Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Star Wars: The Last Jedi – Feministiskt gnisslande generationsväxling

Inlägg av Emil Viksell den 13 december 2017 i

Recensioner

Star Wars: The Last Jedi har svensk premiär tre dagar före amerikansk, därför är det följaktligen ett jäkla säkerhetspådrag under pressvisningen. Vi får lämna in våra mobiltelefoner och en hel kader med köttiga ”MMA”-snubbar i tajta kostymer är utplacerade längs gångarna under visningen. Vi har också blivit ombedda att inte lägga in spoilers i våra recensioner. Hm, ja, jag tycker att den här spoiler-rädslan har gått helt överstyr. Hur fan har ”spojla inget” kunnat bli denna eras ”pax vobiscum”?

– Hej, det var längesedan!
– Hej, spojla inget!
– Spojla inget av vadå …?
– Spojla inget bara.

Men oroa er inte, denna recension kommer inte att innehålla några spoilers (av värde). Även om jag får en väldig lust att gå in i en spoil-frenzy när ett amerikanskt multimiljardföretag försöker tygla medierna.

The Last Jedi tar vid där The Force Awakens slutade. Vi är alltså tillbaka i den centrala storyn efter avstickaren med Rogue One. Den operaliknande släktsåpa fortsätter. Rey (Daisy Ridley) har ju tagit sig till  Luke Skywalkers (Mark Hamill) eget Dagobah – en avlägsen ö. Där han tjurar i sin ensamhet och ser lika valpig ut som han alltid gjort – trots att han både bär skägg och signalerar ”desillusionerad farbror”. Star Wars-konceptet har aldrig handlat om varken skådespeleri eller intressant handling. Men svagheterna i dessa element blir mer än påtagliga i denna runda. Och de blir ännu värre av att The Last Jedi är strösslad med långa, trista perioder av absolut ingenting av framåtrörelse. Sådant har man råd med när filmen sträcker sig över 2 1/2 timmar.

Annars är det en film som liknar uppföljaren i originaltrilogin, Rymdimperiet slår tillbaka. Och underhållningsmässigt går det knappt att se någonting bättre än Star Wars, varken då eller nu. Jag vet att konceptet ”gulliga djur” har varit avskytt i detta sammanhang sedan ewokerna i Jedins återkomst. Men det är en del gulliga djur och de funkar faktiskt ganska bra. Det är längesedan Star Wars var någonting annat än en familjefilm (lex: ”Han shot first”).

Mr. Miyagi, be my teacher!

Det är också en film som lyfter fram kvinnorna. På ett sätt jag aldrig sett en storfilm göra. Inte bara för att kvinnorna tar större plats, utan också för att det så att säga ”kvinnliga” perspektivet tydligt lyfts fram som ett bättre sätt att närma sig världen än männens tjo-och-tjim-guns-blazing-stil. Ja, när Vice Admiral Holdo (Laura Dern) läxar upp hetsporren Poe (Oscar Isaac) så är det inget annat än en kritik av mannens later och Donald Trump-fasonerna. I grunden är ju denna kritik ingenting annat än sund. Men det blir lite för mycket av en ren partsinlaga. Det blir så där stolpigt som det tenderar att bli när filmer ska undervisa politik. Ännu mer stolpigt blir det av att målgruppen också inkluderar barn (och små pojkar) – varje handling förklaras efter att den utförts. Det blir uppfostran för gossar mer än rymdopera.

The Last Jedi är inte bara feministiskt medveten, utan fantasidjur fritas också när Finn (John Boyega) och Roce Tico (Kelly Marie Tran) reser till den Monte Carlo-liknande staden Canto Bight – för att hitta en kodknäckare som ska hjälpa dem att fälla Imperiet. Där får vi även civilisationskritik i The Hunger Games-stil. Allt detta är ju väldigt fint, men det serveras inte särskilt snyggt inpackat. Men visst, även om jag är en småpojke inuti, så är ju inte jag (med min ålder) den tilltänkta mottagaren.

Den här killen behöver verkligen gå och prata med någon.

Med det sagt så är det ett fantastiskt rymdäventyr, som alltid. En hel del spännande bikaraktärer introduceras, bland annat den underhållande kodknäckaren DJ (Benicio del Toro), och psykopaten Kylo Rens (Adam Driver) fascinerande sammanbrott bara fortsätter. De hemmasnickrade, yin-yang-filosofiska djupdykningarna i ”kraften” har alltid varit franchisens svaghet. Och vi har trots allt att göra med en industri som vänder sig till ”alla”, det är nästan självskrivet att fingertoppskänslan ska saknas. Den saknas däremot inte i actionscenerna och det audiovisuella arrangemanget. Detta är vad det är och barnen blir nöjda.

Star Wars: The Last Jedi har biopremiär 13 december.

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg