Senaste Kommentarer

Top Commenters

Mig äger ingen – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 7 november 2013 i

Film Recensioner

Mig äger ingen 1

”Fritt baserad på Åsa Linderborgs kritikerrosade, Augustprisnominerade och flerfaldigt prisbelönta självbiografiska roman med samma namn från 2007.” Så står det i informationsbladet som delas ut i samband med pressvisningen. Jag citerar det här av två anledningar. Först och främst för att det är en roman som förpliktigar. Boken har sålt runt en halvmiljon exemplar – en så kallad ”rens”, som det heter på hårdrocks-lingo. Den andra anledningen är att Åsa Linderborg varit kritisk till filmversionen, förståeligt, det kan egentligen bara bli fel när en självbiografisk roman ska bli film i händerna på någon annan.

Men hon har ändå vissa poänger Linderborg. I en intervju i SvD (2013-11-03) säger hon att man inte alls får en förklaring till varför flickan blir socialist. Och att detta bygger på en ”borgerlig nidbild” av vänstern. Det förstnämnda har hon rätt i, det sistnämnda lämnar jag okommenterat. Farfarn (Sten Ljunggren) är mest politiskt gammelgaggig. Pappan Hasse (Mikael Persbrandt) är slagordsvänster utan substans och engagemang. Mamman Katja (Tanja Lorentzon) är, någonting som i brist på andra begrepp kan kallas, livsstilsvänster. Flickan är således mer eller mindre omgiven av politiska nötter. Något som inte var det verkliga fallet enligt Linderborg. För henne så är också denna del av skildringen väldigt relevant. Hon ser i sin egen berättelse en flicka som gjort en resa och blivit en kvinna som stigit på klasstegen, men även en kvinna som formats till en fullfjädrad socialist.

Filmen är snarare en skildring av en uppväxt med en alkoholiserad far och en klassresa lite så där i allmänhet. Med vänsterpolitiken som en fond. Detta är inte någonting ont, men det är någonting annat än det som skildras i boken.

Mig äger ingen 1

Härdarmästaren och dotter

Nog om boken. I filmen får vi se en familj som till en början består av mamma, pappa, barn. För att sedan reduceras till enbart härdarmästaren och kommunisten Hasse samt den lilla flickan Lisa – som när hon är yngst spelas av Ping Mon Wallén, för att sedan spelas av Saga Samuelsson under ungdomsåren, och slutligen Ida Engvoll i vuxen ålder. Lisa får en oortodox uppväxt hos en pappa som gör så gott han kan. Samtidigt brottas han med alkoholism och de fysiska samt psykiska konsekvenserna av ett hårt kroppsarbete – där mervärdet går till kapitalisten, som Marx skulle uttryckt det.

Bildspråket är mastigt i inledningen, när vi möter den äldre Lisa. För att sedan övergå i ett mera profant och realistiskt dito när hon tänker tillbaka på sin barndom. Ofta överladdas filmer som ska utspelas i ett då med tidsmarkörer. Ibland så kompletteras det också med montage för att man verkligen ska förstå vilken tid det handlar om och uppfatta denna specifika epoks zeitgeist. Jimi: All Is by My Side och The Fifth Estate, som också är aktuella på Stockholms filmfestival, är exempel på filmer som använder detta fullständigt värdelösa berättargrepp. Mig äger ingen gör det inte. Här förmedlas istället tidseran och dess atmosfär på ett subtilt och välbalanserat sätt. Överlag verkar balans ha varit ett ledord genom hela produktionen.

Filmens sätt att skildra misär och kärlek samtidigt är utomordentligt. Man gillar således pappa Hasse, och avskyr situationen. ”Sitt livs roll” heter det ju. Men här gör verkligen Persbrandt sitt livs roll. Man glömmer lätt bort att han är en riktig skådespelare bland följetonger i skvallerpressen och testosteronstinna Hamiltons. I en av scenerna, där Hasse halsar ur en spritflaska, bjuds vi på skådespeleri i dessa absolut mest utsökta form. Hasse tecknas också i all sin komplexitet, mamman Katja framstår däremot i ett väldigt ensidigt ljus. Filmens uppdrag är ju att teckna pappan, dottern och relationen dem emellan. Men mamman framstår som så oerhört egocentrisk. Antagligen har hon goda bevekelsegrunder till sitt beteende – men dem får vi varken se eller höra om.

betyg3_5

 

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Magnus Sälgö

    Tycker Persbrandt gör en enormt stark rolltolkning. Boken var enormt bra och filmen kommer inte långt efter. Saknar bra arbetar skildringar på bio.

Fler onyanserade inlägg