Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Stranger Things säsong 1 – Ett kärleksbrev till 80-talet

Inlägg av Måns Lindman den 16 juli 2016 i

Recensioner

Lite nojig var jag allt när jag skulle avsätta en hel eftermiddag för Netflix nya originalserie, Stranger Things. Det här med att försöka återuppliva 80-talet brukar tyvärr falla hyfsat platt. Antingen blir det för pajigt eller så lyckas man helt enkelt inte hitta tonen och känslan och till dags dato var det fortfarande kickstartprojektet och kortfilmen Kung Fury som lyckats klart bäst på den fronten. Men nu var det alltså dags för Netflix att försöka leverera nostalgi och drygt första halvan av serien är verkligen fantastisk. Allt sitter. Det är 13 rätt på tipset. Det är en lottorad som plötsligt går in. En våt 80-talsdröm av orgiastiska proportioner och jag kände direkt att det här var precis vad sommaren behövde, tainted love and I just can’t seem to get enough of

Kommer ni ihåg när en blockbuster var något hela familjen såg fram emot? När begreppet inte var synonymt med en generisk superskurk som försöker jämna Manhattan med marken? Där har ni Stranger Things.

Om Stephen King hade skrivit E.T. och låtit J.J Abrams regissera hade vi förmodligen fått ungefär samma resultat som Matt och Ross Duffer lyckas frambringa här och det börjar redan i introt. En ljuvlig sval analog synthslinga och ett ”Stephen Kingigt” typsnitt som borde ligga strax under gränsen till att kunna fungera som bevismaterial vid en eventuell stämningsansökan för upphovsrättsstöld. Sedan ramlar referenserna in en efter en.

ST_3

Sheriff Hopper letar monster i nya serien Stranger Things

Invånarna i den sömniga småstaden Hawkins, Indiana är lyckligt ovetande. De har knappt hört talas om ett brott och den senast rapporterade incidenten är att en fågel misstagit en kvinnas hår för att vara ett fågelbo. Att vara sheriff i de här krokarna är alltså rätt soft och tur är väl kanske det då lagens långa arm har egna problem att brottas med. Chief Hopper (David Harbour) mår helt enkelt inget vidare. Han bearbetar fortfarande en stor sorg och försöker ständigt att ta död på demonerna i huvudet med alltför mycket sprit och diverse tyngre substanser. Nu tvingas han dock släppa sin självömkan för att slåss mot riktiga demoner. Året är 1983 och efter en kväll nere i källaren tillsammans med Drakar och Demoner försvinner Will Byers (Noah Schnapp) spårlöst. Han försökte döda en demogorgon med eldkulor men misslyckades och på väg hem stöter han plötsligt på något i skogen.

Joyce Byers (Winona Ryder) förstår direkt är något är fel och försöker desperat att få Hopper att utreda försvinnandet. När hon inte får gehör börjar hon själv att söka svar och gränsen mellan galenskap och engagemang blir snart smärtsamt fin. Hon ser och hör sin saknade son överallt, i väggar och tak men framför allt är det någonting med elektriciteten.

ST_7

011 är mystisk som få

Samtidigt påbörjar Wills tre vänner Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo) och Lucas (Caleb McLaughlin) sin egna jakt på sanningen och endast utrustade med cykel och en klumpig komradio snubblar de över en fasansfull hemlighet som involverar övernaturliga krafter och onda män i kostym. Det dröjer inte länge innan man inser att det här är en övermäktig uppgift för de tre kidsen och deras ytterst begränsade tillgångar men då dyker hon upp som en löning precis innan helgen. Med buzzcut och siffrorna 011 tatuerad på underarmen är hon ett mysterium när hon dyker upp ungefär där Will försvann. Eleven (Millie Bobby Brown) har ett begränsat ordförråd men kompenserar detta med andra färdigheter, färdigheter som blir oumbärliga i striden mot en överlägsen fiende och det står snart klart för Mike att hon kan vara deras enda hopp. El, som är förkortning av Eleven bor undangömd i hans källare och får absolut inte visa sig för övriga familjen. Dustin och Mike går all-in och lägger utan vidare eftertanke sina öden i hennes händer men Lucas är inte alls lika säker på hennes uppsåt. Kan man verkligen lita på El eller är hon bara ännu en del i en konspiration?

Inget 80-talsspektakel utan en komplicerad kärlekshistoria. Mikes välartade syster Nancy (Natalia Dyer) dejtar hålans största douche Steve Harrington (Joe Keery) men det blir snart en fnurra på tråden när hon visar sig ha mer gemensamt med Wills storebror Jonathan (Charlie Heaton). En typisk outsider som smyger omkring och smygfotar med sin Pentax och är så där svår och oåtkomlig som bara en äkta 80-tals-protagonist kan vara och det som vid första anblicken verkar vara ett rätt ostigt triangeldrama skall visa sig bli en vital del av historien.

ST_2

Framtidens stjärnor?

Det är tydligt att bröderna kan sitt 80-tal utan och innan och Stranger Things slår ständigt på välbekanta strängar, trots att man här kombinerar mysigt ungdomsäventyr med riktig skräck och ordentligt läbbiga monster på ett sätt man inte ser särskilt ofta. Förutom ovan nämnda grupperingar kastar bröderna Duffer också in en sketchy figur som man enkelt kan gå till om man har funderingar kring övernaturliga krafter, parallella universum och kvantfysik. Som bad guy ser vi en Matthew Modine i lång svart rock och Blade Runner-blonderat hår som hade gjort Rutger Hauer stolt som en tupp. I pojkrummen hänger det filmplanscher på The Thing, Evil Dead och Jaws, bakelittelefonen är blekgul och när man relaxar gör man det i en La-Z-Boy.

Ja, det vilar verkligen en genuin 80-talskänsla över hela produktionen men särskilt originellt är det egentligen inte. Skall man vara riktigt ärlig är Stranger Things mest av allt ett homage, en oblyg mix av kända filmer från årtiondet. Den uppmärksamme kanske upptäckte referenser till följande filmer: Stand by Me, E.T. Närkontakt av Tredje Graden, Pestens Tid, Aliens, Poltergeist, Wargames och The Goonies bara i texten ovan och det är ju precis så det är, man försöker få med allt men det som bröderna Duffer förlorar i originalitet tar man med råge igen i utförande. Regin, musiken och fotot är exemplariskt serien igenom och man lyckas framför allt fånga den där härligt lökiga 80-talskänslan i allt från illasittande kläder till slemmiga gummimonster utan att det för den sakens skull blir töntigt. Det är egentligen bara den kristallklara 4K-upplösningen och Winona Ryders fåror i ansiktet som avslöjar att Stranger Things är producerad år 2016.

ST_6

80-talsfrillorna sitter som de skall

Skådespeleriet är också över all förväntan. Ryder har varit borta från rampljuset ett bra tag nu men även om hon klart överskuggas av sina yngre skådespelarkollegor övertygar hon som hysterisk mor på gränsen till nervsammanbrott. Hennes transformation från behärskad till skruv lös och sedan tillbaka till behärskad-ish går kanske lite väl snabbt men man kan heller inte få allt på åtta timmar. David Harbour är som klippt och skuren för rollen som skuldtyngd småstadssheriff även om han försöker vara lite väl mycket Fox Mulder ibland och som alla vet kan det bara finnas en Fox Mulder.

Barn på film är en känslig punkt för mig. Jag har extremt lätt för att störa mig på ”bortskämda dumma ungar” som alltid fuckar upp och aldrig lyckas ta rätt beslut. Det slutar oftast med att någon vuxen karaktär får hoppa in och styra upp medan syndabocken och källan till den osköna situationen som har uppstått plötsligt är helt handlingsförlamad. Min högst personliga åsikt är att det inte alltid har varit så och att detta är ett fenomen som har förändrats genom åren. Titta på filmerna från 80-talet. De är fulla av barn och ungdomar som klarar sig själva, de kanske visserligen ställer till det för sig men tar utan gnäll konsekvenserna av sina handlingar och är helt kapabla att fatta rimliga beslut. Därför är det härligt att kunna konstatera att de sanna hjältarna i Stranger Things faktiskt är barnen. De spelar skjortan av sina vuxna motspelare på ett sätt som inte gjorts sedan Stand by Me och det skulle inte alls förvåna mig om flertalet nya små stjärnor redan börjat skimra så smått på Hollywoodhimlen.

När årets storfilmer visar sig vara den ena besvikelsen efter den andra så är det rätt skönt att kunna konstatera att lösningen finns hemma i vardagsrummet. Tyvärr tappar serien lite i slutet när man beslutar att ösa på med allt man har och mystiken därmed får stå lite i skuggan men Stranger Things är ändå sommarens bästa blockbuster.

Hela första säsongen av Stranger Things finns nu på Netflix 

betyg4

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Olof

    Mästerlig serie. Vad hade krävts för att ge den 5/5? Mindre ös i slutet?
    Bra recension!

  • Lindman1

    Tack Olof! Ja precis, jag tycker tyvärr att den härliga tidstypiska atmosfären och storyn som man lyckats bygga upp så väl dör ut under de sista två, tre avsnitten som kändes lite framstressade. Det är dock egentligen inte helt överraskande då många 80-talsklassiker faktiskt gjorde samma sak, öste på i slutet men problemet var inte lika påtagligt i en betydligt kortare spelfilm som i en lång TV-serie.
    För mig blev effekten att det inte kändes lika mystiskt och spännande längre. Dels upplevde jag att man ”visade sina kort” lite för tidigt och den där övergången som innebar att serien plötsligt gick från The Goonies till The Thing gick helt enkelt inte riktigt fullt så smärtfritt som jag hade önskat. Trots detta är det givetvis en av årets bästa serier och betyget skall ses som en mycket stark fyra. Hur kände du? Blir det full pott?

  • Olof

    En femgradig skala är ganska trubbig och jag nog tycker att det är lite tveksamt att jobba med halva stjärnor.
    Så ja, full pott. Fem stjärnor är ju egentligen bara 80% och uppåt; den har över 90% på RT.
    Jag hittar helt enkelt inte så mycket negativt att anmärka på efter att ha sett serien en gång. Flera rollprestationer är lysande (G Matarazzo, C Heaton etc.). Hyllningarna till 80-talet får många av oss (inkl mig i allra högsta grad) att ösa beröm över serien.
    Även om man visar många kort lite tidigt, så kvarstår flera frågetecken och barnet i mig vill definitivt se flera säsonger. Vilket för mig till min nästa fundering; bör vi se mer av Stranger Things eller bör man låta den sluta på topp? Jag är nästan lite anhängare av det sistnämnda.

  • Lindman1

    Jag håller med dig där. Det är svårt med en femgradig skala och jag stod i valet och kvalet om jag skulle sätta en femma men tyckte som sagt inte att den levererade hela vägen och 4,5 kändes inte heller rätt. Skall jag dela ut en femma skall det i princip vara helt felfritt och ett mästerverk rakt igenom. Sen är det ju svårt med olika genrer, TV-serie kontra film, kontra dokumentär o.s.v. Det är inte helt enkelt att betygsätta med andra ord.
    Tänkte faktiskt också på det här med en eventuell säsong 2 och eftersom min enda kritik rör slutet så är jag mycket tveksam. Jag tror att man borde sluta på topp men är rätt övertygad om att succén ändå kommer att motivera en fortsättning. Jag har dock svårt att se hur man skulle kunna få samma känsla för serien igen. Precis som du älskade jag ju hela hyllningen till 80-talet och det överraskningsmomentet försvinner ju även om den skulle fortsätta att hylla eran och även om det, som du säger finns vissa frågetecken kvar att reda ut så känns dessa inte tillräckliga för att bygga vidare på samma story. Den känns mer eller mindre avslutad. Då måste man nästan starta en helt ny storyline och då känner i alla fall jag att risken för att det blir en ny True Detective är överhängande.

  • Olof

    Förstår dina argument för att inte ge en femma. Slutet stör mig inte så mycket egentligen, men det finns alltid saker att haka upp sig på (tycker t ex att Winona Ryder stundtals överspelar en aning). Gäller väl att hitta någon slags egen threshold för vad som ”räcker” för ett toppbetyg och din är rimligtvis mer professionell än min (iom att jag inte är filmkritiker).
    Och ja, TD säsong 2….var en besvikelse efter säsong 1.

Fler onyanserade inlägg