Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Selma – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 9 mars 2015 i

Recensioner

Selma

”Biopics”, det är en knivig kategori film det. Mer än gärna blir det pliktskyldigt och inget annat än avhandlande tråkigt. Filmskapare tvekar att ta ut svängarna, generellt, inom genren. Och det alltför spännande eller tillskruvade undviks. En av anledningarna till detta är kanske att livet i sin helhet sällan är särskilt spännande eller tillskruvat. Visst finns det livstillfällen som skulle utgöra klockrena scener i en film, men däremellan äter, sover och bajsar människor mest. Men mest beror nog det konventionella tilltalet på att filmare vill hålla en hög nivå av både realism och trovärdighet. Okej då. Och det blir kanske än viktigare när det handlar om Martin Luther King Jr. (David Oyelowo), ”Selma to Montgomery marches” och USA:s rasistiska historia. Även om vissa scener, de brutalare, till viss del bryter mot realismen.

Det märkligaste i sammanhanget är dock att Lyndon B. Johnson, fint spelad av Tom Wilkinson, snarare framställs som ett hinder för MLK att övervinna än en av de som stod på medborgarrättsrörelsens sida. Den officiella historieskrivningen lyder ju: Johnson stod på Kings sida. Och av allt att döma är karaktären utformad som han är inte i syfte att ifrågasätta den historiska bilden av LBJ, utan snarare på basis av dramaturgiska motiv. För att skänka ytterligare dramatik – vilket det redan torde finnas och finns ganska gott om.

Selma 5

MLK tillrättavisas av president LBJ.

Om man nu benhårt håller sig till konvention, sanning och historia för att det är historiska personer och händelser som avhandlas, hur kan man då tillåta sig att tumma på en historisk persons historia så mycket att det nästan gränsar till karaktärsmord? Då blir det ett ifrågasättande av personen, oavsett vilka intentioner man hade från början. Detta dessutom inom en problematik med genominfekterad historia. En problematik vars idéhistoriska rötter inte på långa vägar är uppslitna. En problematik vars konsekvenser för svarta människor fortfarande är högst kännbara – så kännbara att det ibland slutar med pistolkulor genom svarta kroppar och död, även idag.

Selma 4

En liknande problematik uppstod i ett svenskt sammanhang gällande Mikael Marcimains Call Girl (2012), där pekas visserligen filmens ”Olof Palme” aldrig explicit ut som den riktige Olof Palme. Men det är knappast någon tvekan om att det är Palme det handlar om. Denne film-Palme betalar för sex med en minderårig. Call Girl är en fiktiv berättelse som bygger på verkliga händelser – som egentligen precis alla filmer som bygger på verkliga händelser. Om än att det är ett smutsigt sätt att förvalta någons arv så namnges aldrig Palme i den. I Selma är den ”Lyndon B. Johnson” fullt ut.

Utöver den märkligheten har Ava DuVernay (Middle of Nowhere, I Will Follow) regisserat en historiskt intressant och fängslande film. Likt Lincoln (2012) närmas den historiska personen via en historisk händelse snarare än skildras från någon dag i början till döden. Visst är individer intressanta, men MLK så här skildrad, sammanflätad med en specifik historisk händelse gör berättelsen fokuserad. Den hamnar aldrig i biopicens traditionella omak av trist kronologisk uppräkning. Eller pekar ut MLK som den ensidiga hjälten i medborgarrättskampen eller marscherna från Selma till Montgomery.

Selma 3

Utan att göra en alltför svepande generalisering upplever jag att MLK i Sverige, precis som Nelson Mandela, ofta reduceras till mysig antivåldsfarbror vars citat människor viftar med när de upplever att diskussioner blir för upphettade. Därför är det uppfriskande att se vad det där antivåldsbudskapet egentligen innebar. Det finns antagligen en filosofisk argumentation till detta medel i botten, men här visas den i all sitt rationella och PR-mässiga ljus. Det handlar om att ”åka på stryk”, kanske till och med bli dödad, för att nå det större målet. Medlet bygger också på att det finns en våldsam motståndare som inte tvekar att ge ickevåldsdemonstranterna rejält med smörj, det är en förutsättning, här i form av den rabiate Sheriff Jim Clark (Stan Houston).

Filmen är inte heller något rakt idolporträtt av MLK. Hans kvinnoaffärer tas upp. Och han ges också en sexualitet i övrigt – något som tycks försvinna så fort en människa går från att vara människa till att bli ikon. David Oyelowo spelar rollen utsökt, och spar MLK:s allra mest predikanttunga, och karaktäristiska, sätt att betona och sjunga ut talet till podierna. Bland annat detta gör att det är en människa som möter publiken. Därutöver skildras MLK:s navigerande bland medborgarrörelsens fraktioner, konkurrerande rörelser, politiker och den faktiska kampen på gatan. Aldrig släpper filmen greppet om den medborgarrättsliga kampen som just en kamp. En ständigt pågående kamp.

Selma 8

Diane Nash (Tessa Thompson) och James Bevel (Common).

Kända skådespelaransikten och igenkännbara verkliga namn svischar förbi, samtliga skådisar gör ett fläckfritt arbete. Kvinnornas betydelse och delaktighet i medborgarrättsrörelsen är också något som lyfts fram, däribland MLK:s fru Coretta Scott King (Carmen Ejogo), samt bland andra Diane Nash (Tessa Thompson) och Annie Lee Cooper (Oprah Winfrey). Historien bakom och kring, samt de faktiska marscherna mellan Selma och Montgomery, 1965, visas i fullödig form. En marsch som utfördes i huvudsak för svarta människors rätt att få rösta. Den första marschen avbryts abrupt och brutalt vid
”Edmund Pettus Bridge”, där polisen slår ned mot demonstranterna med full rasistisk kraft. En scen lika vacker som otäck.

Selma 9

Samtidigt är det en film som tyngs av stråkar, sentimentalitet och ett slags konventionell hollywoodsk aura. Det är förståeligt att det är svårt att närma sig detta ämne och dessa händelser, men det saknas momentum och viss nerv, trots händelsernas historiska betydelse och nutida relevans. Det är i huvudsak en skildring av MLK och medborgarrättsrörelsen. Och platta svarta karaktärer har det knappast rått brist på i filmhistorien. Men filmens vita karaktärer är antingen goda eller onda. De framstår som styltiga pappfigurer i kontrast till medborgarrättsrörelsens människor av kött och blod.

Det är lätt att sätta ett gott betyg på den här rullen av den enkla anledningen att den med ett mycket fint hantverk behandlar en problematik som varit och är högst relevant. Det är en exceptionellt genomarbetad och vällevererad historia, till det i sammanhanget facila priset 20 miljoner dollar. Men det är någonting som haltar något, trots att DuVernay och alla inblandade gör ett gott jobb.

Selma hade biopremiär 6 mars.

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg