Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

The Age of Adaline – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 10 juni 2015 i

Recensioner

The Age of Adaline

Det har bara gått sämre för regissören Lee Toland Krieger, ur kvalitetshänseende. Från den fullt dugliga The Vicious Kind (2009) gick det till den betydligt mindre dugliga Celeste and Jesse Forever (2012). The Age of Adaline kröner och bekräftar liksom denna utveckling. Från indie och välgjort till mainstream och mindre välgjort.

Signalerna tyder på att Toland Krieger är en bättre manusförfattare än regissör. Han skrev själv The Vicious Kind och kvaliteten blev därefter god. En kan ju ana att filmen låg honom varmare om hjärtat och att direktiven till skådespelarna gavs med noggrannhet och själ. Samt att de fria tyglarna gjorde gott för konsten. Med andra människors (tafatta) manus blir det betydligt sämre.

The Age of Adaline 4

Ellis (Huisman) och Adaline (Lively).

The Age of Adaline handlar om Adaline Bowman (Blake Lively) som efter en bilolycka, och obegripliga påföljande ”fysiska fenomen”, slutar åldras vid den modesta åldern 29 år. Hon torde således vara 107 år när filmen utspelar sig. Eller det är hon ju, det syns bara inte på utsidan. Hon har bytt liv och identitet ett flertal gånger, hon sticker helt enkelt så fort det börjar hetta till – det är så en gör när en inte vill att ens hemlighet ska avslöjas. Den enda som vet hemlighet är dottern, Flemming (Ellen Burstyn), i betydligt äldre kött och hud än den icke åldrande modern. Adaline har inga planer på att ändra sitt modus operandi av ständiga flyttar och livsbyten, tills hon träffar kärleken, Ellis (Michiel Huisman). Japp, samme Huisman som gestaltar Daario Naharis i Game of Thrones, Daenerys Targaryens livvakt och älskare.

THE AGE OF ADALINE

107 år gammal.

Det finns två stora problem med The Age of Adaline. Utöver ett tredje inte lika stort. Vi börjar med det tredje. Det är bara ett litet problem att filmen bygger på en orimlig premiss, det går ju ofta att acceptera så länge filmen så att säga är ”ärlig mot sig själv”. Men det är ett lite större problem att denna orimliga premiss får en än orimligare upplösning; deux ex machina, som det heter på latin. Men okej då, låt gå. I sin tur är det första av de stora problemen att filmen pendlar mellan att vara ett storslaget drama som skildrar Adalines långa liv, i flashbacks och med voice over (av icke namngiven man) i tid och otid. Och en ohjälpligt trött och sedvanlig kärlekshistoria. Det andra stora problemet är att Huismans skådespel och den karaktär han spelar varken matchar Livelys spel eller den karaktär som Adaline är. Varför (i helvete) blir denna gracefulla och sofistikerade dam kär i den 70 år yngre Ellis. Ellis är själva sinnebilden av ett vackert skal med nada inuti. Det spelar ingen roll att manusförfattarna försöker skänka honom något slags ”hipp” samtidsvibe; han är en matematiker som sålt sitt framgångsrika företag och spenderar tiden med att donera pengar till diverse kulturinstitutioner. Han är osexig. Han är ointressant. Och han spelas tafatt.

Slutsatsen är att Toland Krieger bara glidit in och satt sig på regissörsstolen och låtit skådespelarna göra det bästa de kan, av ett trött manus. Följden är att Lively sköter sitt jobb fläckfritt och Huisman sitt jobb uruselt. Harrisson Ford (William Jones) glider också in, som far till Ellis, i något som bara kan kallas slump – den tar ju alltid absurt stor plats, slumpen, i sådana här fantastiska historier – och gör ett gott jobb. Men detta förslår liksom inte. Detta är en bra idé där genomförandet lämnar en hel del i övrigt att önska. Visuellt och berättarmässigt har filmen en Benjamin Buttons otroliga liv-ton, som är välkommen, men allt detta sabbas av en tafatt kärlekshistoria som antagligen är bland den tråkigaste filmvärlden skådat. Det är helt enkelt orimligt att Adaline skulle vända på hela sitt liv för Ellis skull.

The Age of Adaline 6

Jag åldras inte, som Connor MacLeod.

En kunde ju önskat att större fokus lagts på Adalines ”dramatiska” liv – som livet gärna blir när det är utdraget och i slow-motion – istället för relationen med den matta matematikern. En matematiker med stalkningtendenser och sexistiskt trötta skämt. Toland Kriegers verk tycks bara blekna ju längre bort han kommer från ”indie” och desto djupare han tränger in i mainstream.

Allt detta kröns av en geggig scen där William hyllar sin hustru (Kathy Baker), tillika Ellis mor, för hennes lojalitet. Hon är inte skön, spännande eller intellektuellt utmanande som Adaline. Men hon är minsann lojal, som en hund, typ. Och det går minsann inte av för hackor när det är bokslut på åren som har gått, och när tvåsamhet ska firas. Var som en hund – ett livsråd som nog bör tas med en klackspark.

The Age of Adaline hade biopremiär 5 juni.

betyg1

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg