Submarine – Recension

Femtonåriga Oliver Tate har två stora mål i livet: rädda sina föräldrars äktenskap, genom en noga uttänkt plan, och att förlora sin oskuld innan sin nästa födelsedag. Han misstänker att hans mor har en affär med New Age skummisen Graham och försöker därför styra upp sina föräldrars sexliv och diktar ihop kärleksbrev från sin mor som han skickar till sin far. Hans eget kärleksintresse Jordana är uppfriskande komplicerad; en självlärd pyroman som kräver att få överse Olivers dagboksskrivande – speciellt de bitar som handlar om henne.

Submarine är en film som slår knut på sig själv i sitt försök att vara udda. Filmen inleds med att Oliver (Craig Roberts) visualiserar sin egen begravning och maler på om hur missförstådd han är. Jag avskyr den krystat neurotiska Oliver från första stund och jag kan riktigt se framför mig hur hipster-regissören Richard Ayoade suttit på något pang i Williamsburg, med ett självbelåtet leende på läpparna, och krafsat ner de putslustiga replikerna i sin, för alla Zooey Deschanel-kloner väl exponerade, klädsamt slitna mole skin. Smaka på det här till exempel:

”I´ve tried smoking a pipe, flipping coins, listening exclusively to French crooners, I even had a brief hat phase, but nothing stuck”.

JÄTTE-quirky!

Vi ska ligga med varandra men helst utan att ta av oss kläderna.

Filmen är plågsamt självmedveten i form och innehåll och jag kan inte minnas att jag känt ett så intensivt hat för två karaktärer (Oliver och Jordana) sen jag såg Me You and Everyone We Know. Submarine är till innehållet kyligt kalkylerad och har genom filmens gång en tilltagande desperat quirkyness och kan nästan betraktas som en nidbild av en indiefilm. Eftersom regissören är så mån om att varenda sceneri, varenda replik ska vara ”rätt” känns slutresultatet bara forcerat och hjärtlöst. Ungefär som huvudkaraktärernas första, i det närmaste teoretiskt genomförda samlag.

Formmässigt drunknar filmen i en oändlig serie av daterade grepp (prata in i kameran, loj berättarröst, slow motion, frysrutor) och det är inte utan att man börja tänka på en viss Wes Anderson och hans på alla sätt överlägsna Rushmore från 1998. Den filmen lyckades navigera sig genom genrens sjunkbomber som så effektivt sänker Submarine till havets botten.

Där hör den hemma.

Submarine har biopremiär den 26:e augusti

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén