Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

The Conjuring 2 – Klyschig spökjakt i skaplig uppföljare

Inlägg av Måns Lindman den 8 juni 2016 i

Recensioner

TC23

Att berätta för allmänheten att jag inte gillade The Conjuring var för mig som att gå till ett första AA-möte. Man drar sig länge och väl för att göra det och hittar ständigt på nya ursäkter, kanske är det skammen, kanske är det rädslan för vad man skall upptäcka om sig själv men när man väl tagit steget och inser att man plötsligt inte är ensam längre blir allt lättare. Det blir enklare att förstå att människor faktiskt inte pratar bakom ryggen på en (i alla fall inte om det). Att kärleken inte dog på grund av att hon älskade Patrick Wilsons milt sagt begränsade skådespeleri som jag kallade bajsnödigt. Det var ingen sur granne, som redan sett filmen tre gånger på bio som hade skurit sönder däcken på bilen den där morgonen, det var helt enkelt en vanlig punktering. Det finns andra faktorer som bidrar till en helhet och trots att The Conjuring var en löjligt hypad skräckfilm där epitetet ”tidernas bästa skräckfilm” hade yttrats redan innan premiären så var det faktiskt okej att tycka att den bara var en medelmåtta i en genre som mjölkats snustorr.

TC27

En bild säger mer än tusen ord, typ vem som vill döda dig och så där

Faktum är att jag än idag inte kan förstå vad det var som byggde upp dessa enorma förväntningar. Regissören James Wan hade visserligen två kassasuccéer, Saw och Insidous på sitt CV, men å andra sidan, han är inte någon Scorsese direkt. Patrick Wilson och Vera Farmiga? Två skådespelare, helt utan ansiktsuttryck är förvisso imponerande men tröttsamt i två timmar. Jag antar att det var för att den var ”baserad på verkliga händelser”, något som alltid ger pluspoäng och framför allt då i skräckfilmer. Att sitta där i en nedsläckt biosalong och veta att allt det här läskiga har hänt på riktigt kan ju få även en luttrad skräckfarbror att skaka i stövelskaften. Att sedan lejonparten av innehållet bara är adderat krimskrams som skall skrämma skiten ur folk glömmer man lätt. Dockor, leksaker, dörrar som öppnas och stängs, möbler som flyttas och fåglar som plötsligt är inne i huset! Det är enkla och billiga effekthöjare som gör sitt jobb men hur många gånger skall vi behöva se samma attiraljer återanvändas i film efter film?

TC25

Är det okej om jag lånar toaletten lite snabbt? Det är kris förstår du

Nu blev det ju dock publiksuccé för The Conjuring och därmed stod det ganska tidigt klart att det skulle bli en uppföljare. Den fick namnet The Conjuring 2, helt utan fånig undertitel. Ingen ”The Last Rite” eller ”The Darkness Within”, härligt känner i alla fall jag, varför krångla till det i onödan? Som regissör ser vi åter James Wan och han har plockat fram samma gamla lattjolajbanlåda men den här gången har han skickat den till London. Nu spökar det nämligen i Peggy Hodgsons gamla kåk och här gör Wan något bra, han drar igång terrorn direkt. Ingen mjukstart eller onödig karaktärsutveckling, det får komma senare. Med ett par tidiga ”jump scares” och sönderexploaterade men likt förbannat kusliga kyrkokörer sätter han tonen för den här tillställningen och håller den hyfsat vid liv ända till den där sista halvtimman som i vanlig ordning känns alldeles för utdragen. Filmer är överlag för långa nu för tiden och en skräckfilm på över två timmar är definitivt för lång.

TC21

Kors i… väggen?

Peggy (Frances O’Connor) har det hur som helst inte fett i livet. Hon saknar pengar och har ingen mat, däremot har hon gott om cigg men det mättar som bekant inga munnar. Hon har en fallfärdig lya, en skitstövel till ex-man och ett gäng ungar där den näst äldsta dottern Janet (Madison Wolfe) har tillverkat ett eget ouija-bräde som hon gömmer under sängen. Fan trot om inte något gammalt härsket djävulskap från förr plötsligt dyker upp och ställer krav. Det numera berömda spökjägarparet Ed och Lorraine Warren (Wilson och Farmiga) har egentligen lagt fältarbetet på hyllan eftersom Lorraine sett en förnimmelse om Eds död men efter sedvanlig övertalning och krystade tal om mänskliga värderingar kallas de till platsen.

Deras uppdrag är att avgöra om Janet fejkar sitt tillstånd eller om det verkligen är en ande som har tagit över hennes kropp. Ja, det vanliga med andra ord. Givetvis dröjer det inte länge innan allt inne i huset har varit uppe i taket, ja förutom Patrick Wilsons mungipor då men det är ju sen gammalt. Nu följer det som närmast kan kallas ghostbusting, ljudupptagningar och filmkameror skall försöka fånga relevanta bevis på vålnadens existens så att kyrkan kan besluta om det skall genomföras en exorcism eller om det hela skall avfärdas som båg. Det är nu mörka röster och ofrivilliga kroppspositioner skall konkretisera det eventuella väsen som eventuellt hemsöker flickebarnet.

TC2

Det blir stökigt värre när gamla gastar får härja fritt

Det är inte mycket som skiljer The Conjuring 2 från sin föregångare. Det är fortfarande 70-tal och spökhus med allt vad det innebär och Wan har gjort det enkelt för sig när han i princip bara flyttat Amityville till Norra London, stulit ännu några komponenter från klassiska skräckhistorier och dragit upp volymen till max.

Någonting som många skräckfilmsregissörer helt saknar är förmågan att ”styra sin publik”, att veta precis när det är läge att trycka på HERREJÄVLARKNAPPEN och när det är dags att dra sig tillbaka och bygga upp en stämning för att låta publiken sitta som på nålar tills det är dags att trycka på DRAÅTHELVETEVADFANVARDETDÄR???KNAPPEN och därmed få ut en maximal känsla av att i det närmsta kontrollera publikens andetag och puls. I det avseendet är han något av en puppet master och helt rätt för uppdraget. Problemet med The Conjuring 2 är att den precis som sin föregångare inte har något nytt att bjuda på. Det är samma gamla visa om igen.

Den här gången hade jag dock inte samma höga förväntningar när jag gick på pressvisningen och jag kommer heller inte att ha några som helst problem med att berätta för allmänheten att The Conjuring 2 är ännu en medelmåtta i sin genre. Den kommer att skrämma livet ur en avundsvärd skara människor som fortfarande blir rädda för spöken i skuggorna och den kommer att ge en härligt kittlande känsla av nostalgi till de lite mer härdade som längtar tillbaka till en tid då Exorcisten och Poltergeist var måttstocken för hemsökta hus men den kommer aldrig någonsin att kallas tidernas bästa skräckfilm.

The Conjuring 2 har biopremiär 8 juni

betyg3

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg