Senaste Kommentarer

Top Commenters

Split – Shyamalan tystar kritikerna

Inlägg av Måns Lindman den 19 januari 2017 i

Recensioner

split

M. Night Shyamalan är något av en Enigma i Hollywood. Han har inte levererat en vettig film sedan Dracula var pojk och rullarna kostar numera betydligt mycket mer än de drar in men likt förbannat står skådespelarna på rad för att få arbeta med karln. Det börjar egentligen bli rätt tröttsamt att ständigt behöva racka ner på Shyamalan och att sparka in den där ack så vidöppna dörren är oerhört enkelt. Ni vet ju storyn. Han slog igenom med dunder och brak med Sjätte Sinnet och lovorden ville aldrig ta slut men efter det har det bara gått från värre till värst, med The Happening som det ultimata bottennappet. På diverse forum finns det dock folk som spekulerar i att vi, den vanliga pöbeln helt enkelt inte förstår att Shyamalan i själva verket är långt före sin tid och att vi någon gång (kanske på någon annan planet) kommer att se på hans alster med helt andra ögon, att våra framtida generationer med beundran i rösten och fuktiga ögon kommer att geniförklara snubben, sjunga sånger och bygga tempel till hans ära. Det nämns också att han inspirerar andra regissörer till att göra ”Shyamalanfilmer” och visst bär filmer som Number 23 och Knowing hans tydliga signum, problemet är bara att de inte heller är något vidare men kanske är Joel Schumacher och Alex Proyas också bara före sin tid. Vad vet jag?

split1

James McAvoy är 23 nyanser av creepy i Split

Anywho. Om jag tvingades ranka hans filmer hade jag (och förmodligen de flesta andra) placerat Sjätte Sinnnet, Signs och Unbreakable högst, Shyamalans tre första filmer som också är de mest framgångsrika och det är givetvis ingen slump att det ser ut så här. Samtliga titlar var stämningsfulla och mystiska filmer med en tydlig paranormal närvaro, ledda av etablerade namn som genom ett intensivt och övertygande skådespeleri gav filmerna både liv och seriositet. Filmerna innehöll också en trovärdig twist som tog publiken på sängen. Med andra ord ganska långt ifrån det obegripliga flum som kännetecknat Shyamalan under senare år men nu har kanske poletten äntligen trillat ner. Möjligen insåg han att han måste börja leverera filmer som tilltalar den breda publiken och inte bara honom själv och ett par foliehattar på anonyma internetforum för Split går verkligen tillbaka till rötterna.

split2

”Om du hänger med våra personas i två timmar skall vi bjucka på en twist du inte sett sedan Sjätte Sinnet”

Som potentiell biobesökare vill man veta så lite som möjligt om den här filmen i förväg så jag skall inte bli långrandig men premissen är lika skrämmande som underhållande. Kevin Crumb kidnappar tonårsflickor och fängslar dem i en underjordisk bunker och så långt är det som vilken standard-horror-thriller som helst men James McAvoy spelar här en man med 23 personligheter och med en 24:e på väg. I fel händer hade det kunnat bli katastrof men McAvoy är magnifik i samtliga roller och det är sannerligen ingen lätt uppgift. Alla skådisar drömmer väl innerst inne om att spela Dr Jekyll och Mr Hyde med sina dubbla personligheter men få klarar av det och tänk då att göra det tolv gånger om, även om vi inte får se alla ”in action.” Det är heller inga små förändringar det rör sig om. Från flamboyant modedesigner till ett nioårigt barn, vidare till maniskt kontrollfreak och spattig religiös kvinna.
Rent visuellt sker inte särskilt mycket, det är någon hatt dit och ett par brillor dit. Den riktiga transformationen ligger istället i McAvoys röst och kroppsspråk och det är verkligen en show-off tour de force Skotten bjuder på. Roligt, fasansfullt, patetiskt och gulligt om vartannat, det är helt omöjligt att förutse Kevin Crumbs nästa drag och det verkar också vara Shyamalans mål med Split, att låta oss fortsätta gissa. Han vill att vi skall agera amatörpsykologer och försöka ta oss in i en ”galnings” hjärna för att förstå hur han tänker.
Jag skriver ”galning” för det dröjde givetvis inte länge innan kritiken kom. Hjärnskrynklare med mängder av TV-timmar på sitt CV gick ut i media och rasade över att diagnosen inte alls stämde överens med verkligheten och att DID (Dissociative Identity Disorder) inte får folk att kidnappa tonåringar. Människor med flera personligheter beter sig helt enkelt inte så här. No shit Sherlock tänkte jag och säkert också många med mig. Majoriteten av befolkningen förstår förhoppningsvis att Split inte är någon dokumentär, det är däremot en utmärkt thriller med lika många sidor som personligheter. Shyamalan is back!

Split har biopremiär 20 januari

betyg4

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jimmy

    Riktigt kul å höra. Gillar dock nästan alla hans filmer. Till viss del bara för att jag gillar det jag ser just den stunden. Inte nödvändigtvis helheten. peppad!

  • Olof

    Välskriven recension och håller till stora delar med. För mig, förstörde slutet en del och jag köpte inte riktigt hjältinnans bakgrundshistoria (känns som att liknande gjorts förr och den delen av filmen var det inget särskilt spännande i, i min mening).
    När jag säger ”slutet” så syftar jag egentligen på Kevin Crumb’s 24:e personlighet. Tyckte att den förstörde lite; det var intressantare att se honom byta ”personas”, hade inte behövts mer än så (den men subtila tonen som dominerade filmen innan dess var…bättre).
    För mig når inte filmen upp i 4 klappor. Lite tunn bakgrundshistoria och en personlighet för mycket (för mycket Hollywood och för lite persona). 3/5.

  • Lindman1

    Tackar! Jag håller med dig till viss del men samtidigt är jag beredd att se lite grann genom fingrarna här. Jag har så här i efterhand läst en hel del recensioner där man varit besviken på att filmen inte varit tillräckligt spännande eller hemsk men jag ser faktiskt filmen på ett helt annat sätt. I mina ögon är det här ingen traditionell rysare eller gastkramande thriller, även om den utmålats så. Det kan låta konstigt men spänningen är för mig egentligen sekundär. Det jag gillar med Split är att Shyamalan här hittar tillbaka till sin grundformel, att med relativt enkla medel skapa en intressant story med en stark karaktär i huvudrollen och en stilistisk psykologiskt underbyggd atmosfär. Sen kan jag hålla med dig om att slutet är lite over the top och avviker en hel del från filmen i övrigt även om jag uppskattade Shyamalans flört med sig själv, något som också hjälper till att ytterligare bygga på mystiken kring hans tidigare alster. Men visst blir det ett oundvikligt fokus på Crumbs personligheter och här hade han, precis som du är inne på kunnat ägna lite mer tid åt att bygga upp en mer solid bakgrundsstory för den övriga ensemblen istället för att ägna sig åt ett försök till generisk Hollywood-psuedoskräck. Det är som bekant alltid svårare att känna sympati för karaktärer man inte ”känner.” Men för mig så handlar filmen i slutändan trots allt om överfall, trauma och personlig, psykologisk bearbetning och det tycker jag ändå att han hanterar på ett utmärkt och ytterst underhållande sätt. Jag håller fast vid min 4:a 🙂

Fler onyanserade inlägg