Senaste Kommentarer

Top Commenters

Transformers: The Last Knight – Hybriseskapaden fortsätter

Inlägg av Måns Lindman den 23 juni 2017 i

Recensioner

TLK

Allting som har en början måste som bekant också ha ett slut och skall man tro Michael Bay själv så är sagan om Transformers nu till ända. Han har dock inte stängt dörren helt utan är öppen för en fortsättning om han hittar en tillräckligt intressant story. Oh whoopie fucking doo, lycka till med det säger jag. Den som lyckas hitta storyn i den femte installationen av Transformers förtjänar nämligen en dunk i ryggen, ett tempel, en adlig titel och ett världsherravälde. Att hitta en rimlig handling här är som försöka hitta Waldo, med den stora skillnaden att man alltid lyckades hitta Waldo till slut. Faktum är att idéerna nu verkar vara så pass slut att den gode Michael Bay inte bara spränger sina egna alster utan även har gett sig på andras.

TLK5

Marky Marks signaturfejs

Nå, så vad skall man då tänka om att ännu en kassako går i graven? Jaha, det var ju röva säger de frälsta, tack gode Gud säger jag. Inte för att hela franchisen har sugit total robotskrotum, i början var filmerna åtminstone måttligt underhållande och innehöll i alla fall spår av story och frälst eller ej, de flesta kan nog ändå se hur utvecklingen sett ut på senare tid. I takt med att Bay har fått allt friare tyglar har också filmerna changerat och successivt tappat den ynkliga röda tråd som en gång ändå fanns och nu är har det verkligen spårat fullständigt. En sak är nämligen säker och det är att den bombastiska filmskaparen inte sparar på något krut i Transformers: The Last Knight. Det är tydligt att karln vill dra sig ur det här med all guns blazing och avsluta med en sjuhelvetes smäll, även med Bayhemska mått mätt. Till sin hjälp har han manusförfattaren Akiva Goldsman och det är en kombo som kan få den mest härdade av kritiker att få tarmvred.

Parmountloggan hinner inte ens ut ur bild innan den första explosionen fyller bioduken. Är det personbästa? Jag tror faktiskt det. Vi befinner oss i alla fall i forntida England där brinnande bomber faller från himlen över en orimligt oberörd här av krigare. Det är ofattbart lökigt och hela sceneriet känns som en rensad slasktratt för ratade scener från Game of Thrones. Mest pajigt blir det dock när en nersupen Merlin (Stanley Tucci) yrar runt i skogen och snubblar över en dammig robot i ett gammalt kraschat rymdskepp. Efter en ytterst smärtsam dialog erhåller den beryktade trollkarlen en magisk stav och resten är historia, eller inte, det här är bara början på en utdragen vånda. Det är så pinsamt uppenbart att jag tittar på en spiknykter skådespelare som försöker spela dyngrak, med ett katastrofalt resultat. Är det meningen att det skall vara kul? Menar han allvar? Fan vet, men det är i alla fall otvetydigt plågsamt att beskåda. Faktum är att det mest av allt påminner om en viss scen från Monty Python and the Holy Grail men det är verkligen att förolämpa en formidabel folkfest.

TLK4

BAYHEM!!!

Förra filmen var en enda lång reklamfilm och det har man tack och lov droppat den här gången. Borta är inzoomade varumärken och irrelevanta referenser till världens bästa öl. Tyvärr är den sista och dyraste filmen i serien istället i det närmsta osebar och diffus. I ärlighetens namn är det till och med en utmaning att försöka skriva en recension av debaclet. Jag vet knappt var jag skall börja när filmen spretar värre än Mark Wahlbergs surfer dude-frilla i kraftig motvind.

Om jag ändå skall försöka mig på en analys så tror jag, utan att vara det minsta säker att själva grundidén är att berätta ”den hemliga berättelsen” om Transformers i bästa Dan Brown-stil. Det är riddare, samurajer, militärer, artefakter och uråldriga mysterier i en enerverande mix av galenskap och storhetsvansinne och redan en timma in i filmen har Bay och Goldsman helt tydligt gått vilse i sin egen hybris.

landscape-1486136210-transformers-fight

Cade Yeager (Mark Wahlberg) är nu en man i exil. Hans vänskapliga häng med sina brotrons har gjort honom till landets mest eftersökta man och han huserar numera, föga överraskande på en övergiven bilskrot med sina Autobots och deras tröttsamma one-liners. Han är extremt bitter på samhället och vill helst av allt gosa med sina babydinosaurier i rostfritt stål men efter att ett gäng kids, vars personligheter är skamlöst rippade från Stranger Things har brutit sig in på ett militärt område och stökat till det rejält tvingas Yeager städa upp röran och får snart en adept på halsen, rebellen Izabella (Isabela Moner). Marky Mark ser både skitnödig och förbannad ut när han bekymrat rynkar på pannan på sedvanligt vis men han ger sig snart, henne skall han ha! Hon kan reparera Autobots som ingen annan och hon är lika lack på myndigheter som han, oh happy days. Tyvärr får han även General William Lennox (Josh Duhamel) på halsen och strid utbryter. Det är man mot maskin och det smattrar ständigt i plåten när Bay vräker på med fullt artilleri. Actionscenerna är påkostade och svulstiga men det blir pyspunka så fort någon öppnar truten, det är en dialog och ett skådespel som i sina bästa stunder är undermåligt.

TLK3

Sir Anthony Hopkins är som alltid stabil, synd bara att han har med sig en sjukt störig sidekick

Under tiden är Optimus Prime ute på någon flummig själsresa för att hitta sig själv men den nedriga robotskurken Cybertron är ständigt där och sätter käppar i hjulen och i good ol’ jolly England leder astronomen Sir Edmund Burton (Sir Anthony Hopkins) en befängd jakt på arvingar som kan stoppa Jordens undergång. Japp, det är dags igen, Jorden hotas den här gången av en dödsplanet som påminner om halvtuggad broccoli och den skall släpa oss till döds. Efter några obegripliga scener sitter i alla fall professor Vivianne Wembley (Laura Haddock) och Cade Yeager i astronomens svindyra soffa och förolämpar varandra medan Burton försöka förklara för turturduvorna att de är ”the chosen ones” och att hela mänskligheten nu vilar i deras händer. I bakkant ligger berättelsen om Merlin och skaver. Det är en copy/pastad historia om legender, offer och hjältedåd. Ja, detta håller ju som ni säkert förstår inte alls. Nu har jag visserligen inte sett boken som gäckat vetenskapen med egna ögon men det är förmodligen lättare att tyda Voynichmanuskriptet än att lyckas hitta någon struktur i den här förbannade härvan.

TLK1

SPOILER! POLISBILEN ÄR EN ROBOT!

Förutom explosioner och allmänt kaos bär filmen alla trademarks of Bayhem. Vi snackar generösa urringningar, sexistisk humor, krystat street-talk, alla stereotyper som går att gräva fram, påfrestande sidekicks, trött Matrix-slo-mo och ett oändligt malande soundtrack som når klimax varje gång något sprängs, det vill säga konstant. Förra gången varade hybriseskapaden i två timmar och fyrtioåtta minuter, den här gången kommer vi undan med två och tjugofem men det är givetvis fullt tillräckligt för att mina känsliga bionerver skall hinna hamna rejält i kläm. Båda filmerna är horribla på sina sätt och jag vet inte vilken som är värst, det är rätt jämnt skägg men Transformers: The Last Knight har i alla fall en sak som inte Age of Extinction hade, Sir Anthony Hopkins. Han ringer förvisso in den här typen av roller och jag gissar att han bara ville ha lite ball på ålderns höst men han är tveklöst det enda inslaget i filmen som inte retar gallfeber på undertecknad, även om John Turturro gör efterlängtad comeback i en fullständigt bortkastad roll. Laura Haddock får inte mycket att jobba med. Hon skall starta som en klyschigt brittisk akademisk skönhet som plötsligt förvandlas till rena Lara Croft och klarar allt, ända tills hon ser Cade Yeagers six-pack vill säga. Då klarar hon nämligen inte ens av att formulera en mening längre, well played Bay! Att se den trötte Mark Wahlberg lalla omkring som Cade Yeager är föresten som att sätta sig på dass och upptäcka att ringen är uppfälld, det är ren ångest och pur smärta. Optimus Primes rostiga psuedodramatiska tal är som plockade ur en skolpjäs och orden skär som laserstrålar genom mina trumhinnor och cerberum och behöver jag lyssna till Josh Duhamels överspelade krigspoesi en gång till bokar jag tid för lobotomi.

Om man nu inte råkar tycka att fräsiga polisbilsrobotar, mekaniska drakar, förstörelseporr och robo-bromance är det coolaste som finns så är Transformers: The Last Knight ren tortyr. Det är en syntetisk paltkoma som är omöjlig att smälta.

Transformers: The Last Knight har biopremiär 24 juni

betyg1

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg