Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Titan – Usel research, ännu sämre film

Inlägg av Måns Lindman den 5 juni 2018 i

Recensioner

Året är 2048 och jag gäspar redan. Ingenstans känns The Titan som 2048 även om man såklart egentligen inte har en susning om hur världen ser ut om 30 år men det spelar liksom ingen roll när det är så här förbannat slätstruket. Ingen har ens gjort ett försök att få till en åtminstone lite futuristisk feeling, smarta hem är inte framtid hur mycket regissören än vill få oss att tro det. Det enda som skiljer kolonin från ett vanligt grannskap är väl att det är konstgräs i trädgården. Annars grillas det burgare och dricks tequila precis som i vilken radhuslänga som helst. I bakkant är det samma gamla tugg som upprepas. Jordens resurser börjar ta slut, folk är hemlösa, det är krig, svält, överpopulation etcetera etcetera, det är riktig jävla öken och ingen pallar att bry sig nämnvärt längre. Regeringen sponsrar därför en rymdresa, vilket givetvis är helt rimligt by the way, där ett gäng utvalda kolonister skickas ut på ett sömnpiller av sällan skådat slag. Destinationen är Titan, Saturnus största måne. Forskare har nämligen räknat ut att det är hyggliga förutsättningar för den mänskliga rasen att kunna leva och frodas här.

Enligt experter inom området är det dessutom den enda himlakropp där det är möjligt för människor att leva, vilket inte alls stämmer och redan där är filmen sabbad på grund av slapphet/ignorans/både ock.
Det är dock inte aktuellt att skickas ut i rymden innan man har genomgått en genomtrist träningskampanj ledd av Martin Collingwood (Tom Wilkinson) som pustar och frustar värre än Zeke Varg i barnsagan. Det ges verkligen inte mycket till förklaring när det gäller något och jag blir skogstokig av det platta historieberättandet, som trott sin flathet ändå lyckas spreta värre än huvudrollsinnehavarens karriär. Det pillas lite här och skruvas lite där för att passa, lite muskeljusteringar och ledmodifikationer och vips har Rick Janssen (Sam Worthington) blivit en mänsklig delfin. Jaha, det var ju kul för honom tänker man som empatisk medmänniska men som den ständigt nyfikna själ man är hade jag ändå gärna velat veta varför och hur, men det fanns det väl varken stålar eller hjärna till.

Stålsätt er för 45 minuter av det här

Rick är (of course) en hyllad krigshjälte som är gift med en dörrmatta till fru (Taylor Schilling) och tillsammans har de ett välartat barn, Lucas. Det är en unge som bara bryr sig om planetarier och läser om nebulosor och svarta hål och han är så intetsägande att man funderar på om pojken inte föddes på menlösa barns dag ändå. Hur som helst flyttar den här dyngtrista kärnfamiljen till en topphemlig NASA-anläggning på Kanarieholmarna av alla ställen där Rick och hans utvalda entourage blir injicerade med något blått jox som inte heller förklaras men förvandlar forskningsobjektens genetik så att de tappar all solbränna och går bärsärkagång. Alltså, det är verkligen ingen lysande plan det här, det fattar ju en normalbegåvad gymnasieelev. Rimligtvis försöker man väl att anpassa miljön snarare än dess tänkta invånare tänker vän av ordning, bygg en kupol eller något men hey vem är väl jag att döma.

Collingwood kallar det för påtvingad evolution och de utvalda har blivit handplockade på grund av att de någon gång i livet har lyckats överleva trots alla odds. För Rick Janssen rör det sig om ett nedskjutet plan över Syrien som tvingade honom att överleva tre dagar utan både mat och vatten och kanske traumatiserade det karln så till den milda grad att han blev tråkigare än någon annan människa någonsin har lyckats vara, genom alla tider, genom alla dimensioner, genom tid och genom rum. Sam Worthington, mannen som gav uttrycklösheten ett ansikte är sannerligen inte någon muntergök i vanliga fall men det här är verkligen på en helt ny nivå. Snubben som har hesviskat sig genom kalkon efter kalkon funkade bra i Avatar men sen var det synnerligen blekt under en lång tid, för att uttrycka sig diplomatiskt. Förra året smällde han så till med en riktigt tung insats i fenomenala Unabomber men där fanns det ett manus värt namnet, en intressant story och flera som kunde backa upp och även en blind höna hittar som bekant ibland ett korn. The Titan är fylld av blinda höns som förgäves letar efter det där kornet men i slutändan finns det ingenting som kan rädda de inblandade i den här kacklande sörjan från nödslakt.

Samma gamla Sam

Läser man handlingen tänker man ju sig ändå att ja men nu blir det väl åka av. Ny planet, eller måne, whatever. Nytt liv. Superkrafter. Spänning, panik, NASA, rymdskepp, rymdfärder i hyperspace och kanske även utomjordiskt liv. Svar nej. Det blir ingenting av det där. The Titan är ett montage av menlöshet och den blir sämre och sömnigare ju längre filmjäveln mal på. Efter 90 minuter vill jag bara greppa brytbladskniven och karva ett hål i min amygdala. Man kunde ju tänka sig att en film som handlar om att hitta ett nytt hem ute i rymden också handlade om att hitta ett nytt hem ute i rymden men det vore väl alltför rimligt att tro. Nej, låtom oss istället planlöst irra omkring i de taskigt upplysta plastkorridorerna på Kanarieöarna och lyssna på ointressant dravel framfört av diverse fårskallar. Framför allt, låtom oss spendera lejonparten av rullen med gränslöst trista och utdragna tester och experiment för att se vad som händer. Som logiskt tänkande varelse undrar jag varför Ricks fru Abigail inte en enda gång ifrågasätter förfarandet och inser att hon är gift med en glorifierad försökskanin. Varför blir hon inte rasande när hennes livskompanjon plötsligt börjar se riktigt risig ut? När håret ramlar av och skinnet lossnar borde väl ändå vissa varningssignaler ljuda men det är väl for the greater good i vanlig ordning. Varför bryr jag mig överhuvudtaget?

Det är så stora hål i den här storyn, och researchen är i princip obefintlig, att det egentligen inte spelar någon roll. Att Taylor Schillings rollfigur har förminskats till någon form av passopp till sin transformerande jättebäbis, en passopp som dessutom ger upp sin lovande karriär är väl egentligen varken särskilt förvånande eller oväntat men vi som är vana vid att se en stenhård Piper i OITNB kan inte låta bli att undra, varför? Ständigt detta varför. Om varför hade varit en film vore det nog The Titan. Det finns absolut ingenting i den här filmen som motiverar dess existens. Allt har redan gjorts och det har gjorts med betydligt större budget, bättre manus, vassare skådespelare, någon form av ambition och framför allt, i ett tempo som ändå ger tittaren realistisk möjlighet att hålla sig vaken under hela processen. Vill man vara elak, och det vill man i det här fallet är The Titan i slutändan inget annat än ett slött ihopplock av Prometheus, Flugan, Avatar och valfri superhjälterulle.

Inte ens den kvinnliga huvudrollen orkar hålla sig vaken i årets sömnpiller

Överlevnad? Är det ens ett alternativ nu? Vad kommer att hända med mänskligheten? Lycka till med att hitta något svar på dessa för storyn essentiella frågor! Lennart Ruff bryr sig inte ett skit om det. The Titan är ursprungligen ännu en usel filmproduktion för amerikanska Netflix. Han såg väl att Alex Garland rockade Netflix med Annihilation och ville inte vara sämre men jo, det var du Lennart. Du var jättedålig och just nu känner jag att jag aldrig mer vill se en film du regisserar. The Titan är så gränslöst trist att döda somnar men den är också helt utan överraskningar. Det mest underhållande och samtidigt lika fascinerande är att Worthington spenderar halva rullen täckt av bandage över hela ansiktet utan att det påverkar hans skådespeleri. Kudos eller nåt.

The Titan finns att köpa eller hyra på iTunes

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg