Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Mummy – Osammanhängande och charmlös zombiematiné

Inlägg av Emil Viksell den 14 juni 2017 i

Recensioner

2474_D011_00099_RV3_S

Universal vill inte vara sämre än DC och Marvel och väcker tidsenligt sina klassiska monster till liv i ett gemensamt universum. Detta kosmos går under benämningen Dark Universe. So far, so good. Vid det här laget är det bara finna sig i att det är så Hollywood ser ut nu för tiden – det mesta är förutvarande succéer, eller fiaskon för den delen, som väcks till liv. Det är själva fundamentet i drömfabriken för närvarande.

2474_TPT2_00028R_GRADED

Herr Kråka, I presume.

Och det börjar ganska bra, förvisso klyschigt, med ändå habilt. En flashback (med Russell Crowe som berättarröst) tar oss tillbaka till det forna Egypten och en tilltänkt härskare, Ahmanet (Sofia Boutella). Hennes far och dennes andra hustru föder dock (slutligen) en son och givetvis, enligt gängse historisk successionsordning, blir det istället han som ska ta över riket. Ahmanet (Boutella) lackar huden, ingår en pakt med dödsguden Set och slayar farsan, hustrun och den nyfödde halvbrollan. Hennes plan är ännu större än så, men farsans undersåtar får tag på henne och mumifierar henne levande (oh, yes!) innan hon hinner sätta dem i verket.

The Mummy

Kivande duo 1.

Klipp till nutida Irak där Nick (Tom Cruise) och Chris (Jake Johnson) är en kivande och gravplundrande soldatduo. De springer på Ahmanets gamla grav. Tillsammans med arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) – som givetvis dansant horisontalmambo med Nick (Cruise) vid tidigare icke-visad natt– fraktar de katakomben till London. För att göra en lång historia kort: Helvetet bryter lös när Ahmanet (Boutella) tycker att hon legat 5000 år för länge i den där sarkofagen.

The Mummy

Kivande duo 2.

Tonen går i Indiana Jones-stil. Nick (Cruise) är tänkt att vara en charmig drummel och han kivas med endera Jenny (Wallis) eller Chris (Johnson). Tom Cruise är egentligen den perfekte skådespelaren, det känns liksom som att han inte har någon fast kärna. Det är inte konstigt att scientologerna satte tänderna i honom. Han har också spelat i en radda filmer med förvånansvärt hög lägstanivå. Han är helt enkelt en bra skådis med excellent manussovringsförmåga. Men han saknar den charm som finns hos en Harrison Ford. Cruise gör sig bäst när han spelar karaktärer som rör sig på ytan, som i Eyes Wide Shut eller Magnolia. Ford förmedlar att hans karaktärer har något slags botten, Cruise kan inte förmedla genuinitet. Det blir inte heller bättre av att bifigurerna enbart är livlösa och högljudda. Och personkemin mellan de här tre karaktärerna, som storyn initialt rör sig kring, är obefintlig.

2474_TPF_00075R_CROP

Arg. Jättearg.

Sedan går det från rörigt till ännu rörigare. I den här genremixen av skojfrisk matiné, zombierulle och skräckfilm. Samt det semiunderbyggda grottandet i fornegyptisk mytologi och det ivriga flirtandet med 1800-talsockultismen slänger man in Dr. Jekyll (som alltså spelas av tidigare nämnde Russell Crowe), för att liksom ”öppna upp” detta ”mörka universum”. Dr. Jekylls (Crowe) sämre sida är som bekant den mycket ilskne och empatilösa Mr. Hyde. En film som redan balanserar på en skör intrigtråd blir nu en sådan där röra som hörlurarna brukar befinna sig i när de legat i jackfickan i några dagar.

2474_TPF_00042R

Four eyes!

Ahmanet (Boutella) ser efter 5000 bast mest ut som Ötzi, men hon suger liv ur människor hon stöter på – de förvandlas då till zombies – och på så sätt reparerar hon sig själv. Hennes agg bottnar i ilskan mot orättvisan i (typ) ”fideikomiss”, och det är väl en helt okej, modern, populärfilms-approach. Men sedan är det inte mer. Ahmanet är inte särskilt spännande som filmens ondska. Rädslan är inte heller förankrad i en konkret ilska i den så kallade köttvärlden. För vad är hotet här? Kvinnor som tycker det är fel att förstesöner får ärva? Vill man ha bättre skräck finns It Follows och The Babadook. Och vill man ha bättre äventyrsschvung finns Indiana Jones- och Guardians of the Galaxy-filmerna (nåja, första filmen i alla fall). Eller den gamla The Mummy-trilogin, med Brendan Fraser och Rachel Weiz (i de två första filmerna).

Det enda som egentligen funkar i denna film är effekterna. Zombiesarna rör sig knyckigt skräckskönt och hela den tekniska produktionen osar dyr kvalitet. Synd bara att storyn och karaktärerna inte kommer i alls samma slag. Egentligen förstår jag inte vad problemet är, banta storyn – gör den basic bara – istället för att överlasta den och röra till allting.

Sedan är det med viss ironi man kan konstatera att Universal väljer att väcka sina gamla monster till liv med hjälp av … gamla monster. Mossiga filmstjärnor vars karriärzenit för längesedan passerats. Tom Cruise och Russell Crowe här, och senare Johnny Depp och Javier Bardem. Så det blir bara mer av dammig musealaction framöver. Jippi.

The Mummy hade biopremiär 9 juni. 

betyg1_5

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg