Senaste Kommentarer

Top Commenters

Transcendence – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 21 juni 2014 i

Recensioner

Transcendence

Paret Will (Johnny Depp) och Evelyn (Rebecca Hall) Caster forskar inom fältet artificiell intelligens. En verksamhet som terroristorganisationen R.I.F.T. (Revolutionary Independence From Technology) motsätter sig. De attackerar paret och deras kollegor. Will skadas och får en dödsdom från läkaren. Paret bestämmer sig för att ta nästa vetenskapliga steg genom att, så att säga, ladda upp Wills medvetande på en hårddisk. Ett tilltag som – givetvis – får oanade konsekvenser.

Transcendence har ett knippe hyfsat goda ingredienser som skulle kunnat utgöra en ganska välsmakande gryta. Skådespelare som Depp, Hall, Paul Bettany och Morgan Freeman. Och en ganska god, visserligen klyschig, grundidé om A.I. och problematiken med att göra denna intelligens självmedveten. Men det landar tyvärr i ingenting annat än geggig pannkaka.

Transcendence 2

Hi-tech…

Till att börja med är organisationen R.I.F.T. inte särskild spännande skildrad. En slags Baader Meinhof-sexig liga i samma estetiska utformning som typ fraktionen Dauntless i Divergent (2014). Därutöver är både Will och Evelyn ganska tråkiga och platta karaktärer. Tanken är att deras kärlek, som förstås fungerar som ett kit dem emellan, också ska hålla ihop filmen. Det gör den tyvärr inte, det blir bara en massa bjäfs. Deras relation fungerar snarare som påver fernissa på en film som är omåttligt seg.

Max Waters (Paul Bettany) är forskaren och parets goda vän som intar en något mera kritisk, eller ska vi kalla det vaksam, inställning till den forskning de bedriver. Inte heller han lyckas lyfta tillställningen. Inte heller forskaren Joseph Tagger (Morgan Freeman) som lierar sig med Waters när han ser vad som är på väg att hända. Utöver den tilldelade rollen spelar Freeman som vanligt just Morgan Freeman.

Transcendence 3

För att illustrera att jag är terrorist kör jag blonderat precis som Bruce Willis i Schakalen (1997).

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som egentligen gör att detta filmprojekt inte lyckas. Handlingen kryper förvisso fram. Och den artificiella intelligensen, det vill säga Will Caster, blir styggare steg för steg utan att förstå det ”själv”, som så ofta inom sci-fi. Han går från att vara en god Gud till en otäcking av den typ HAL 9000 blir i 2001: A Space Odyssey (1968). Inte särskilt överraskande. Kanske är det just att filmen inte tar ut de dramaturgiska svängarna. Det kan ju också tyckas att folk borde ha lärt sig att inte återuppväcka de döda, eller hålla de döda vid liv, efter filmer såsom Jurtjyrkogården (1989), oavsett om det sker i fysisk eller virtuell form.

Nu är Will aldrig så ond som de som begravts på den kyrkogården. Och det är nog kanske här det enda positiva med filmen kan skönjas. Den står benhårt fast vid den komplexitet den tecknar, håller sig i gråzonen. Detta gör samtidigt att den blir förbannat tråkig. Om en film ska vara lite så där mångbottnad utan klara ”onda” och ”goda” roller respektive ståndpunkter, så får den minsann vara känslomässigt djuplodande eller kanske till och med intellektuell. Den är tyvärr inget av detta.

Transcendence har biopremiär 21 juni.

betyg1

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg