Senaste Kommentarer

Top Commenters

Super 8 – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 17 juni 2011 i

Recensioner

Sommaren 1979, bevittnar några vänner i en liten stad i Ohio en katastrofal tågolycka medan de håller på att spela in en super 8-film. Snart börjar de misstänka att kraschen inte var någon olycka, och det dröjer inte länge innan människor istaden börjar försvinna spårlöst och andra märkliga, oförklarliga saker händer. När den lokale polisshefen försöker få reda på sanningen, visar det sig vara något mer fasansfullt än någon av dem kunnat föreställa sig.

På sitt skrivbord har JJ Abrams en förseglad låda som han köpte i en trolleributik när han var liten. Han hävdar att det är hans största inspirationskälla. Lådan är prydd med magiska symboler och frågetecken. Den har aldrig öppnats och kommer aldrig öppnas; så länge den är stängd är och förblir den en gåtfull talisman. Jag tycker det finns något fint i det. Samtidigt något motsägelsefullt. För om JJ verkligen lever efter den här devisen vet han ju att när illusionen väl ska förklaras så faller det. Jag tänker på sista avsnittet av Lost till exempel. ”Super 8” har samma problem.

”Super 8” är JJ Abrams hjärteprojekt. Han var själv filmnörden som i sin barndom stod med Super8-kameran och med frenetisk energi producerade film efter film –  för sitt eget höga nöjes skull. Steven Spielberg måste sett sig själv i Abrams och blev till slut hans mentor. På affischen står deras namn i exakt samma storlek. Är det en slump? Nej, det är det inte.

Far & Son

I praktiken har JJ Abrams gjort en hyllningsfilm till sin mentor. Super 8 lånar friskt av både ”Närkontakt av tredje graden” och ”E.T.” och hade inte Spielberg lagt sin hand på produktionen hade JJ förmodligen blivit stämd. Han vill såg gärna återskapa den där magiska matinékänslan som Steven Spielberg konstant levererade mellan 1979-1984. Han lyckas inte så jättebra. Det  som bra är samspelet mellan barnen – det som är mindre bra är det parallella spåret med militären som kommer till stan för att mörklägga hemligheten.

Ett annat problem är titeln. Själva kameran har en ganska marginell roll efter att den har fyllt sin funktion – att visa vad det var som rymde i samband med tågkraschen. Super 8 är ingen dålig film. Inledningen är helt magnifik med en spektakulär tågkrasch och fin energi mellan barnskådespelarna. Men, för att knyta an till början av texten, ju mer som avslöjas av hemligheten desto plattare blir filmen. Illusionen bryts och det går till slut på rutin.

Super 8 har biopremiär den 17:e juni

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Ville verkligen gilla den men karaktärsskildringen är för tunn och skådespelarna för dåliga – undantaget Elle Fanning som är riktigt bra. Det enda originella med filmen är att alla mindervärdiga personer är av manligt kön och har långt blont hår, vilket är helsjukt om man tänker på det.

    Jag kommer definitivt att hålla utkik efter filmer med Elle Fanning men jag är nu tveksam till Abrams. Och även Spielberg, hans senaste höjdare var ju Band of Brothers 2001.

Fler onyanserade inlägg