Senaste Kommentarer

Top Commenters

Tomorrowland – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 25 maj 2015 i

Recensioner

Tomorrowland

Tomorrowland är repliken på den strida strömmen av young-adult-sci-fi som översvämmat film- och tv-marknaden de senaste åren. Jag har varit inne på det i tidigare resonemang, i tidigare recensioner: dessa framtidsdystopier har varit rätt, låt oss säga, mörka och neggiga. På något sätt är det väl tempen på samtidens förhoppningar om den kommande tiden.

Regissören och medmanusförfattaren Brad Bird tackade nej till att regissera Star Wars: The Force Awakens för att få göra Tomorrwland. Jag skriver det igen, så det inte bara passerar: Han tackade alltså nej, till Star Wars. Nu får vi se vad det blir av J. J. Abrams film, men är den inte bättre än Tomorrowland så lär Star Wars-fansen rasa så där som bara franchise-fans kan: i kommentarsfält och på bloggar. Med det sagt så är Tomorrowland inte på något sätt en dålig film. Den har ett sådant där äventyrsschvung som finns i vissa storfilmer, senast i den underhållande Guardians of the Galaxy (2014). Dessutom förekommer det så mycket produktplacerad Star Wars-merch i en fantastisk slagsmålsscen, i en ”Forbidden Planet”-liknande butik, att det nästan är Star Wars för hela slanten – alltså nästan.

Tomorrowland 2

Tomorrowland.

Nutid. Frank Walker (George Clooney) berättar om dåtid: Året är 1964 och den då unge Frank Walker (Thomas Robinson) är en hängiven, påhittig pojk som tar sig till New York’s World Fair för att vinna uppfinningstävlingen med sin egenbyggda jetpack. Tävlingsdomaren Nix (Hugh Laurie) är imponerad, men problemet är ju att uppfinningen inte fungerar – den fungerar mer som golfens ormdödare än en flygmaskin. Frank får dock en knapp av tävlingsledningens glada och småskumma tjej Athena (Raffey Cassidy). En knapp som tar honom till en annan värld, ett typ parallellt universum. En utopisk och högteknologisk framtidsvärld där möjligheterna är så många fler än på det trötta, gamla 1964-Tellus.

Tomorrowland 3

Casey (Britt Robertson).

Tidshopp. Casey Newton (Britt Robertson) berättar om vad som nyligen hänt: Den handlingskraftiga och kreativa Casey gör allt för att sabotera den stundande rivningen av rymdbasen i Cape Canaveral. Dels för att hennes far är en tekniker som kommer förlora jobbet när basen rivs, men också för att hon har ett slags innovationsdriv närt av en dröm om rymden, stora idéer och projekt, och, ja, ni fattar. En sådan där knapp hamnar också i hennes ägo, och tar henne till den fantastiska världen. Hon börjar grotta i vad allt detta handlar om och kommer i kontakt med den nu rätt bittre Frank Walker (Clooney) – som barrikaderat sig i ett mindre mekaniskt och mer högteknologiskt Wallace och Gromit-hus. Tillsammans söker de någon klarhet i en soppa – som bara tjocknar, med aggressiva robotar som ser ut som människor och lite allt möjligt av sci-fi-göttigt – och en möjlighet att ta sig till den där fantastiska världen som Casey bara smakat och Frank blev utkastad från.

Tomorrowland Athena

Athena (Raffey Cassidy).

Att ta det optimistiska greppet istället för det inom sci-fi mer brukliga, mörka greppet leder Tomorrowland in i både in i uppgång och fall. Det är en rejält saftig story som berättas, i ett hiskeligt tempo med ett vansinnigt visuellt överflöd. Den sanslösa drivet, och frågorna som ställs och besvaras så där lite på en höft då och då, gör filmen rätt rörig. Men det blir begripligt vartefter och det där äventyrsschvunget som den besitter för tankarna till underbara filmer, med den där känslan av att allt verkligen är möjligt, som The Goonies (1985), Tillbaka till framtiden-trilogin, Indiana Jones-franchisen, Men in Black-filmerna och Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011). Den väjer heller inte för allvar i skeendena, enkelt uttryckt: våld som uppfattas som våld. Vissa familjematinéer lyckas ju inte lura på det där realistiska sättet, utan känns konstruerat teatrala. Man vet ju också att det mer eller mindre alltid slutar typ lyckligt i sådana här filmer, men man ska i alla fall pådyvlas den där känslan av att det kan gå åt helvete. Här lyckas Tomorrowland fint.

Tomorrowland Nix

Nix (Hugh Laurie).

Det kreativa upplägget med nedslag både geografiskt och i diverse tidsepoker möjliggör en blandning av retro, retrofuturism, samtid och samtidsfuturism. Och denna möjlighet utnyttjas verkligen. Steampunk möter grönodlat, stormtrooper-fräscht och Gud vet vad mer av estetiskt. Trots det känns det aldrig överlastat, även om det är överdådigt. Men det gäller att man köper skiten, även narrativt. Det är gjort på sådant där amerikanskt PR-manér som Disney gjort sig känt för. Mer självhjälp, nyandlighet och floskler än välbyggt teoribygge. Börjar man peta lite i det där så rasar det nog ihop – men jag förbehåller mig rätten att ”inte se” och förlägga min njutning till ytan.

tomorrowland-logo

Om framtiden nu inte ska bli en dystopi, utan istället framträda med utopiska drag så gäller kollektiva lösningar. Sedan kan ”genier” flytta gränserna längre än förväntat, men de gör det med hjälp av ackumulerad forskning. Vurmen för geniet, entreprenören, det skinande ljuset bland pöbelns mörker, är en förbannat tröttsam samhällsanalys – *gör pruttljud med munnen*. Jan Björklundsk i sin historielöshet och antiintellektualism. Och det är också i slutet på filmen allt detta blir som mest påtagligt. Innan dess har uppbyggnaden skötts rätt snyggt. Men upplösningen blir ned som en pannkaka, som det så ofta blir. Don’t just do, follow through, för Guds skull, filmmakare!

Sedan är det upplyftande med tjejer och kvinnor som agerar och verkar på samma premisser som männen. Casey är en intressant och trovärdig – givet kontexten – karaktär. Och Athena är resolut, samt (OBS: viss spojler) springer snabbare än T-1000. Det kanske är på väg att hända något i drömfabriken, en ansats i alla fall, med Imperator Furiosa, Casey och, icke att förglömma i Disney-sammanhang: Anna och Elsa. Därutöver gör Clooney en sådan där typisk Clooney-roll, här bara lite strävare än vanligt. Och han gör ju det där så bra. Han matchar definitivt Robertson och Cassidys fläckfria skådespel.

Underhållningen är det i alla fall inget fel på. Synd bara att den inte riktigt når hela vägen fram.

Tomorrowland hade biopremiär 22 maj. 

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg