Senaste Kommentarer

Top Commenters

Spy – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 5 juni 2015 i

Recensioner

Spy

Melissa McCarthy och Paul Feig teamar upp igen efter samarbete i Bridesmaids (2011) och The Heat (2013). McCarthy har visat och visar att hon har fler strängar på sin lyra, till skillnad från majoriteten av skådisarna inom lustigkurrefacket. Ofta är det endast en sträng som spelas, och McCarty spelade på en och samma sträng sedan Bridesmaids. En smågapig, otrevlig karaktär som tacklar livet genom att låtsas vara eller vara helt ovetande om etikett på dess mest fundamentala nivå. Och innerst inne en karaktär med ett hjärta av guld, givetvis. Ett hjärta av guld som visar sig efter många oborstade om och men.

Spy 1

Cooper (McCarthy).

Hennes karaktär i St. Vincent (2014) var steg bort från denna karaktär, på gott en nedtonad och alldaglig roll. Även Susan Cooper i Spy är ett brott mot den där typkaraktären. Coopers osäkerhet döljs inte bakom en kolerisk sköld och ilskeutbrott. Utan manifesteras istället i underdånighet och tvekan att ta rättmätig plats (utefter kompetens). En mer traditionell kvinnostereotyp. Cooper agerar, från CIA-kontoret, öron och informationskanal till agenten i fält, Bradley Fine (Jude Law), som snärjt henne med charm och med hjälp av henne gjort sig till en oumbärlig spion. Men detta vore ju givetvis inte mycket av en film om det inte fanns mer i Cooper än blott en – om än skicklig – kontorsråtta. Försmaken ges i hennes intagningsvideo till CIA, som hennes chef visar upp, där hon går loss på pappgubbar, möblemang och instormande framtida kollegor. Det är egentligen onödigt att gå in alltför djupt i handlingen. Dels för att den knappast håller ihop, men också för att den verkligen är sekundär i det här sammanhanget. Det räcker att säga att det ingår en hel del roliga och mindre roliga karaktärer och att en kärnvapenspets är på vift. Samt att Cooper till följd av en serie händelser måste ge sig ut i fält, givetvis.

Spy 4

Fine (Law), Boyanov (Byrne) och Ford (Statham).

Missförstå mig inte. Den där sammasamma roll McCarthy har spelat har varit rolig. Ibland riktigt rolig, även om Identity Thief (2013) och Tammy (2014) var något av bottennapp. Men det går bara att skratta åt något nischat så många gånger. Humor kräver en viss fräschör. Att en sådan usel komiker som Will Ferrell, som för det mesta spelar samma roll, kan vara så populär, övergår mitt förstånd. Därför är det en viss glädje att se McCarthy i en aktualiserad humorroll. Visst finns det element kvar från tidigare roller, slapsticken kommer vi nog aldrig ifrån – fast den är rätt kul här. McCarthy är väldigt underhållande i den här rollen och det underlättas av många gånger utsökt välskrivna repliker. Även Coopers kollega Nancy (Miranda Hart) fungerar i sin roll som kontorsråtta nummer två att tas ut i fält. För att inte tala om Rose Byrne – som också spelade i Bridesmaids – som divagangstern Rayna Boyanov. Mellan henne och Cooper spelas en rapp, vulgär och roande ”omaka par”-relation upp av den typen Reese Witherspoon och Sofía Vergara försökte få till med uselt manus och usel regi i Hot Pursuit (2015).

Spy 5

Cooper (McCarthy) och Nancy (Hart) i spionfilmens obligatoriska ”Q’s briefing scene”.

Med männen i filmen står det inte lika väl till. Jason Statham bjuder visserligen på sig själv genom att vara… ”sig själv”, ja, spela samma roll som han alltid gjort (butter, kolerisk, offensiv) bara här i ett annorlunda sammanhang. Skämten som dras av andra om honom är behållningen snarare än han själv. Den överenergiske och sliskige italienaren Aldo (Peter Serafinowicz) uppfyller kvoten för etniska stereotyper med råge. Och är inte heller särskilt rolig. Jude Law gör sitt jobb som den mest Bond-like och elegante agenten. Sedan är det inte så mycket mer, och det är inte heller hela världen.

Det bär av till allehanda europeiska städer, bland annat miljöer som känns igen från den något mer seriösa spionfilmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011). Än slinker det dit och än slinker det hit, och Cooper spyr på ett lik – och det är jätteroligt. Filmen uppfyller faktiskt komedins huvudsakliga kriterium: att vara rolig. Det har snackats en del om Björn Gustafsson i en av rollerna, det är en cameo, småkul. Fler ”stjärnor” dyker upp, bland annat 50 Cent – som ger en kul känga till Kanye West. I övrigt är det en massa svordomar och grafiskt våld. Och jag är ju en sådan som uppskattar sådant.

Bättre än The Heat (2013), roligare än Kingsman: The Secret Service (2014), men förhoppningsvis inte vassare än Feig och McCarthys kommande projekt, rebooten av Ghostbusters.

Spy har biopremiär 5 juni.

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg