Senaste Kommentarer

Top Commenters

Skyscraper – Zero fire trucks given

Inlägg av Måns Lindman den 23 juli 2018 i

Recensioner

Det finns en enda anledning till varför man skall pröjsa nästan 200 spänn för att gå på bio och se Skyscraper. Anledningen stavas Dwayne Johnson, man går helt enkelt för att få se Dwayne Johnson vara The Rock eller möjligen The Rock vara Dwayne Johnson under 100 minuters speltid, det är oklart vem som är vem numera. Gränsen mellan Dwayne Johnson som privatperson och entertainer suddas nämligen ut mer och mer för var dag som går. I dag är den forne wrestlaren ett av filmbranschens största varumärken och den bäst betalda skådisen i hela Hollywood. För en luttrad filmentusiast är det fortfarande svårt att ta in. Jag menar The Rock Johnson är givetvis både ambitiös och intelligent, en slipad entreprenör som vet precis vad han gör allra bäst och som tur är råkar detta oftast passa in i den tänkta publikens begär, om det sedan är actionfilmer eller gymkläder må vara egalt. Inte gör det saken sämre att The Dwayne verkar vara ödmjukheten personifierad, en nästan två meter lång och 120 pannor tung nallebjörn som det är fullständigt omöjligt att inte ta direkt till sitt hjärta. Han anordnar välgörenhetsgalor, skänker bort stora delar av sina pengar till bättre behövande och bjuder på sig själv på sociala medier där han sprider så mycket kärlek till sina fans att gråten ibland fastnar i halsen och sitter där som en klump av sentimental gemenskap. Vi snackar en modern svärmorsdröm och tillika filantrop som vi lärt oss att älska de senaste åren och allt han rör vid blir till guld så det står tämligen klart att han de facto är vår tids Midas.

Filmer som normalt borde tokfloppat redan under premiärveckan slår istället rekord efter rekord och hyllas stort av publik i alla åldrar. Kritikerna är inte lika roade men vem bryr sig egentligen om det, det är trots allt publiken som betalar. Som sagt, det är svårt att ta in för någon som var med när de högst betalda i branschen bar namn som Robert DeNiro, Jack Nicholson och Tom Hanks, habila skådisar som figurerade i filmer med välskrivna manus. Men det ligger i sakens natur att saker och ting förändras och det är bara att vänja sig vid att det är nya tider nu och jag har egentligen ingenting emot att Rock Johnson toppar världens listor, han har jobbat sig dit på egen hand och likt Sylvester Stallone har han gått den hårda vägen och visat sina belackare att han är mer än bara en broiler med en dröm. Alla vi som garvade åt den stapplande filmdebuten har sedan länge satt skratten i vrångstrupen och i skrivande stund har fyrtiosexåringen tio nya rullar i produktion. Det som jag däremot ställer mig betydligt mer tveksam till är att filmrepertoaren förändras till att mer och mer domineras av simpla actionrullar med manus tunna som flor och Skyskraper är sannerligen inget undantag.

The Pearl – skådeplatsen för den stundande katastrofen

Skyscraper är en furiös filmupplevelse. I sina bästa stunder är det 13 rätt på tipset, en Harry Boy som plötsligt går in. Det är en våt machodröm av orgasmiska proportioner och genom eld och kulregn trotsar den bastanta kroppen ständigt naturens lagar. Han hoppar mellan byggnader, klättrar längs fasader och springer i trappor som skulle få en annan att kippa efter andan redan på våning tre. Att Will Sawyer dessutom råkar vara enbent hindrar honom inte från att vara agil som en panter, tvärtom är hans handikapp här en styrka. Skyscraper är en adrenalinfylld lekstuga för testestoronstinna actionhjältar och även om filmen främst appellerar till en publik uppväxt under 70 och 80-talet som fortfarande minns Chuck Norris med en glädjetår i ögonvrån, de som fortfarande älskar att spontanvråla Yippie-Ki-Yay MotherFucker! i tid och otid så passar den de flesta. Det är en oförarglig bagatell för hela familjen som underhåller för stunden men räkna inte med att den lämnar några bestående minnen eller men. Det är så old school som det kan bli, på gott och ont.

Kärnfamilj i behov av räddningsinsats

Okej, men storyn då? Hur är det egentligen med den? Ja, hur är det egentligen med den? Vill man vara cynisk kan man säga att har du sett Die Hard så har du redan sett Skyscraper. Tillhör du dessutom generationen som såg Skyskrapan brinner har du ännu ett försprång. Det här är en klassisk katastroffilm med tidsenligt actionröj och sentimentala familjeögonblick. Rädda vad som räddas kan innan det är för sent.
Dwayne Johnson är en retirerad FBI-agent som i ett misslyckat fritagande förlorade ena benet, åkte direkt in på akuten, träffade en narkossköterska (Neve Campbell), gifte sig med nämnda narkossköterska, bildade familj och nu lever ett lugnt liv där han konsultar som säkerhetsexpert. En polare from back in the days hookar upp honom med miljardären Zhao Long Ji (Chin Han) som på stående fot erbjuder Sawyer ett lukrativt kontrakt i samband med invigningen av världens högsta byggnad, skyskrapan ”The Pearl.” Kåken är redan färdigbyggd, det är bara säkerheten som behöver konfirmeras och här kan man om man känner för det ifrågasätta varför den kallas för ”världens säkraste byggnad” redan innan genomlysningen av säkerhetsfunktionerna är avklarade, eller så skiter man helt enkelt i det och går vidare. Efter filmhistoriens enklaste analys och kortaste styrelsemöte står det klart att det här är bra skit och ingenting behöver således göras. Det finns inget som kan rasera pärlan. Yeah right, så fort den massiva dörren till takvåningen stängs bakom Dwayne Johnsons breda ryggtavla börjar mardrömmen.

Hong Kong kryllar av lönnmördare

Terroristerna poppar upp likt svampar ur jorden och snart står världens säkraste byggnad i brand. I ett rum på nittionde våningen sitter Sawyers familj och trycker och så fort han nås av nyheten går han genast apeshit. Plöstsligt förvandlas den åldrande säkerhetsexperten till en veritabel krigsmaskin med McGywer-förmågor. Han klättar i lyftkranar, agerar bropelare, hoppar längre än Mike Powell någonsin kunnat drömma om och karatesparkar med sitt enda ben. Protesen får ofta agera hjälpreda och inte sedan schweizerknivens glansdagar har ett föremål haft så många användningsområden. Det här skall han lösa på egen hand, fuck the fire department liksom, vem behöver brandbilar eller helikoptrar när man kan få en ursinnig, enbent konsult.

Ledda av den danska terroristledaren Kores Botha (Roland Møller), försöker diverse Yakuzaliknande krigare och lönnmördare sätta käppar i hjulen för vår hjälte men ivrigt påhejad av en publik framför stora TV-skärmar dodgar Sawyer allt som kastas mot honom och applåderna ljuder i den mörka natten. Samtidigt försöker två Hong Kong-poliser att lösa gåtan Will Sawyer, är han skurk eller är han the good guy. Utredningen är direkt skrattretande, en CSI light och känns enbart skohornad in i storyn för att få till några extra minuters speltid. Skyscraper är nämligen en film som hade kunnat avverkas på under timman. Det finns verkligen inte mycket till material att jobba med här. Nu är det förvisso inte enbart något dåligt. I en tidsera där filmerna gärna med råge skall överstiga två timmar känns det rätt uppfriskande med en klassisk ”hundraminutare.” Annars är det det gamla vanliga. Skurkarna är dummare än tåget, slutmålet är pinsamt trivialt och vägen dit kantas av både orimlig handlig och ologiska beslut. Vid flertalet tillfällen kan man utan några som helst problem räkna ut vad som kommer att hända i nästa scen och skådespeleriet är duktigt oengagerat. Ja, med undantaget Dwayne Johnson då som verkar njuta av varje minut men det är väl sådan han är den gode actionhjälten av vår tid. Det här är hans projekt från början till slut och man kan inte låta bli att glädjas med karln. Hela filmen är gjord med glimten i ögat och med sin begränsade skådespelartalang gör han det bästa av situationen. Scener så skrattretande att man normalt hade behövt både en och två skämskuddar känns helt plötsligt naturliga och nostalgin sprutar ur öronen när han drar ostiga one-liners om silvertejp och lyftkranar.

Men inget kan stoppa en Will Sawyer med obegränsad tillgång till silvertejp

Där har ni Skyscraper i onödigt lång textform. Egentligen hade det räckt med ”familj i trubbel, klyschiga skurkar, macho snubbe räddar dagen, slät tvåa i betyg” Det finns ingenting originellt här. Allt har gjorts tidigare, dock med betydligt mycket mindre CG-effekter. Skyscraper bär tydliga spår av svunna tider och på sätt och vis värmer det hjärtat men att det skulle vara en bra film är givetvis ett rent önsketänkande.

Skyskraper hade biopremiär 13 juli

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg