Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Snow White and the Huntsman – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 8 juni 2012 i

Film Recensioner

Det lilla kungadömet mådde bra. Solen sken, äppelträden stod i blom och man skålade och drack vin ur gyllene krus. Kungen själv var älskad av allt och alla. Han var en godhjärtad regent som aldrig skulle låta sitt folk lida för hans egna tillkortakommanden. Det här var en medeltida folkhemsidyll som blev än mer tydlig när drottningen äntligen födde sin efterlängtade dotter. En dotter som motsvarade allas önskemål. Hon var en flicka så välartad och vän att rosenknoppar brast och näktergalar sjöng i högan sky. Hennes uppväxt var fylld av kärlek och omtanke, en kärlek och omtanke hon ständigt delade med sig av till blandade småfåglar med trasiga vingar som hon ömt bar i sin famn men just när allt var som mysigast slog den till med full kraft, vintern. En vinter som blev för mycket för drottningen. Hon dog knall och fall och kungen var otröstlig. Han vankade sömnlös av och an i det tomma stora slottet och beklagade sig. Sorgen över en förlorad och djupt älskad livskamrat kan som bekant endast botas av att ge sig ut på köttmarknaden och hitta nytt och snart var kungen åter gift med en kvinna så vacker men samtidigt så ond att att solen gick i moln, äpplen ruttnade och kungadömet torkade ut. I ett taffligt försök till älskog dödar hon konungen, låser in dottern i ett högt torn och tar själv över rikets styre. Ett styre som skall komma att kantas av narcissism, avundsjuka och egoism.

Ni känner alla igen sagan om det välskapta flickebarnet som kommer till världen med kritvit hy och korpsvart hår. Ni känner till den ondskefulla häxan med sin spegel på väggen. En spegel som en dag förkunnar att hon inte längre vackrast i kungadömet är och ni vet också vad som händer sen. En kvinna med svår åldersnoja som går loco och raserar allt som står i hennes väg i jakten på evig ungdom.

I Rupert Sanders debuterande händer får nu den vackra och brutala berättelsen om Snövit modernt liv på vita duken och det är påkostat så det förslår.

"Lips red as blood. Hair black as night. Bring me your heart my dear, dear Snow White"

Snow White and the Huntsman är en visuellt imponerande produktion med snygga gotiska scener där det mesta går i svart, vitt och rött, små estetiska konstverk i sig men under all prålig CGI brottas filmen med ett antal problem. Problem som faktiskt är så pass stora och betydande att de fullständigt ödelägger en hel film som har kostat 170 miljoner dollar att göra. Så vad kan då vara så fruktansvärt illa att min personliga åsikt är att man ur ett rent kulturellt perspektiv lika gärna kunde ha vaskat en halv förmögenhet i närmsta sjö?

Problem nummer ett stavas Kristen Stewart. Det är väl egentligen både tröttsamt och tacksamt att slå in en dörr som redan står på vid gavel när man åter tvingas ge sig på en av vår tids mest kritiserade personer i Hollywood men Kristens insats som Snow White i den här filmen är så pinsamt dålig att det tyvärr är oundvikligt. Hon flämtar, flåsar och gnyr med halvöppen mun i två timmar. Jag tror visserligen att hon log eller möjligen till och med faktiskt skrattade en gång men jag kan givetvis ha lika gärna ha tagit fel i det breda känsloregistret. Det är bara att konstatera att Stewart helt enkelt inte har vad som krävs för att axla huvudrollen i en sådan här film. Det värsta av allt är att när hon väl skall till att verkligen ta ton så blir det bara ännu mer fel. Hennes ”call to arms speech” i filmen måste vara det mest krystade och misslyckade i sin genre.

Ledsen, rädd, glad, överraskad, förvånad, hungrig, arg, kåt?

Sedan har vi rösterna. Rösterna undrar ni då. Hur kan detta vara ett sådant stort problem? Och skall jag vara helt ärlig så är det inte bara rösterna i sig med sina dialekter som är all over the place och skiftar från scen till scen, skådespelarna glömmer nämligen då och då bort sina brittiska accenter, som är problemet utan det är även röstlägena. Sällan har jag väl sett en film där det viskas och skriks så omotiverat om vartannat. Det känns stundtals som om man sitter och genomlider någon pekoral och högtravande resande teaterföreställning med Torsten Flinck och Caroline af Ugglas där båda fritt får spela ut sina fulla register. Det kanske passar i folkparken med ett par starköl i kroppen men här blir det bara konstigt. När sedan Charlize Theron, i rollen som häxan Ravenna långsamt tvunget skall bokstavera varenda stavelse och dra ut på vokalerna så långt det bara går för att slutligen avsluta med ett besinningslöst crescendovrål så blinkar den röda lampan för överspel snabbt och ilsket. I fonetisk skrift blir t.ex. det engelska ordet för vägg [wååååå-ll]

Hemsworth bytte hammare mot yxa och blev the Huntsman men fortsatte ändå att vara Thor

Ojämnheten är nästa problem. I en film där man via tempostarka bombastiska trailers basunerat ut att det är nu den gamla mossiga Disneydoftande Grimmsagan skall få nytt liv och ny identitet händer det förvånansvärt lite. Visst, vissna blommor och blodsdroppar som långsamt faller till marken och bildar fina mönster är trevligt att vila ögonen på och soldater av svart glas som splittras högljutt är effektfullt för stunden men att behöva vänta i 30 minuter på den första riktiga fighten känns alldeles för långt. När intensiteten så har byggts upp med lite sköna troll och annat fanstyg och man tror att det skall bli åka av på riktigt då blir det plötsligt reklamavbrott! Nej, det blir det givetvis inte men jämförelsen med en Loka-reklam ligger nära till hands när våra hjältar kliver in i den förtrollade skogen och hänger med vita hjortar och mossprydda ormar vid en näckrosfylld sjö. Fler fåglar stiger mot skyn, det mesta kretsar förresten kring fåglar som ni säkert märkt. Snövits personliga tränare (Chris Hemsworth) håller ett lidelsefyllt tal om sin döda fru med den djupaste röst han kan uppbringa. Pilar flyger i slow motion och vass brinner i skymningen. Transportsträckan fram till den alltför korta slutstriden är lång och fri från överraskningar och det märks tydligt att Sanders kommer från reklamfilmsbranschen för det hela är både snyggt och utdraget men i slutändan är det alldeles för många tomma tunnor som skramlar högt i Snow White and the Huntsman.

Fairytale gone bad

Det är tråkigt eftersom det här är en film som hade kunnat vara så mycket bättre. Med en annan huvudrollsinnehavare, lite mer tyngd i manuset och en mer erfaren regissör hade Snow White and the Huntsman kunnat bli ett riktigt angenämt äventyr och betyget hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Att filmen kommer att bli en kassasuccé råder det dock inga som helst tvivel om. Efter sin första vecka toppar den redan box office i USA och med sin 11-årsgräns, den bland tonåringar omåttligt populära Kristen Stewart som poster girl, en välkänd story och ett gäng snygga trailers i bagaget så kommer Snow White and the Huntsman att spela in sin budget med råge och det talas redan om en uppföljare.

Jag skrev i samband med trailersläppet att Snow White and the Huntsman kändes som en 50/50-rulle. Att det skulle kunna bli hur platt och råtöntigt som helst men att det lika gärna skulle kunna bli en förtrollande saga av episka mått. Nu tvingas jag tyvärr konstatera att det inte blev episkt på något sätt utan ett riktigt platt fall där filmens största behållning är dvärgarna som inte ens är rätt till antalet eller riktiga dvärgar.

betyg1

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Allt jag säger är ironiskt så ingen vet egentligen vad som är sant, eller?

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Kristofer

    Jag håller inte med Måns Lindman, åtminstone inte om allt. Kristen Stewart är helt rätt för rollen, inte minst utseendemässigt. Hans kritik om häxan är dock befogad eftersom hon skriker ganska obefogat en gång och talar hela tiden väldigt teatraliskt. Dvärgarna är inga riktiga men min kompis räknade dem på slutet och då var de faktiskt 7. Att filmen inte har så väldigt mycket actionscener tycker jag stämmer väl överrens med sagan som inte direkt handlar om de 3 musketörerna. Filmen kunde absolut ha gjorts bättre på vissa plan men jag tycker ändå att den totallt sett var ganska bra. Själv skulle jag ha velat att häxans ansikte såg mindre modernt ut för Charlize kunde likaväl ha varit en affärskvinna från New York ; ) Bäst av allt i filmen var faktiskt det otroligt snygga anfallet med tunga riddare genom en skog, värdigt vilken riddarfilm som helst.

  • Lindman

    Jodå, det är faktiskt åtta dvärgar i ett par scener men det är egentligen ingen biggie. Det passade bra som en snygg avslutning på recensionen helt enkelt.

    Alla har vi rätt till våra åsikter men jag kommer aldrig att hålla med dig om att Kristen Stewart faktiskt klarar av att övertyga som rättfram, respektingivande ledare i den här filmen. Hennes menlösa, vilsna uppsyn och ganska trötta och mesiga skådespeleri lämnar verkligen en hel del att önska. Utseendemässigt köper jag dock castingen men det är ju faktiskt sekundärt. Jag hade hellre sett en trovärdig skådespelare som var mindre porträttlik. När det gäller tempot så syftar jag på hur man framställde filmen i de trailers som föregick filmen där det var fullt ös medvetslös som gällde, kontra det färdiga resultatet som väl inte direkt var genomsegt men inte alls vad jag förväntade mig. Nu är det som bekant ett vanligt fenomen att trycka gasen i botten och visa all action i första trailern men efter samtliga trailers och allt förhandssnack om hur mycket rock ‘n’ roll det skulle bjudas på så tycker i alla fall jag att det hela gick på halvfart för att avslutas med en av de torftigaste slutstriderna på länge.

    Som jag nämner är filmen inte genomusel men för 170 miljoner dollar så förväntar i alla fall jag mig någonting mer än snygga kulisser och välgjorda CG-effekter. För de pengarna vill jag ha djup i karaktärerna, jag vill ha spänning, jag vill ha en riktig slutstrid, jag vill ha oförglömliga filmögonblick och jag vill ha ett trovärdigt call to arms speech!

  • Eliafrank Nik

    Håller inte med recensenten nån stans bortsett från att Kristen dunst inte var klockren som huvudperson. Hon ser lite för kåt ut hela tiden. Men jag är glad att det är en film som är uppbyggd annorlunda och att man slipper och glo sig blind på ”episka” slag a la Sagan om Konungens återkomst. Alla äventyr där berättandet och symboliken står i fokus får tummen upp av mig

  • Janne

    Håller med Lindman och vill ta det ett steg till. Filmen var det sämsta jag sett. Det blev riktigt jobbigt när jag efter 20 minuter insåg att det kommer inte att bli bättre. Skådespeleriet är under all kritik och de logiska luckorna avlöser varandra på löpande band genom hela filmen. Filmen saknar djup, sammanhängande handling, trovärdigt skådespeleri, osv. Den är ett hopkok av ett femtontal mindre episoder som försökts limmas ihop till en film. När jag i recentionen ovan kan läsa att regisören kommer från reklambranschen så blir jag inte förvånad. Som om det inte vore nog så finns det ett antal scener som är direkta kopior från andra filmer (Jean d’Arc, Legend, LOTR…). Milla Jovovich axlade Jean d’Arc, Kristen Stewart axlar inte alls. Charlize Theron faller totalt platt. Det enda roliga inslaget var dvärgarna. De var roliga och det blev ännu roligare när man så tydligt kände igen ett antal av skådisarna =)

    Filmen är inte värd att se. Inte ens en spöregnig semesterdag med åska, hagel och drivis!

Fler onyanserade inlägg