Senaste Kommentarer

Top Commenters

Solo: A Star Wars story – Recension

Inlägg av Gästrecensent den 23 maj 2018 i

Recensioner

Galaktiskt snömys.

Texten är skriven av vår gästrecensent Calle Nilsson

Det börjar med ett meddelande om vad recensionen helst inte ska innehålla och fortsätter med att allt som kan gå under beteckningen inspelningsutrustning frivilligt lämnas över till några Stureplanvakter inför visningen. Först efter dessa säkerhetsåtgärder får jag stiga in på Imperiets – förlåt, Disneys – förhandsvisning av Solo: a Star Wars story. 

Ett tecken på att allt kanske inte blivit helt som någon ansvarig tänkt sig under den problemfyllda produktionen, eller genuin välvilja gentemot de fans som fortfarandet befolkar vår planet? Svaret visar sig sväva någonstans i gränslandet mellan dessa ytterligheter. 

Vi träffar vår hjälte på planeten Corellia när han i ålder ung vuxen lever i träldom på ett kriminellt fritids styrt av en varelse boendes i en swimmingpool. För denna lyx förväntas han och de andra barnen – Han (Alden Ehrenreich) ser ut att vara femton år äldre än alla andra – tjuva för att få mat för dagen. I detta prekära läge har han tillbringat större delen av existensen och tillsammans med kärleken Qi’ra (Emilia Clark) drömmer Han om att göra intergalaktisk klassresa. 

Det går halvt enligt planerna och efter lika delar flyt och missöden som kanonmat för Imperiets infanteri kommer entreprenören Becket (Woody Harrelson)och inviger Han i livet som professionell rymd-bandit, komplett med tågrån i berg, dueller i ökenlandskap och liknande äventyr som för tankarna till den spaghetti-western som George Lucas själv lär ha inspirerats av när han skapade originaltrilogin.  

Galaktiskt posande – perfekt för Insta.

Allt är såklart väldigt snyggt och framförallt monsterdesignen är en fröjd för ögat. Däremot känns den valda färgpaletten – framförallt i filmens inledning – tveksam och gör ett bättre jobb på att dölja vad som händer på duken snarare än att skapa tät stämning. Det blir tack och lov progressivt bättre och det är synd att slutscenernas kvalitet och skärpa inte återfinns i hela verket. 

Detaljerna kring den besvärliga produktionen är fortfarande höljda i dunkel och en timmes googlande på allehanda Hollywood-skvallerblaskor serverar endast plattityder om kreativa skillnader. Känt är i all fall att Lord och Miller fick kicken och ersattes i regissörsstolen av veteranen Ron Howard som valde att förlänga produktionen med några månader. Hur mycket av originalmaterialet som blev kvar vet vi inte men att filmens brister står att finna här syns tydligt på vita duken.

Trötta sängkammarblickar eller bara trötta i allmänhet?

Rullens stora problem stavas nämligen narrativ stringens; akterna håller inte ihop för fem öre. Eller, den övergripande storyn har förvisso en punkt A och B som pliktskyldigt navigeras, men vad som händer våra hjältar i ena scenen har föga påverkan på karaktärernas känsloliv och inbördes relationer i nästa. Här går det såklart fint att följa den nya regissörens uppmaning till publiken och ”bara åka med” men personligen har jag svårt att bli känslomässigt investerad i vad som utspelas framför mig om personerna som drabbas inte verkar bry sig nämnvärt. Bristen på emotionell investering blir också värre i en prequel då många tittare är medvetna om vilka av karaktärerna som är säkra, då de redan varit med i filmer som utspelar sig senare på tidslinjen. 

Blinkningarna till Kanon står givetvis som spön i backen men tack och lov undviks ett upprepande av den självrefererande runkfesten känd som The force awakens. Svaren på hur Han fick sitt efternamn, sitt skepp och hur han träffade Chewbacca för första gången behandlas med varierande grad av finess men det sistnämnda har något väldigt vackert över sig. Visst är det många gånger övertydligt på det där klassiska amerikanska manéret som säger att ”titta nu ordentligt, det här ska ni inte missa” men å andra sidan går många referenser mig över huvudet så balansen mellan att tilltala hardcore-publiken och att välkomna nya gäster till universumet känns välavvägd. 

 

Lokalpatriotiska färger – såklart ett minus

Känslan som sitter kvar i mig några timmar efter att jag lämnat biografen är att detta var något som bara skulle bli färdigt. Filmen innehåller en rad scener – Erhenreich och Donald Glover (som spelar Lando Calrissian) har en härlig personkemi – som sedda var för sig når verkshöjd men helheten skaver betänkligt. Den vars enda krav för att älska en Star Wars-film är frånvaron av Jar Jar Binks kommer inte bli besviken men resten av oss påminns återigen om att den tänkta publiken för dessa filmer inte ens var född när The phantom menace hade premiär. 

Solo: A Star Wars story har premiär onsdag 23 maj

 

 

 

Skrivet av Gästrecensent

Ibland tar vi in olika gästrecensenter. Just den här är skriven av en av dom.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg