Scott Pilgrim – Recension

Never underestimate the power of love... and a flaming sword!

Vid första anblick så kan ”Scott Pilgrim” se ut att vara en glättig och ytlig pojkdröm som gått i uppfyllelse, med sina mangainspirerade karaktärer, visuella look och slagsmålscener, sina skojfriska dialoger och poppiga klippning, men filmen är mycket mer än så! Det är en varm och träffsäker skildring av ett brustet hjärta på väg att läka och kärlekens kraft att övervinna allt… till och med ett känslomässigt bagage i form av sju onda ex-partners.

Den 22-åriga Scott Pilgrim (Michael Cera) är en medelmåttig basist i det lika medelmåttiga bandet Sex Bob-omb och läker fortfarande såren efter att ha blivit dumpad av sin ex-flickvän Envy (Brie Larson) drygt ett år tidigare. Han bor i en liten sunkig lägenhet tillsammans med sin homosexuella rumskamrat Wallace (Kieran Culkin) och en annan Scott, fyndigt namngiven ”Other Scott”. Han dejtar den naiva och pryda gymnasieflickan Knives Chau (Elle Wong) som han innerst inne inte har mycket till övers för, hon är bara en ”övergångstjej”. Så dyker plötsligt Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead) upp i hans liv, bokstavligt talat kvinnan i hans drömmar, och allting förändras… drastiskt. Ramona har nämligen ett ganska så tungt bagage i form av sju onda ex-partners som Scott måste bekämpa om han ska få vara med henne.

Scott, Ramona, Young Neil, Knives, Kim och Stephen.

Det låter kanske som ett ganska enkelt upplägg på gränsen till barnsligt simpelt, men ”Scott Pilgrim” är i mina ögon en väldigt vacker skildring av resan tillbaka från ett brustet hjärta. Att den resan sedan kantas av häpnadsväckande visuella grepp, stiliserade karaktärer och ett serietidningsinspirerat bildspråk gör det hela så mycket mer intressant än att skildra det ”på riktigt”, dvs. med hjälp av gråa trista miljöer, misär och tickande klockor. ”Scott Pilgrim” är verkligen raka motsatsen. Det är färgglatt och fartfyllt, underhållande och roligt, men samtidigt så berörs man och bryr sig om.

Looken är lånad av 80-tals 8-16 bitars dataspel och mangaserier, och något av det coolaste och snyggaste jag sett på länge. Det är på sina ställen extremt våldsamt, men på samma sätt som ”Tom & Jerry” eller ”Punch Out” på Nintendo 8-bitars är våldsamt. Scott och hans motståndare hoppar, sparkar, slåss och flyger i stiliserade slagsmålsscener som fick mig att skratta som ett litet barn av förtjusning. För bråkdelen av en nanosekund så hann jag tänka ”Hur kan den där taniga lilla basisten helt plötsligt bara slåss som värsta kung-fu-mästaren?”, men tanken försvann lika fort som den dök upp och sen lutade jag mig tillbaka och bara njöt av den underbara åktur som är ”Scott Pilgrim”.

K.O.!

Det är ”over the top” hela vägen och Edgar Wrights härligt humoristiska fingertoppskänsla som man känner igen från hans tidigare filmer ”Shaun of The Dead” och ”Hot Fuzz” är ständigt närvarande i dialog och handling, men det är inget som tar fokus från kärlekshistorien utan bara förgyller den. Jag bryr mig faktiskt på riktigt om Scott kommer att lyckas bekämpa alla onda ex för att äntligen kunna vara med Ramona och när allt ser mörkt ut så kommer jag på mig själv med att faktiskt sitta med en ledsam min i biomörkret och hoppas på en ljusning. Det är välcastat och alla skådespelarna känns verkligen som om dom hör hemma i sina roller, men en extra tumme upp av mig får faktiskt Kieran Culkin som den degenererade gaykompisen. Edgar Wright har verkligen skjutit en fullpoängare, jag älskar hans tidigare verk men Scott Pilgrim tar min kärlek till en högre nivå. Han fick närmare två timmar att kännas som en halvtimme men samtidigt som en hel livsresa. Tack Edgar, du har mig.

Aftonbladet: 4 av 5 : Expressen: 3 av 5 : DN: 4 av 5 : SVD: 2 av 6