Senaste Kommentarer

Top Commenters

Skyfall – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 25 oktober 2012 i

Film Recensioner

Filmvärldens kanske mest ikoniska hjälte är tillbaka i den 23:e officiella installationen i historiens äldsta filmserie, förvisso har Beck-filmerna sprungit om i antal filmer men det råder ingen tvekan om vem som kommer vinnande ur striden när det kommer till allt annat än just antalet… Bond, James Bond.

När Bonds senaste uppdrag går allvarligt snett och flera hemliga agenter runt om i världen exponeras, attackeras MI6 och M (Judi Dench) tvingas flytta högkvarteret. Händelserna gör att hennes auktoritet och ställning ifrågasätts av Mallory (Ralph Fiennes), den nye ordföranden för Underrättelse- och säkerhetskommissionen. När MI6 nu hotas både utifrån och inifrån, vänder sig M till den enda bundsförvant hon litar på: Bond. Med hjälp av en agent, Eve (Naomi Harris), följer Bond spåret efter den mystiske Silva (Javier Bardem), vars dolda och dödliga motiv ännu inte har uppdagats.

Posera med pickan #1

När Daniel Craig för första gången iklädde sig den välanvända och då något solkiga smokingen i ”Casino Royale” (2006) så var succén ett faktum, en ny hårdare och mer realistisk Agent 007 intog scenen i en välbehövlig reboot av den av åren urvattnade superagenten och hans äventyr. Jag var överförtjust och hoppades på fler filmer med den stenhårda Craig som Bond. Fler blev det men tyvärr med magplasket ”Quantum of Solace” (2008) som var så intetsägande att jag inte ens kan komma ihåg vad den handlade om, än mindre vem som var skurken. Vilket är ett väldigt dåligt tecken när det handlar om en filmserie som alltid haft väldigt ikoniska antagonister.

Redan under den första minuten står det klart att ”Skyfall” inte kommer bli en ”Quantum of Solace”, vi kastas rakt in i ett pågående uppdrag där Bond och Eve jagar efter en skurk (spelas av vår egen Ola Rapace) som stulit en väldigt hemlig lista över operatörer som infiltrerat terrororganisationer världen över. Efter några sköna one-liners från Bond påbörjas en hisnande motorcykeljakt över taken på Istanbuls Grand Bazaar som fullkomligt fick mig att sitta som på nålar. Det är laddat med spänning och det är väldigt ”Bond-igt”. Med risk för att avslöja för mycket så går allt åt pipan för Bond i alla fall och listan hamnar i helt fel händer.

Posera med MC:n

Sedan följer ett klassiskt Bond-intro med en som vanligt catchig Bond-låt, den här gången framförd av Adele, med halvnakna kvinnor, pistoler och Bond själv. Tyvärr känns det här introt en aning taffligt och har inte riktigt rätt ”Bond-het”. I år fyller Bondfilmerna 50 år och hela filmen är full av sköna blinkningar till de gamla filmerna och det verkar som att man i introt försökt fånga stilen och tonen i så många tidigare intron som möjligt. Jag kan ha fel men resultatet blir i alla fall att det känns som att någon försökt göra ett Bond-intro men inte riktigt lyckats.

Introt är dock en smärre sak då det endast utgör några minuter av den 143 minuter långa filmen. Därefter tar filmen sin riktiga början och historien rullas ut som en välvävd röd matta med ett bekant men ända fräscht och ganska så intrikat mönster. Det här är utan tvekan den mörkaste och mest personliga Bond-film än så länge, Bond anses vara en förlegad relik från en svunnen tid som endast har fossilen M på sin sida. Frågan om Bond har blivit för gammal väcks vilket blir både roligt och intressant. Han känner även av det själv och det sätter en del käppar i hjulet.

Posera med pickan #2

Jag vill inte gå in för mycket på handlingen då den gör sig bäst ju mindre man vet, men den har några häftiga och mer eller mindre oväntade vändningar. Insatserna är högre än någonsin när hela den brittiska underrättelsetjänsten hamnar i skottlinjen med M i spetsen. James Bond genomgår den mest intima och mänskliga resan i hela sin filmkarriär och han blir även tvungen att möta sitt sedan länge förträngda förflutna. Han möter den mest diaboliska och plågade antagonisten någonsin som hela tiden tycks ligga steget före och får Bond att tvivla på sig själv och sina metoder. Vi presenteras för både nya och välkända karaktärer som antagligen kommer att ha sin självklara plats i den oundvikliga uppföljaren och som skänker en mysig och familjär Bond-känsla till historien.

Det som fascinerade mig mest med ”Skyfall” var den ganska starkt moraliska frågeställning som väcks där gränsen mellan vem som är god och ond till slut suddas ut och blir otydlig. Visst vet vi att det är Bond som är hjälten, men helgar ändamålen alltid medlen? Är det som M beordrar Bond att utföra i tjänstens och rikets säkerhets namn alltid moraliskt riktigt? Om de inte är det, bör då någon straffas för handlingarna? En intressant frågeställning i en filmserie där hjälten alltid försvarat sig med att han har licens att döda.

Posera med pickan #3

Daniel Craig är återigen lysande som 007. Han besitter en karismatisk självklarhet, en karaktäristisk glimt i ögat men samtidigt också en underliggande svärta som skänker liv och djup till en tidigare ganska ytlig karaktär. Jag vågar gå så långt som att säga att han är den bästa Bond någonsin. Judi Dench briljerar som M och levererar en rollprestation värdig en Oscar, vilket inte är så lite sagt med tanke på att vi pratar om en Bondfilm. Hon har en pondus som fullkomligt väller ut ur bioduken samtidigt som en skörhet då och då lyser igenom. Den som dock imponerade mig mest var Javier Bardem. Han lyckas balansera perfekt på den fina gränsen mellan genialiskt excentrisk och totalt överspel, precis som en bra Bond-skurk ska göra. Silva tampas med en mörk inre konflikt som gör honom mänsklig och därför också desto mer obehaglig.

Posera med frippan #1

Vad vore en Bond-film utan sina utmärkande Bond-brudar? Vad skulle den minst sagt brunstiga agenten vara utan dem? Det får vi nästan svar på i ”Skyfall” för här får de inte mycket utrymme och när de väl får det är det tydligt att de blir viljelöst svaga i knäna i närheten av Bond. Framförallt Severine (Bérénice Marlohe) känns mer som en av nöden inlagd plot-device än en faktisk karaktär och Eve, som förvisso har lite mer kött på benen och skinn på näsan, dyker bara upp några enstaka gånger för att munhuggas med 007 och raka honom. Mycket mer än så är det tyvärr inte till dem.

Posera med pickan (och försvinn i 40 min.) #4

Det är snyggt och storslaget och det märks att det är lite extra tilltaget på grund av 50-årsjubileumet vilket också visar sig i att ”Skyfall” som sagt är full av sköna referenser och hyllningar till filmserien; bland annat är Aston Martin DB5 tillbaka, den klassiska Walther PPK:n och vi får även så småningom träffa en välkänd karaktär. Vem tänker jag inte avslöja. Actionscener av episka proportioner avlöser varandra och det är som brukligt over-the-top och ofta med en skön glimt i ögat. Filmens slutstrid är mer personlig och engagerande än någon tidigare och vi får även en välkommen insyn i Bonds förflutna.

Posera med pickan #5

”Skyfall” är helt klart den bästa Bond-filmen hittills (om man bortser från det nostalgiska förhållandet man kan tänkas ha till Sean Connery eller Roger Moore), så enkelt är det. Visst finns det en del små luckor och missar här och där men så pass få att de inte väger tungt i mitt slutgiltiga betyg. Nästan varje pusselbit landar exakt där den ska och det färdiga motivet är en helgjuten Bond-upplevelse från början till slut. En film som jag utan tvekan skulle betala biobiljetten för att se en gång till. Eftertexterna lovar att 007 kommer tillbaka och jag ser fram emot det med stor förväntan! Som Bondfilm är det här en självklar femma, men som fristående film har den några små skönhetsfläckar och skavanker som drar ner betyget en smula, men den är ändå ett måste!

Skyfall har svensk biopremiär 26 oktober 2012

 

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg