande stort problem för filmer. Jag länkar istället till en video som har en stillbild av de riktigt personerna som filmen handlar om tillsammans med låter som jag vurmat så mycket för. För mig säger den allt om filmen.

Vill du ändå spoila delar av filmen så finns trailer nedan som du kan se början på men stäng av efter 1:20 om du vill behålla spänningen i filmen:

Som förstått så rekommenderar jag alla att se den här filmen. Spelar ingen roll om du är intresserad av Formel 1 eller inte – är du intresserad av film ser du den här.

betyg4_5

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg