Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Voices – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 27 mars 2015 i

Recensioner

The Voices 1

När Marjane Satrapi (Persepolis) regisserar sin första film baserad på någon annans manus, och samtidigt begår engelskspråkig debut, sker det med Ryan Reynolds och en mörkt humoristisk seriemördarstory. Allt väl där. Allt jätteväl faktiskt, ett sådant här projekt kommer med rätt stora förväntningar. Reynolds har genomgående haft ett tilltal som visserligen inte vält några berg, men som haft en lätt nervig och trevlig air. Ett tilltal som funkat rätt bra inom kategorin ”odugliga till hyfsade filmer”.

I The Voices spelar han den hygglige men något överspände fabriksarbetaren Jerry Hickfang. Den där överspändheten, ska det visa sig, är inte bara ett karaktärsdrag bland andra, utan bottnar i regelrätt sinnessjukdom. Jerry snackar med sina husdjur, primärt katten Mr. Whiskers och hunden Bosco, vars röster också de görs av Reynolds. Katten uttrycker Jerrys otäckare sidor medan hunden är den mer moraliskt rättfärdige. Lite som Eminem respektive Dr. Dre i den gamla dängan Guilty Conscience. Jerrys problem tilltar, och blir även ett problem för hans kollegor, vars huvuden på löpande band avskiljs från sina kroppar och skyfflas in i kylen. Hur ska det gå för Jerry och alla de som kommer i hans väg…

_v00406

Fiona (Gemma Arterton) och Jerry (Ryan Reynolds).

Trots en rätt god ansats så kraschlandar allting. Problemet är inte att Satrapi, utifrån Michael R. Perrys manus, blandar komedi och skräck. Sightseers (2012) är en film som hyfsat nyligen lyckades ganska bra med det här konceptet. Problemet med The Voices är att den varken är särskilt rolig eller särskilt otäck. Den inordnar sig mellan stolarna, mellan otäck och rolig, istället för att vara både och eller pendla mellan. Den alstrar på sin höjd en känsla av obehag.

the-voices_v03703_photo-cre

Skådespelarna gör ganska gott från sig. Reynolds givetvis, med pojkaktig charm uppblandat med en ömsom labil underström, ömsom utlevande galenskap. Men även trion Gemma Arterton, Anna Kendrick och Ella Smith. Också Jackie Weaver i rollen som Jerrys psykiatriker sköter sig fint. De får bara inte så mycket att jobba med, storyn är tunn och dramaturgin… ja, det händer liksom ingenting egentligen. Det är lite mord och pratande djur, sedan slut. Flashbacksen från Jerrys barndom är intressanta och innehåller fröet till någonting mer, men de blir inte mer än bara något mer fängslande scener i en parad av icke fängslande scener.

v01568_r1-the-voices-still

Bildspråket lånar av sådana som Wes Anderson och Tim Burton. Det är lite vilse i leksaksaffären, med tydliga färger och softat ljus. Eller Katy Perry-tolkningen av mörker. Detta blandas upp med viss sjavig, grym skräckrealism, när vi får se världen för vad den verkligen är. Det funkar väl, svängarna är inte så tydliga som hos Anderson och Burton, men det är ett visuellt val som passar en seriemördarfars. Svängarna hade däremot behövt vara tydligare berättartekniskt. Så här blir det bara en mellanmjölksversion av både komedi och horror. Det är ingenting man borde eftersträva i dessa sammanhang. Om ens i något sammanhang.

The Voices har biopremiär 27 mars.

betyg2

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg