Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

The 5th Wave – Postapokalyptisk pannkaka

Inlägg av Emil Viksell den 26 januari 2016 i

Recensioner

The 5th Wave Poster

Jag är inte särskilt kräsen. Och särskilt inte när det kommer till dystopiska skildringar (innehållandes kids som måste växa upp och bli jättevuxna asap). Det är goda tider för någon med sådana smakpreferenser. Passande nog är också biografen fylld till brädden med vad jag tror är bloggförmågor – unga människor som ser ”bloggiga” ut – på den här pressvisningen. Vi dricker ”nyttig läsk” (vart är världen på väg?) och tuggar rotfruktschips (vart är världen på väg?). Jag berättar detta för att de unga publikreaktionerna – de håller verkligen inte inne med dem – fungerar som en bra värdemätare.

Chloe Grace Moretz

Jorden får besök av utomjordiska rymdskepp, som först bara svävar i det blå utan att göra särdeles mycket väsen av sig. Men sedan följer fyra ”attackvågor”, som inleds med en elektromagnetisk puls som slår ut all elektronik. Därefter följer ett slags syndaflod och därpå en typ av fågelinfluensa. Rymdlingarna på visit försöker utrota människorna, utan att för den sakens skull förstöra planeten alltför mycket. Den femte vågen är det som händer nu, det slutgiltiga steget så att utomjordingarna ska kunna kontrollera jorden.

I detta kaos skiljs Cassie (Chloë Grace Moretz) och lillbrollan Sam (Zackary Arthur) från varandra och nu försöker Cassie (Moretz) hitta honom innan det är för sent. Hon stöter på den skumme, enslingen Evan Walker (Alex Roe) och kanske kan han vara hjälpen hon behöver?

Chloe Grace Moretz

Vildmarksliv.

Ibland blir det bra när det kommer till postapokalyptiska ungdomsskildringar. De här filmerna tillåts ofta vara pretentiösa och känsloladdade, vilket kan bädda för ett kraftfullt berättande som gör sig ganska bra på film. Ett icke lågmält, icke sensitivt och storskaligt Hollywood-berättande. De smått ”absurda” situationerna som uppkommer när vanligt tonårsliv ska passas in med ödeläggelse, kärva framtidsmöjligheter och död, brukar också generera … ”underhållning”. I tv-serien The 100 (2014–) exempelvis, bjuds det också på sådana där scenarier där moraliska ståndpunkter verkligen ställs på sin spets, Flugornas herre-situationer. Också The Hunger Games-serien har det där elementet, även Divergent-trilogin och den råa, moderna klassikern Battle Royale (2000).

Chloe Grace Moretz

”You better run, run, run …”

The 5th Wave bygger som mer eller mindre samtliga av de young-adult-rullar som landat på filmmarknaden på en bokförlaga, i detta fall av Rick Yancey. Manuset har knåpats ihop av en trio med ganska svaga meritlistor, Susannah Grant skrev visserligen Erin Brockovich (2000), men Akiva Goldsman är till och med rätt dålig när han är riktigt bra. Fingertoppskänsla och originalitet är inte något den mannen fått någonting utav. Batman Forever (1995) och Batman & Robin (1997) får väl betraktas som karriärinledande nybörjarmisstag. Men även när han skrivit för dugliga storfilmer, A Beautiful Man (2001), Cinderella Man (2005) och I Am Legend (2007), så har det varit med hjälp av befintliga böcker och ett berättande som knappast överraskat och rört sig i vältrampade storyspår. När han regisserar och skriver har det gått än värre, Winter’s Tale (2014) är en film som bara koms ihåg på grund av sin uruselt. För regin i denna film står den relativt okände J Blakeson.

Alex Roe; Chloe Grace Moretz

Det hettar till i vildmarken.

Början är visserligen helt okej. De olika katastrofvågorna berättas i flashbacks och filmens ”nu” visar på en Cassie (Moretz) som till följd av händelserna hunnit bli något förhärdad. Men sedan blir det inte så mycket av alltihopa. Det som hade kunnat bli spännande postapokalyptisk action eller intressant tonårsrelationsdrama, blir istället ingenting av det, eller någonting annat för den delen. Här finns inget av tunga moraldiskussioner eller hisnande akter.

Utomjordingarna kan ta över människokroppar, som i V (1983) typ. För att stoppa denna femte våg bildar människorna arméer bestående av barn och ungdomar (!). Det är ju alltid så lägligt i sådana här berättelser att det är unga människor som ska rädda världen. Och det serveras alltid någon väldigt krystad förklaring till varför så just är fallet – hej Ender’s Game (2013)!

Maika Monroe; Nick Robinson

Barnsoldater.

Barnsoldater alltså. Men för att det inte ska bli alltför obehagligt förses de meniga med något slags monokelfunktion på stridshjälmen, som gör att de kan identifiera ondingar – dessa syns som dödskallekarikatyrer i skärmen (!). Men så passande, då behöver inte filmen visa ”verkliga” människors död, och kidsen känner igen bildspråket från allehanda tv- och datorspel.

Karaktärsskildringarna är under all kritik. De vuxna birollsinnehavarna klarar sig godkänt, deras repliker är också något rimligare. Liev Schreiber (Ray Donovan, Spotlight) klarar sig bland annat bra som arméofficer. Resten är eländiga, även Moretz, som tidigare briljerat som Hit Girl (Kick-Ass) och utgjort den enda ljuspunkten i den fruktansvärda Moln över Sils Maria (2015). Här regisseras hon sönder till en klichéspillra av sitt forna jag. Jag finner mig en bit in i filmen sakna de birollskaraktärer som dör bort ganska tidigt, som Ron Livingston (Office Space, Sex and the City) och Maggie Siff (Sons of Anarchy, Billions). Inte så mycket för att deras prestationer i filmen är särskild minnesvärda – mest är de bara passande – utan för att de spelat väldigt fina roller i andra, bra produktioner.

Chloe Grace Moretz

Ungdomssnubbarna Ben Parish (Nick Robinson) och Evan Walker (Roe) utgör varsin sida i det triangeldrama som också inkluderar Cassie (Moretz) – japp, hej The Twilight Saga! Evan (Roe) bär moderiktigt skägg och dunväst med rutig skjorta under. Att mänskligheten är på väg att gå under är självfallet ingen ursäkt för att inte ansa skägget eller vara propert klädd inför hardcorehajken. Ben (Robinson), eller ”Zombie” som han kallas, är precis som Evan (Roe), skildrad på samma totalt stereotypa och ointressanta sätt som alla ungdomar i dålig mainstream-film som också riktar sig till ungdomar – senast skådat i fantasy-tv-serien The Shannara Chronicles. Här ser vi inga spännande ungdomsporträtt som återfinns i till exempel Mean Girls (2004), Scott Pilgrim vs. the World (2010) eller The Perks of Being a Wallflower (2012), för att bara nämna några av de många bra filmer som kommit inom young adult-genren det senaste decenniet-ish.

Istället beter sig karaktärerna som lillgamla republikaner. De har fina linjer, vita tänder och för sig som att de senaste halvseklets framgångar inom det sociala umgänget aldrig inträffat. Ska man ändå slå sig in på den vägen kan man väl lika gärna gå all-in, som i Twilight (2008). Där har du en chevaleresk 17-åring som är dryga 100 år gammal, som är tyngd av döden och fastnat i evig tonårsångest samt Debussy. Dessutom faller han för en ”lika gammal” tjej, alltså som i att hon är 17. Kontroversiellt. Och charmigt i all sin pajighet, liksom ”camp”. Dessutom har du i Twilight en ganska tydlig klassdistinktion mellan de två ”kombattanterna” om Bellas kärlek. Samhällsklassen och dess typiska särdrag är dessutom knuten till en art – det är enkel, men ganska snitsig dramatik. I The 5th Wave uppvisar beundrarna förvisso olikheter på för berättelsen centrala sätt som jag inte tänker spojlera här, men i övrigt är de mer eller mindre karbonkopior på varandra. Och karbonkopior på alla andra jäkla ungtuppar som dyker upp i ungdomsproduktioner som inte tar ut en enda sväng.

Liev Schreiber; Nick Robinson

Ben (Robinson) och Colonel Bosch (Schreiber).

Och då har jag ännu inte kommit till det värsta. Inte heller detta är det värsta: förutsägbarheten. Men vid ett tillfälle är den så påtaglig att ungpubliken skrattar högt. Cassie (Moretz) kampar med skäggsnyggingen Evan (Roe). Hon vaknar upp i tältet på morgonen och noterar att han är borta. Det går ett lätt sus genom publiken, alla vet vad som väntar. Hon går ut ur tältet och ned mot insjön. Och där står han givetvis, i vattnet och tvagar sin muskulösa och underhudsfria lekamen. Förstås vänder han sig bort mot Cassie eftersom han ”känner på sig” att någon tittar på honom – som folk gör i film, men aldrig i verkligheten – och hon försöker snabbt dra sig undan hans blick.

Chloe Grace Moretz; Nick Robinson

”Oh I said you better run, run, run …”

Nä, det värsta är att filmen är ett hafsverk. Manuset är ett fuskarbete som stöder sig på allt annat utom nyheter och särprägel. Och det känns verkligen som att ingenting står på spel eftersom det faller sig mer naturligt att vara likgiltig inför karaktärerna än bry sig om dem. Den ”arga” goth-light-emo-tjej-birollen som trycks in i handlingen är emblematisk för karaktärsbygget i filmen: tunt och på slapp slentrian.

I slutet, på en militärbas vars dekor hade passat en gammal b-serie som The A-Team (1983–1987), sitter inte ens scenerna ihop. Karaktärer dyker upp från ingenstans, utan logik och det känns som att de fick det stressigt att avsluta filmen. Ja, det var det.

The 5th Wave hade biopremiär 22 januari. 

betyg1

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Cringe bara av att läsa recensionen, den låter verkligen usel. Synd!

  • Japp, tyvärr är den riktigt usel, lägg tiden på något annat istället.

Fler onyanserade inlägg