Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Spider-Man: Homecoming – Välkommen hem Spidey!

Inlägg av Måns Lindman den 6 juli 2017 i

Recensioner

SMH

Den perfekta Spider-Manrullen ser jag både svenska och internationella medier skrika ut i tid och otid, gärna i versaler och med minst ett utropstecken efteråt. Nå, stämmer det då undrar förstås vän av ordning. Är Spider-Man: Homecoming verkligen den perfekta och bästa rullen om nätsvingaren genom tiderna? Nej, det är klart att den inte är, den titeln är (förmodligen) för evigt förärad en helt annan film i serien men Homecoming är, trots att den inte puttar ner Spider-Man 2 från tronen rent förbaskat underhållande och en given sommarmatiné för hela familjen.

tumblr_oi3ukzzvzT1rc44lao3_500

Vare sig vi vill det eller ej så lever människan i en tidsålder där en ny superhjälterulle ser dagens ljus i snitt ungefär en gång var tredje månad. Det är så det ser ut nu, det är tidens gång och det är bara att acceptera och gilla läget. Superhjältar är fortfarande megapoppis bland den betalande publiken så vad skall ett stackars filmbolag göra när regissörerna ständigt kommer rännande med sina förbannade manuskript innehållande en maskerad brottsbekämpare i någon form? Pengarna styr etcetera. Nu är detta ett pisstråkigt ämne att älta, ett ämne som jag dessutom redan härjat och raljerat om ett otal gånger så låt oss lämna det där och istället omfamna glädjen i Spider-Man: Homecoming för det är så det är. Ni vet, de där gångerna när man sitter och kollar en film som är lite så där halvbra men där de underhållande delarna är värda en genomsittning av hela filmen, trots att man egentligen bara vill snabbspola till det roliga och därmed få en kort men fenomenalt underhållande rulle? En sådan film är Spider-Man: Homecoming fast utan de tråkiga delarna. Det är lagom ostig nördhumor och fullt drag rätt i planeten från början till slut.

Homecoming är i grund och botten ännu en reboot av en serie som redan rebootat men istället för att göra som man alltid gjort, det vill säga köra på och berätta samma story om igen fast med andra skurkar och nya skådisar så skiter man helt i grunderna och mer eller mindre skippar delarna om varför Peter Parker blev Spidey och skurkarna blev onda dudes som helst av allt vill ödelägga och besegra. De berättelserna blir bara en hygienfaktor som trots allt måste städas av men inte får ta alltför mycket tid i anspråk. Och efter ett antal moraliska och skuldtyngda superhjältefilmer med Logan som praktexempel så känns det faktiskt oerhört fräscht med en opretentiös och fartfylld bagatell. Glöm mörker ångest och smärta, här får ytlighet och nostalgi fritt spelrum.

SMH4

Pang i plugget. Spider-Man känner direkt när något är knas

I den här upplagan av Spider-Man är Peter Parker redan Spidey men han är sannerligen ingen superhjälte av rang. Faktum är att tonåringen som hänger med vetenskapsnördarna i plugget är rena n00ben när det kommer till att nyttja sina superkrafter. Han är urtypen av en amerikansk teenage nerd med hela paket. Han är mobbad av de hårda killarna, olyckligt kär i skolans snyggaste tjej. Han är med i skolans debatt-team och älskar att bygga Star Wars-lego med andra utstötta kids i klassen. Men det ingen vet är att han också är Iron Mans senaste projekt. Han är med i någon form av utvecklingsprogram hos The Avengers men han får aldrig göra något coolt och som alla tonåringar drömmer han om att bekämpa brott i en tight spandexdräkt och i slutändan vinna den fagra flickans bultande hjärta. Problemet är bara att Mr. Stark inte tycker att han är redo ännu men Parker vägrar givetvis att lyssna på det örat så när tillfälle ges gör han vad alla tonåringar hade gjort, han hoppar rätt in i striden utan att tänka på konsekvenserna.

Konsekvenserna stavas i det här fallet Adrian Toomes, en metallarbetare som har offrats i den korrupta affärsvärlden och nu livnär sig på att stjäla från de rika och ge åt sig själv. Till sin hjälp har han utomjordisk teknologi som ger honom både flygförmåga och egenskaper att skära genom solida föremål lika enkelt som en glödgad kniv glider genom rumstempererat smör. Ett annat problem med att vara alltför ivrig är att man också riskerar att reta upp sin mentor så till den milda grad att man står ensam när det blåser och snart har Peter Parker både Toomes och Stark att handskas med. Lägg där till den slätstrukna vardagen med tjatiga mostrar (Marisa Tomei), hemläxor och gympalektioner så förstår ni att vår unga hjälte har häcken full.

SMH1

Tony Stark har inte en ängels tålamod med den unga superhjälten

Den senaste trenden inom superhjältefilmer är att ständigt slänga in andra superhjältar i samma rulle för socialt umgänge och så är det även i Spider-Man: Homecoming och det blir tyvärr lite problematiskt då Iron Man, eller snarare Robert Downey Jr. sällan nöjer sig med att spela andrafiol. Han tenderar istället att ta över helt och här blir han nästan som en barnpassare för Peter Parker, vilket ger känslan av att Marvel inte riktigt tror på Tom Holland som sin nya kassako. ”Holland? Ja men okej då, vi ger grabben en chans fast vi slänger in ett toppnamn för säkerhets skull. Kan vi inte kolla vad Robban gör nuförtiden? Han är ett säkert kort” Typ så.

Nu är det något av ett I-landsproblem eftersom Iron Man alltid rockar på film, det är sen gammalt men det hade ändå varit kul att se om Holland hade klarat av att bära filmen på sina egna axlar och skohornandet av Iron Man genererar även en hel del plothål som garanterat kommer att störa de mest inbitna fansen. I synnerhet eftersom filmen saknar all form av logikhantering men eftersom man har ställt in siktet på ren underhållning och komik känner jag personligen att det är ett rimligt offer i sammanhanget. Trots sex stycken manusförfattare, inklusive två från Marvel lämnar storyn väldigt mycket att önska. Vi får helt enkelt köpa att Peter Parker är smartare än sina klasskompisar och att han förmodligen suttit hemma och filat på high tech-prylar som nätskjutare och annat kul när den trötta mostern slaggat halva dagen. På samma sätt får vi anta att Toomes gick från medelmåttig svetsare till en kränkt super tech baddie som utan problem kan slänga ihop en EMP-puffra som hade gjort Bobba Fett grön av avund.

SMH3

Birdman är fly förbannad på samhället

Tom Holland kommer aldrig i närheten av Tobey Maguire och Laura Harrier är sannerligen ingen Kirsten Dunst så den som har kommit för att återuppleva gamla goda tider och en komplicerad kärlekshistoria lär gå bet men Holland är oerhört övertygande som en ung Spider-Man och han är betydligt mycket vassare än den dötrista Andrew Garfield så det är ett gigantiskt steg i rätt riktning. Trots att Iron Mans ständiga närvaro minst sagt känns påtvingad så kan ingen klaga på Robert Downey Jr. prestation, man vet helt enkelt vad man får när man signerar den där enorma checken. Något annat som är exceptionellt bra i Spider-Man: Homecoming är birollerna. Det kryllar av vassa prestationer och sköna karaktärer av alla slag, dessutom i all storlekar och färger, vilket som vanligt känns helt absurt att ens behöva nämna men vi vet ju alla hur verkligheten ser ut. Zendaya är härligt bitter som rebelliska Michelle, alltid med en vass one-liner redo att avfyras och Jacob Batalon som kanske sticker ut allra mest i rollen som Peter Parkers bästa polare Ned. En snubbe utan sociala filter som man ibland vill krama om för att i nästa scen slå på käften. Michael Keaton är utmärkt som Birdman. Jag menar då så utmärkt en generisk superskurk kan bli. Han har trots allt en hyggligt rimlig anledning att bete sig som ett a-hole mot etablissemanget då han faktiskt blivit förorättad av det amerikanska systemet och inte bara vill förstöra en planet för förstörandets skull.

Spider-Man: Homecoming är visuellt imponerande och det kryllar av fräsiga gadgets och Hollywoods nya kelgrisar, drönare. Actionscenerna är hisnande men ändå aldrig over-the-top som i många andra blockbusters. Jag var inne på det i inledningen men jag älskar hur man man medvetet undviker en repetitiv backstory och istället slänger in en killer twist i slutet, som till skillnad från de flesta andra filmer i genren inte går ut på att jämna Manhattan med marken. Franchisen Spider-Man höll på att tappa greppet ett tag men nu känns det verkligen som att vår älskade nätsvingare sitter stabilt igen. Välkommen hem Spidey!

Spider-Man: Homecoming har biopremiär 5 juli

betyg3_5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg