Senaste Kommentarer

Top Commenters

Straight Outta Compton – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 14 september 2015 i

Recensioner

Straight Outta Compton 5

Vems historia är det som berättas? En fråga värd att ställa(s) inte bara när det kommer till film. I biopicen Straight Outta Compton är det definitivt Ice Cube (O’Shea Jackson Jr.) och Dr. Dres (Corey Hawkins) stories som presenteras. Ett faktum som blir alltför påtagligt i vissa scener. Nog för att hiphopstjärnors alter egon – eller egon kort och gott, vad som är teater och verkligt flyter lätt ihop i den har showbizvärlden – bygger på en cocktail av lättkränkthet, storhetsvansinne och andra halvcharmiga, om inte direkt farliga, personlighetsdrag. Men när vuxna män som säger sig representera ”verklighet” och något slags ”sanning” inte kan låta bli att framställa sig själva som rena hjältar, eller i alla fall som de fränaste byrackorna i antihjältehundgården, blir det bara löjeväckande.

Straight Outta Compton 2

En sådan scen är när de kvarvarande delarna av N.W.A. (förutom Dr. Dre), efter Ice Cubes avhopp, lyssnar på densammes solodebut, AmeriKKKa’s Most Wanted (1990), där han bland annat dissar Eazy-E (Jason Mitchell) och Jerry Heller (Paul Giamatti). Kvinnorna, som mest agerar festtillbehör i övrigt, i rummet skrattar åt Isbitens fyndigheter kring bland annat Eazy och Heller. Även DJ Yella (Neil Brown Jr.) roas av rappen. Visst kanske det gick till så här, men till filmen för detta bara med sig att det blir smärtsamt tydligt att någon, om det nu är regissören F. Gary Gray, manusförfattarna, producenten Ice Cube eller samtliga, vill visa på Cubes ”överlägsenhet” på trött hiphopmanér. Anledningen till att Cube hoppade av var Easy och Hellers snikenhet och fiffel med de pengar gruppen genererade. Filmen är också väldigt noga med att visa att det aldrig var någon biff mellan Dre och Cube.

Straight Outta Compton

Ice Cube (O’Shea  Jackson Jr.).

Ett annat problem är att Dr. Dres mindre charmiga sida, som kvinnomisshandlare, inte skildras alls. ”You gonna take advice from somebody who slapped Dee Barnes?”, rappade Eminem skämtsamt om den händelse där Dre misshandlade programledaren Barnes. Men en av producenterna till filmen, Dr. Dre själv, har uppenbarligen inte lagt tillräckligt mycket distans till händelsen att han kan låta den ingå som del i ett heltäckande porträtt om N.W.A. och dess medlemmar. Därmed ingår inte heller något av de andra tillfällen då han misshandlat kvinnor. Ja, Suge Knight (R. Marcos Taylor) är en av de obehagligaste människor som någonsin funnits, men i relief till honom framstår Dre som sinnebilden av förstånd och godhet – och det är väl inte riktigt där sanningen ligger heller.

Straight Outta Compton 14

Dr. Dre (Corey Hawkins).

Skildringen av Easy är mer, ska vi kalla det, ”sammansatt”. Han var den i gruppen som antagligen mest levt det där omrappade gangsterlivet. Han har ju ingen chans att opponera sig förvisso, men framställningen av honom är fylld av både en respektfullhet och en oförblommerad respektlöshet vilket gör att porträttet är intressantare och antagligen lägger sig närmare sanningen än teckningen av Dre och Cube. Jag är den första att erkänna Dres producentkvaliteter och Cubes kvaliteter som rhymes-plitare. Men skildringen av dem går aldrig utanför deras hiphop-personas, och avslutningen med ett montage av de bådas framgångar inom showbiz, och bizniz generellt, passar faktiskt riktigt illa. N.W.A. var bara startskottet på något och filmen försöker skildra medlemmarnas fortsatta liv och karriärer – Easy, Dre och Cube vill säga, MC Ren (Aldis Hodge) och DJ Yella fungerar bara som biroller här – men frossandet i den egna framgången är helt onödig eftersom filmen talar för sig själv. Vi ser Dre och allt som hände med Death Row, Aftermath, Snoop Dogg (Keith Stanfield) etcetera. Eller vi får det i alla fall redovisat. Och Cubes framgångar som soloartist, manusförfattare och skådespelare redovisas även det.

Straight Outta Compton 7

Los Angeles-polisen trakasserar Ice Cube (Jackson Jr.).

Med det sagt, med sådant i åtanke, så är det en rak och ganska bra film om N.W.A som levereras. Händelser avhandlas förvisso, staplas kronologiskt, på ett sätt som mer vittnar om ett ”detta måste vara med”-tänk än en noga planerad dramaturgi. Men som tidsdokument och skildring av the rise and fall of N.W.A. är den både underhållande och intressant. Framväxten av gangstarappen sätts också i relevant kontext. Hur uttrycket, konstformen, är ett svar, en reaktion, på någonting annat. I detta fall ett svar på maktens rasistiska agerande. Allra tydligast formulerat i låten Fuck Tha Police. Filmen undviker, trots den generella hyllningshållningen till Dre och Cube, också att mytologisera gruppen och denna tidsepok. Det förekommer flera visuellt fantastiska, och ibland skrämmande scener. Och all den där fascinerande L.A.-arkitekturen, det där Compton-modet och Crenshaw Bouelvard-estetiken finns representerad, men det blir aldrig för mycket – som det annars gärna blir när passerade, ”ikoniska” eror ska skildras.

Straight Outta Compton 12

Bloods och Crips enade under kravallerna 1992.

Rodney King, kravallerna, Bloods and Crips, allt ingår i skildringen av tidsperioden. Och det är fängslande. En ännu starkare sammankoppling mellan samhällshistorien, de sociala förutsättningarna och gruppens framväxt och utveckling hade gjort filmen ännu bättre. Trots det är det ett stycke engagerande film, en av de bättre inom den ganska bristfälliga genren ”hiphopfilm”, där mer eller mindre rena fiktioner som 8 Mile (2002), Hustle & Flow (2005) eller serien Empire ofta varit betydligt bättre än genrens biopic-spår med filmer som Notorious (2009).

De porträttlika skådespelarna gör bra ifrån sig. Mest porträttlik är givetvis Ice Cubes son, O’Shea Jackson Jr., som spelar pappan i yngre år. Sedan har det varit en del snack om klädmissar i filmen. Jag förstår verkligen att sådant är viktigt för de som var med eller de som är djupintresserade kalenderbitare och knappologer. Men huruvida Easy-E har Nike Cortez i inledningsscenen eller inte är inte särskilt viktigt, egentligen, särskilt inte när scenen erbjuder allt av intensitet och, ja, polisbrutalitet som man kan önska av en upptakt till en film om N.W.A.

Straight Outta Compton hade biopremiär 11 september. 

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg