Senaste Kommentarer

Top Commenters

Thelma – Spirande känslor och mörka krafter

Inlägg av Ingrid Forsberg den 18 november 2017 i

Recensioner

Norska Joachim Trier gjorde 2011 den fantastiska Oslo 31 augusti, en vacker men tung existentiell film. Han drog sen till USA för att göra sin första engelskspråkiga film Louder than bombs 2015, men nu är han tillbaka i Norge igen. Och den här gången tar han ut genresvängarna, i ett psykologiskt thrillerdrama med skräckvibbar.

Och det är ganska svårt att beskriva vad Thelma är för slags film egentligen. Men ett faktum är att redan i förtexterna så fastslås stämningen med den olycksbådande mörka musiken. Det ska komma att ligga ett lite mardrömsaktigt filter över allt som händer efter det. Där man i stort sett aldrig kan vara riktigt säker på vad som som faktiskt händer på riktigt och vad som händer inom huvudpersonen. Vad är (mar)dröm och vad är verklighet?

Thelma har vuxit upp i en strängt kristen familj i en liten ort på den norska västkusten. Nu har hon lämnat boet för att studera på universitetet i Oslo, men påpassas ständigt av sina föräldrar, som är väldigt kärleksfulla på ett sådär kvävande sätt. Och så börjar märkliga saker hända. Lampor börjar flimra, fåglar beter sig konstigt, och Thelma får oförklarliga anfall. I samband med det träffar hon Anja, som blir hennes vän första vän. Och det finns känslor mellan dem, som Thelma inte riktigt kan hantera. De här nya känslorna som hon känner, påverkar de anfallen, och vad är det för krafter som finns inom henne?

Eili Harboe gestaltar Thelmas känslighet på ett ypperligt sätt. Hon känns både skör och stark samtidigt. Och Henrik Rafaelsen och Ellen Dorrit Petersen som hennes föräldrar ger mig riktigt obehagliga vibbar, fast på ett sånt där otydligt, smygande vis, ni vet.

Anja (Kaya Wilkins) och Thelma (Eili Harboe)

Precis som i sina tidigare filmer har Joachim Trier samarbetat med manusförfattaren Eskil Vogt. Han gjorde 2015 sin regidebut med Blind, och jag får lite igenkänning från den när jag ser Thelma, i det här med att tittaren verkligen utmanas i vad som är fantasi och vad som är verklighet (även om det dras ännu mer till sin spets i Blind). För övrigt spelade Henrik Rafaelsen och Ellen Dorrit Petersen ett par i den filmen också, precis som i serien Frikänd, som visats på SVT. Jajamen, Norge är ett litet land.

Det är spännande och originellt och jag har oftast ingen aning om vart filmen är på väg. Vad är det som pågår egentligen? Det är något obehagligt, och samtidigt fascinerande, över nästan allt som händer. Bilderna är suggestiva, särskilt vissa scener som involverar ett visst, långt och slingrigt, djur…Men det är också något ojämnt med stämningen och övergången mellan vissa scener. En del scener funkar inte riktigt, det är som att jag ser vad regissören vill säga med dem istället för att känna det. Manuset har massor av potential, men det svajar lite här och där.

Eili Harboe som Thelma.

Det är vackert och fascinerande , men jag undrar lite vad Thelma handlar om egentligen. Det måste ju inte alltid vara så – att det finns något som en film handlar om egentligen. Men eftersom Trier använder så mycket symbolik och metaforer i filmen så får jag en känsla av att det ska finnas ett inneboende budskap. Är det att acceptera sig själv som man är? Att våga släppa kontrollen? Är det en metafor för hur det är att växa upp i en kontrollerande familj där vissa känslor är förbjudna?

Jag vet inte, men det tar verkligen inte bort känslan av att Thelma är en verkligt originell filmupplevelse. Spännande, läskig och sensuell!

Thelma hade biopremiär 15 november

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg