Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 – Recension

Inlägg av Adrianna Jalming den 18 november 2014 i

Recensioner

Screen-Shot-2014-09-10-at-11

Efter att ha saboterat Hungerspelen flyr Katniss Everdeen till distrikt 13, medan Peeta och två av de andra segrarna blir kvar i Huvudstadens klor. Väl i distrikt 13 blir Katniss snart symbolen för upproret, och får i uppdrag av president Coin att ena distrikten i frihetskampen.

Okej, låt oss slå fast en sak nu med en gång. Jag är på inget sätt objektiv när det kommer till The Hunger Games. Jag har sträckläst Suzanne Collins romantrilogi lika många gånger som jag ätit mackor till middag den senaste veckan (3) och jag har i månader varit uppspelt över tanken på detta det näst sista kapitlet i filmatiseringen. Med andra ord är jag vad man skulle kunna kalla ett fan, vilket by default gör mig positiv till ämnet men å andra sidan innebär att jag ställer orimliga krav på att filmen ska återspegla boken ner till partikelnivå. Så jag skulle säga att det lär jämna ut sig bedömningsmässigt.

Men så till själva filmen! Vi börjar alltså ungefär där vi slutade, med att Katniss flytt till distrikt 13 och där försöker hämta sig från hemskheterna och tumultet som rådde i slutet av förra filmen. Det går väl sådär, och tillfriskningen påskyndas knappast av vetskapen att Peeta är fast i Huvudstaden, där de inte har för vana att behandla presumtiva rebeller med varsam hand. Efter viss övertalning från Coin, presidenten i distrikt 13, får Katniss dock annat att tänka på. Hennes nya jobb består nämligen i att agera symbol för motståndet i rebellernas eget PR-jippo, något som, åtminstone till en början, inte kommer naturligt för Katniss. Men hon kämpar på med reklaminslagen, i förhoppningen att hon ska vara tillräckligt viktig för motståndsrörelsen för att kunna få Peeta fritagen i utbyte.

the-hunger-games-mockingjay-part-1-teaser-106782

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 har inte bara ett till synes onödigt omständligt namn, den är också mycket dystrare och mörkare än sina två föregångare. Här bjuds vi inte på några spexigt eldfängda tävlingskostymer eller flashiga glimtar av Huvudstadens technicolorerade överdåd; gråskalan är konstant, vilket reflekteras med önskvärd tydlighet i de strikta, nedtonade overaller som är officiell dress code i distrikt 13. Mockingjay – Part 1 innebär ett symboliskt skifte för serien, som nu en gång för alla skingrat Huvudstadens bländande rökridåer och istället visar upp diktaturen i all sin obevekliga tyranni. Den styrande regimen och motståndsrörelsen, med sin bas i distrikt 13, ligger i öppet krig, och runtom i de andra distrikten har missnöjet börjat växa sig starkt nog att till slut gå från ord till handling.

Trots den upproriska stämningen är detta ingen film som bygger på sina actionscener. Snarare är det ångest och uppgivenhet som driver Mockingjay – Part 1 framåt, och då och då hittar man här en intensitet och en nerv som verkligen känns på djupet. Skådespeleriet har också höjts en nivå i och med Julianne Moores intåg som president Alma Coin, vilket blir extra tydligt i hennes scener med Plutarch Heavensbee, spelad av Philip Seymour Hoffman. De två tillsammans överglänser, naturligtvis, allt annat, och får mig att drömma om timslånga klipp enbart bestående av Coin och Heavensbee pratandes om upproret. Eller om väderleksrapporten för den delen, jag hade varit lika förtrollad oavsett. Men det hade förmodligen blivit en annan sorts film.

I vilket fall. Att göra film efter en litterär förlaga är långtifrån lätt, men The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 lyckas med den svåra balansgången mellan att ta sig alltför stora konstnärliga friheter och att pliktskyldigt bocka av de obligatoriska inslagen. Filmen står på egna ben utan problem, och berör stundtals på ett sätt som inte är många ungdomsfilmer förunnat. Som faktiskt inte är många filmer förunnat överhuvudtaget, nu när jag tänker på det.

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 har premiär 19 november

betyg4

 


Skrivet av Adrianna Jalming

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg