Senaste Kommentarer

Top Commenters

Tomb Raider – Tunn historia i behov av jävlar-anamma-attityd

Inlägg av Cissi Eriksson den 15 mars 2018 i

Recensioner

Då var det dags igen att stifta bekantskap med tv-spels-hjältinnan Lara Croft, denna gång gestaltad av allas vår Alicia Vikander. Det har gått sju år sedan Laras kära pappa Richard (Dominic West) gav sig av till Asien för att ta reda på sanningen om en mytomspunnen häxa. Familjens vän och förvaltare Ana (Kristin Scott Thomas) sköter Croft-familjens företagsimperium och försöker få Lara att inse att pappan är död efter alla dessa år. Lara vägrar att gå med på det och ger sig av för att följa pappans fotspår som leder till en mystiskt ö mitt ute i ingenstans…

Denna filmen handlar främst om hur Lara växer upp och in i rollen som den orädda äventyraren. Alicia är en duktig skådespelare och hon förvaltar rollen väl även om jag saknar lite av den jävlar-anamma attityden som Angelina Jolie gav karaktären i den första filmen i serien. Allt har ju så klart en början men jag blev lite uttråkad av Crofts mjäkighet i första halvan av filmen. Vikander har byggt på sig en beundransvärd samling muskler och ser verkligen ut som att hon kan ta en del stryk från diverse skurkar. Men muskelmassan stämmer inte med personligheten hos Lara som känns för snäll och mesig.

Visuellt är det helt ok men inget som imponerar tyvärr. Första timmen av filmen är trög och jag känner mig inte så engagerad. Lara jobbar som cykelbud i London och pysslar med martial arts på fritiden där hon får massa stryk. Andra halvan av filmen utspelar sig på den mystiska ön dit Lara lyckas ta sig och där hamnar hon öga mot öga med skurken Mathias Vogel spelad av en av mina favoriter, Walton Goggins. För mig är Goggins filmens behållning även om han hade kunnat vara så mycket mer elak med rätt manus. Han gör så gott han kan men känns tyvärr lite oengagerad. Hans underhuggare är en samling nötter med maskingevär som man inte kommer ihåg efter filmens eftertexter.

Walton Goggins med sina nötter till underhuggare.

Största problemet med filmen är manuset som är lika tunt som en chokladbit av märket Noblesse… Fjantiga repliker, förutsägbart och vissa scener var det skämskudde på. Manuset hade behövt lite mer kärlek och engagemang. Jag hade mycket större förväntningar eftersom Alicia de senaste åren valt filmer med en bra story och ett djup som har utmanat henne som skådespelare som med all rätt gav henne en Oscar (The danish girl). Kan det var så att lönen var såpass hög denna gång och att hon helt enkelt inte kunde säga nej? Sista kvarten av filmen tycker jag är intressant och indirekt lovas det en fortsättning. Om det läggs mer pengar på ett bättre manus kan en eventuell uppföljare bli en höjdare med Alicia i täten.

Tomb Raider har biopremiär 16 mars

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg