Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Maze Runner – Recension

Inlägg av Adrianna Jalming den 19 september 2014 i

Recensioner

the-maze-runner-wallpaper

Efter att ha fått sitt minne raderat lämnas Thomas åt sitt öde hos en grupp pojkar som är fast i en enorm labyrint. För att ta sig därifrån måste Thomas och de andra försöka hitta en väg ut – samtidigt som de ställs inför labyrintens lurande faror.

”Young Adult”, eller ”YA” som det brukar förkortas, är en genre som vuxit explosionsartat de senaste åren. Även om ”Hunger Games”-trilogins succé långt ifrån startade trenden, bär den ytterst ansvaret för att på allvar ha fått in genren i allmänhetens, för att inte tala om filmbolagens, medvetande. Den senaste YA-boken att bli filmatiserad är James Dashners ”The Maze Runner”, som precis som namnet antyder handlar om att springa i en labyrint.

Vi följer alltså unge Thomas (Dylan O’Brien), som i början av filmen är så dåligt informerad om sakernas tillstånd att han får Jon Snow att framstå som en värdig vinnare av ”Vem Vet Mest?”. Thomas vet inte vem han är, vad han heter (spoiler alert, han heter Thomas) eller varför han plötsligt hamnat mitt i kindbensversionen av ”Flugornas Herre”. Men vår gode protagonist finner sig förstås snabbt, och istället för att genomlida en existensiell livskris vilket skulle vara den NORMALA reaktionen på att berövas hela sin identitet, så blir Thomas all business. ”Identitet schmidentitet!” utbrister han trotsigt (okej, det gör han inte) och bestämmer sig för att nu jävlar ska de ta sig därifrån, om han så måste bryta några kindben på kuppen.

the-maze-runner-featured

Om Thomas inte hade tappat minnet kanske han hade kommit ihåg varför man aldrig ska löpträna i grått.

Som är brukligt i den här sortens filmer råder det ingen tvekan om vilka av karaktärerna som är snälla respektive mindre snälla, och skulle man ha varit medvetslös under de inledande sekvenserna och man plötsligt vaknar upp fylld av ångest över att inte veta vem av killarna som är elakingen, då behöver man inte famla i blindo särskilt länge. Det är han med de Elaka Ögonbrynen. Det kan vara de mest klichéartat elaka ögonbryn jag någonsin sett i mitt liv, och då har jag ändå sett många människors beskärda del av ögonbryn.

Tagna ur sitt sammanhang ser Will Poulter, som skådespelaren heter, och hans säregna ögonbryn rätt balla ut, men det parodiskt uppenbara i att typecasta honom som antagonisten är bara för mycket. Kunde inte han fått vara hjälten istället? Skulle inte det varit intressantare? Jaså, hade det gjort kidzen förvirrade att behöva hantera insikten att gott och ont är komplexa begrepp som inte kan definieras utifrån ansiktsbehåring? URSÄKTA MIG SÅ MYCKET DÅ.

d27efe47-e9c9-4b8c-b0b9-5ecf26de80c8

Scarfkille, han från ”Love Actually”, Thomas, nån kille, ÖGONBRYN, nån kille till.

Utöver att ägna sig åt ögonbrynscasting innehåller ”The Maze Runner” också ett flertal andra inslag som är typiska, om än inte exklusiva, för just ungdomsfilmer. Karaktärerna är genomgående endimensionella och manuset är stundtals så förutsägbart att man kan se vändningarna komma redan innan man gått in i biosalongen. Filmen lämnar också fler lösa ändar än man kan tycka är god ton, men detta har troligtvis och förhoppningsvis mer att göra med att man från filmbolagets sida förväntar sig att göra uppföljare, än att manusförfattarna var för bakis för att orka knyta ihop storyn.

Men med det sagt är ”The Maze Runner” ändå en rätt underhållande liten historia. Det finns spänning, det finns action, och även om saker går överstyr till slut håller det sig förvånansvärt konsekvent förvånansvärt länge. Skådespeleriet är klart godkänt, särskilt med tanke på genren vi rör oss i, och trots att filmen nästan enbart befolkas av tonårskillar hänfaller den inte till varken höhö-igt olidlig grabbighet eller swoonig beundran av överarmar i motljus. Filmen lyckas framstå som en film för unga människor, ingenting annat, och det är ytterst välkommet i en bransch som alltför sällan ser sin publik på det sättet.

The Maze Runner har svensk biopremiär den 19 september

betyg3

 

Skrivet av Adrianna Jalming

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg