Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

The Revenant – Ändlöst vackert lidande

Inlägg av Måns Lindman den 27 januari 2016 i

Film Recensioner

Revenant1

Att Leonardo DiCaprio fortfarande står utan en Oscarsstatyett är en gåta och situationen har blivit något av ett stående skämt, ibland farligt nära mobbing. Gudarna skall veta att han har försökt och det är klart att han går och trånar efter den där förbannade guldgubben. Att säga något annat vore en direkt lögn men tiden börjar rinna ut och många hävdar att det här är sista chansen. Vinner han inte i år så vinner han aldrig. Så går snacket i branschen. ”Jag ska vinna den där jävla Champions League!” yttrade en av våra största idrottsstjärnor genom tiderna men trots storartade insatser under många år saknas fortfarande pokalen (eller medaljen eller vad det nu är man får) i den i övrigt välfyllda prishyllan. Nämnda herrar har i efterhand avdramatiserat respektive händelse och sagt att det är inte så viktigt längre där DiCaprio gick ut och tonade ner förväntningarna redan innan förra galan då han som bekant var nominerad för utmärkta The Wolf of Wall Street. ”For me I don’t have any expectation. I don’t feel like I deserve anything but it feels good to just be in the conversation.” Det är givetvis bullshit. Oavsett om man lirar boll eller gestaltar figurer på film eller vad man nu har för levebröd här i livet vill man nå toppen, bli den bästa inom sitt gebit, man vill vinna det största priset av dem alla när man har potentialen att nå hela vägen fram. Man vill bli erkänd. Hyllas av massorna för att rakryggat kunna stå på prispodiet och vråla ”I’m the king of the world!”

Leo har varit nominerad ett par gånger men tajmingen har varit usel. Eller rättare sagt, motståndet har varit för starkt. Oscarsvinnare hittas oftast bland skådespelare som gör det där lilla extra, som utsätter sig själv för smärta, genomgår en förvandling eller fjäskar rejält med juryn. Gärna en amerikansk hjälte, en underdog som slåss mot fosterlandets gemensamma fiender. I The Revenant har Leo bytt pressveck och backslick mot björnfäll och grottmansfrilla. Istället för att husera i ett mansion i The Hamptons kinesar han nu i ett varmt hästkadaver och där börshajarna slogs om de sista kanapéerna består den sporadiska supén av rå bisonoxe. Om det räcker till en Oscar återstår att se.

Revenant2

Rädda det skinn som räddas går.

Redan i filmens fem första minuter tvingas en intet ont anande publik att kippa efter andan. Våldet är brutalt, primitivt och nära när regissören Alejandro González Iñárritu hittar en perfekt symbios mellan skönhet och barbari. I ett oändligt vackert kanadensiskt landskap slår döden till. Den kommer från alla håll. Pilar genomborrar lemmar, huvuden, hästar, barn, hårdbarkade män i skägg. Tomahawker flyger genom luften och träffar direkt sina mål. Musköterna dundrar och blod blandas med gyttja. Mitt i korselden försöker en grupp pälsjägare att ta sig till en närliggande båt utan att behöva sätta livet till. Captain Andrew Henry (Domnhall Gleeson) manar på sina mannar men av den ursprungliga gruppen på fyrtiotalet män överlever endast tio. De tvingas lämna sina värdefulla skinn i skogen för att istället fokusera på överlevnad. Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) har vuxit upp i en indianstam och han har också en son som han räddat från en säker död. Detta gillas inte av John Fitzgerald (Tom Hardy) som tycker att rödskinnet borde ha dött tillsammans med sina stamfränder. Hawk (Forrest Goodluck) sväljer förolämpningarna men i ögonen glöder ett hat.

Mycket av förhandssnacket har handlat om att Leo skall bli björnkrubb och ungefär tjugofem minuter in i filmen kommer scenen som för evigt kommer att sätta djupa spår i sin publik. Jag har fortfarande, så här ett par dagar efter pressvisningen knappt hämtat mig efter denna fullständiga överkörning. Jag överdriver inte när jag säger att det här är något av det mest skrämmande jag någonsin sett på bio. Är det CGI? Är det stunt? Är det på riktigt? Jag har ingen aning men hur man än har burit sig åt går det inte att låta bli att leva sig med i mardrömmen som utspelas mitt framför mina ögon. Glass kastas runt som en trasdocka, stora köttstycken slits från hans kropp, björndregel landar i stora gapande sår och mitt i misshandeln pausar den frustande grizzlyn för att placera en av sina enorma ramar i bakhuvudet på en skräckslagen Glass som trycks ännu djupare ner i mossan utan möjlighet att andas ut.

Revenant3

Under en vinterkall himmel har någon byggt en pyramid av skallar.

Nu lyckas förvisso Henry att pussla ihop en minst sagt sargad Glass men oförmögen att gå tvingas han ligga fastspänd på en provisoriskt ihopslängd bår. Men smärtan slutar inte här. Den har snarare precis börjat. Ni vet den där personen som alltid finns närvarande i bekantskapskretsen, på jobbet eller privat. Den där personen som ständigt gnäller över allt. Som aldrig har fel men alltid är snabb att döma andra och skylla problemen på någon annan. Kritisk mot överheter och främmande inslag i vardagen. Där har ni Fitzgerald. En inskränkt, högljudd och gnällig Texasbo. ”The proper thing to do would be to finish him off quick” säger han direkt när det blir tal om att bära en vän, en kollega, en person med det varmaste av hjärtan. En man vars enda mening i livet är att ta hand om sin son. Nu visar det sig snart att det blir en omöjlighet att bära Glass genom den oländiga terrängen. Efter viss överläggning stannar Fitzgerald, ynglingen Jim Bridger (Will Poulter) och Hawk kvar för att vakta båren. Fitzgerald erbjuder sig av två anledningar. Den monetära ersättningen och möjligheten att vara själv med Glass för att kunna ta livet av honom.

Efter lite ansträngt häng i skogen hittar Fitzgerald på en rövarhistoria och lämnar Glass åt sitt öde. Nu börjar en kamp mot naturen. En påfrestning där viljan att leva ständigt måste vara större än önskan om att dö. Ensam i ett snölandskap lika vackert som dödligt måste han vandra för att nå civilisation och inom honom brinner en djurisk drift och en längtan efter hämnd.

Revenant4

Tom Hardy fortsätter på inslagen väg och är som vanligt stenhård.

Emmanuel Lubezkis magnifika foto släpper loss naturens krafter och att försöka kämpa emot är lönlöst. Ena minuten är du mitt i en bitande snöstorm under en till synes oändlig och obarmhärtig himmel. Nästa ligger du i en strid ström där ett mullrande vattenfall väntar på att få slita dig i stycken vid ändstationen. Skogarna är majestätiska och dimman ligger som en mystisk skir brudslöja över trädtopparna och på den karga stäppen mullrar bisonoxarna fram under en dunkel månskära. Jag minns inte när jag såg något så vackert och samtidigt så skrämmande senast. Glass feberdrömmar och tillbakablickar kretsar kring död och meningslöshet. Det ligger något poetiskt och hallucinatoriskt över hela produktionen som gör mig knäsvag. Jag lider och jublar på samma gång.

Inte sedan Mel Gibson fick för sig att utsätta Jim Caviezel för en oavbruten tortyr i The Passion of Christ har någon genomgått ett sådant anatomiskt martyrium. Leonardos lidande är plågsamt att se och han gör givetvis en Oscarsvärdig insats här. The Revenant har tre starka huvudaktörer. DiCaprio, Tom Hardy och Moder natur. Tom Hardy är precis så vedervärdig som man visste att han skulle kunna vara. Den enda plumpen i protokollet är väl hans sydstatsaccent som är all over the goddamn place men det är en bagatell i sammanhanget.

The Revenant är en unik upplevelse på drygt två och en halv timme. Det är långa smärtfyllda minuter. Den kommer att suga musten ur dig. Den kommer att äckla dig. Den kommer att gripa tag i dig. The Revenant är mästerverket jag aldrig kommer att se om.

The Revenant har biopremiär 29 januari

betyg5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg