Senaste Kommentarer

Top Commenters

Sophelikoptern – Skruvad svensk landsvägsexpedition på romani

Inlägg av Emil Viksell den 29 maj 2016 i

Recension

lSopihkeoptern 4

Det är sällan en helikopter får spela huvudrollen i en film. Eller, mig veterligen har det aldrig hänt, undantaget i tv-världen är väl den pajiga serien Airwolf (1984–1986). En radda berömda helikopterscener fyller däremot filmhistorien, ofta i krigsfilmer, i allt från Apocalypse Now (1979) till Black Hawk Down (2001).

Givetvis handlar inte heller Sophelikoptern om någon helikopter. Ordsammansättningen kommer från Gunnar Ekelöfs dikt Till de folkhemske. Några versrader ur nämnda dikt öppnar också filmen. Ekelöf folkhemskritik är ett slags startpunkt och den löper (kanske) allegoriskt filmen igenom – något under av klarhet är inte Jonas Selberg Augustséns filmskapelse.

Sophelikoptern 2

Helikopeterplatta.

Någonstans i Sverige vaknar mormor Sirpa (Singoalla Millon) till samtidigt som en container lossnar från en helikopter och landar på en helikopterplatta med en smäll någon annanstans i landet. Eller i en parallell drömvärld. Hon inser att hon saknar sin väggklocka, som legat hos urmakaren i ett år. Hon ringer sina barnbarn, Enesa (Jessica Szoppe) och Baki (Christopher Burjanski) och ber att få den åter. Barnbarnen sätter sig i bilen, i sällskap med vännen Saska (Daniel Szoppe), och inleder en hundra mil lång resa genom Sverige.

Landsbygdsfärden tar den mörkhåriga trion genom ett Sverige där alla är gemytliga, men de ständigt tilltalas på engelska. Ett stående inslag är att de svarar: ”vi talar svenska”. Ackompanjerande av nyhetsradio på romani och med det gamla vägguret i baksätet spanar de bland annat in ett kosläpp, kör streetrace, stöter på konsttjuvar, kollar in överdimensionerade husgeråd och möbler – skulpturer uppförda i syfte att typ sätta aktuell ort på turistkartan – och besöker ett Förintelsemuseum (!). Allt i svartvita och välkomponerade bilder som för tankarna till Jim Jarmusch och påminner om Roy Andersson. Och det är en ton i de sociala interaktionerna som liknar den senare och Aki Kaurismäki; en stil som egentligen inte är humor, men blir humor i sitt sätt att lyfta fram tillvarons besynnerlighet. En tillvaro som inte alls chockar trion, de möter konstigheterna med jämnmod.

Sophelikoptern 6

Osthyvel, modell större.

Det händer massa saker, men egentligen inte så mycket alls. En händelserik och i samma veva händelselös expedition. Vad Selberg Andersén vill säga om romer och Sverige är insvept i dunkel. Ekelöfs samhällskritik riktade sig mot det svenska välfärdsbygget och funktionalismen. Och det går knappast att förneka det förtryck som romer och andra minoriteter har fått och får utstå i Sverige. Folkhemmet var lika mycket ett nödvändigt och lyckat socialpolitiskt mastodontprojekt som det var ett paternalistiskt och rasistiskt. I grunden byggde konceptet på en inkluderande nationalism, men man behöver inte lystra till särskilt många historier innan man förstår att genomförandet lämnade mycket i övrigt att önska. Eller så har man upplevt det själv. Hur en sådan kritik hör ihop med Ekelöfs intellektuellt aristokratiska hållning är oklart. Personligen är jag lika trött på socialdemokratin som jag är på den där gamla borgerliga kritiken från sådana som Ekelöf, Vilhelm Moberg och den nyligen avlidne Lars Gustafsson.

Sophelikoptern

Rast på däckverkstaden.

I Till de folkhemske skriver Ekelöf med en nostalgisk och romantisk saknad när han ställer Folkhems-Sverige mot det som tidigare varit: ”där aldrig mer någon luffare någonsin luffar”, som det heter. Och sätter liksom fingret på problemet med en viss typ av kritik mot socialdemokratin och folkhemstanken. Ekelöfs kritik är nästan estetisk, tillspetsat tolkat saknar han alltså det pittoreska inslaget av ”luffare” i samhällsbilden. Det är ungefär en lika omdömesgill kritik som den Gustafsson ibland förfäktade, när han beskrev Sverige som ”DDR” i tid och otid. Det enda som skiljer de gamla skribenterna från dagens Rebecca Weidmo Uvells är skrivkunnighet och bildning.

Sophelikoptern 5

Familjestund.

Välfärdsstaten tar tydligast plats i filmen på så sätt att ett korsord fungerar som återkommande anledning för de kunniga syskonen Enesa (Jessica Szoppe) och Saska (Daniel Szoppe) att droppa ord som välfärd, folkhem och kollektiv, i munnen på varandra. Desto större plats tar den svenska landsbygden. Här skildrad med kalhyggen och spartansk naturdekor. Samt med sådant som en ”korvbar” och nyttjandet av Volvos och SAAB:s som producerades långt före millennieskiftet. Och kanske ligger den tydligaste samhällskritiken egentligen där, ett motstånd mot moderniteten. Så kan också Ekelöf tolkas om man känner för det. Tre pers fraktar en asgammal klocka som inte slår (men går) i 100 mil. På tvärs med tiden och inte i linje med tidens melodi går definitivt en sådan handling. Då blir också Förintelsemuseets förekomst i filmen begripligare, alltså mer än en påminnelse om folkmordet på romerna. Om man betänker till exempel Zygmunt Baumans sammankoppling mellan moderniteten och Förintelsen.

Sophelikoptern 3

Ja, som ni hör, det går att stöta och blöta detta hur mycket som helst, i alla möjliga riktningar. Det är verkligen en fascinerande film, exceptionell i den svenska filmfloran. Men den är också långtråkig stundtals och alldeles för medveten om sitt stilgrepp. Replikerna fungerar ofta som ett sätt att tydliggöra den distinkta stilistiken mer än att de består av betydelsefulla ord. Stilen är också både krävande och kvävande för betraktaren. Trots de öppna vidderna känns det ibland som att man sitter fast i ett trångt rum. Det är väl meningen kanske, men så jäkla kul är det inte alltid.

Sophelikoptern hade biopremiär 27 maj. 

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg