Senaste Kommentarer

Top Commenters

Trevligt folk – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 2 februari 2015 i

Recensioner

Stillbildsfoto: Skogkvist. @2014 Thelma/Louise

Filip och Fredrik har alltid haft ett oortodoxt och, om inte annat, intressant sätt att närma sig kultur- och samhällsfenomen samt människor. ”Patenterad tonträff”, benämns det i pressmaterialet. En patenterad tonträff som blandat vulgaritet och sarkasm med djupt allvar. Filip och Fredrik-produktioner ser vid en första anblick ofta ut som lyteskomik, men bottnar faktiskt för det mesta i en form av humanism. Duon förnekar aldrig eller försöker skyla över att de och deras publik ibland skrattar åt det som är annorlunda. Och istället för att överskyla och kväva de där skratten har de gett dem utlopp i en mainstream och samtidigt edgy blandform som tilltalat den stora massan.

I Trevligt folk tar sig duon an några av Borlänges exilsomalier. Eller egentligen är det Borlänge-entreprenören Patrik Andersson, gamle bandyspelaren Pelle Fosshaug och somalierna själva som gör det mesta av jobbet. Duons närvaro känns något överflödig. Å andra sidan hade denna måbrarulle med allvarsam botten aldrig blivit den stora grej den blivit utan deras närvaro.

Premisserna är som tagna ur en Hollywoodfilm: ett gäng unga exilsomalier, män som aldrig stått på ett par skridskor, ska ställa upp i Bandy-VM i Irkutsk. VM är om ett halvår! Hur ska det gå? Men bakom allt det där finns det ju också någonting annat, viktigare om en så vill, en integrationspolitisk aspekt. Det är detta som är initiativtagaren Patrik Anderssons bevekelsegrund.

Trevligt folk 4

Det är ju lätt att raljera över det här projektet. Rasismen är en grundbult i det västerländska samhället och kapitalismen som vi känner den bygger på att vissa är fattiga och andra är rika – det är där problemet ligger, inte att vissa människor åker för lite skridskor. Men ”desperate times calls for desperate measures”, som det heter på Hollywoodspråket. Åsa Beckman var inne på det i en krönika häromdagen, och använde sig av den gamle Freud för att illustrera: folk tycks sakna överjag nu för tiden, det vill säga impulskontroll, och slänger ur sig precis va fan som helst. Även kollegan på samma tidning (DN), Kerstin Gezelius, var inne på överjaget i sin långa filmartikel i fredags: på internet finns inga överjag. Vad vet jag, kanske är internet en delförklaring i något slags större samhällsförändring, eller kanske hela förklaringen. Men folk säger verkligen precis va fan som helst, detta gäller också vissa av invånarna i Borlänge. Oförblommerad rasism spelas upp framför kameran. Sedan är ju rasismen som sådan ingenting nytt.

När samtiden präglas av att foliehattar och nättroll tillåts sätta agendan blir en sådan här ganska politisk film än mer politisk. Och när apokalypsen tycks stå runt hörnet (källa: kommentarsfält) så gör Patrik Andersson, Pelle Fosshaug, Filip och Fredrik faktiskt något. En får alltid bannor när en gör något. Du skulle ha gjort si eller så istället – jag vill verkligen inte vara den. Men det är inte en jättebra film detta, den spelar på närmast banala strängar bitvis. Som det faktum att en av bandyspelarna, Ahmed Hussein, inte träffat sin mamma på flera år. Till sist bryter han ut i tårar efter att Filip pressat med frågor och låtit honom låna telefonen för att ringa sin mor från Ryssland. Det är som att vi måste ”lära om” att andra människor också är människor och att det antagligen inte är så jäkla guld och gröna skogar att fly från ett land till ett annat. Kanske är min kritik egentligen riktad mot samtiden, men filmmässigt hade det räckt gott att Hussein talat om att han inte träffat sig mor på länge. Den här ambivalensen känner jag genomgående. Filmen behöver kanske vara på ett specifikt sätt för att dessa tider påkallar det, men samtidigt gör det att det blir en sämre film.

Trevligt folk 2

Sedan har vi ett antal karaktärer, sådana där som antagligen fått Filip och Fredrik att gå upp i spinn under produktionen. Patrik Andersson, den lokale entreprenören som ser ut som en b:igare version av Berth Milton Jr., är verkligen för bra för att vara sann. En säljartyp, snackare, eldsjäl som tycks mer intresserad av att marknadsföra Somalias bandylag än att se till att landslagsspelarna faktiskt har skridskor att åka på. En riktig sådan där Filip och Fredrik-typ som man skrattar åt, men som också med sitt genuina engagemang genererar djup empati. Andersson aktualiserar också den andra politiska aspekten av filmen, en aspekt som inte diskuteras eller skildras lika utförligt, den om ”stad” och ”land”. Även den Hong Kong-bördige pubägaren och sponsorn Billy Tang är en sådan där figur som transcenderar all rimlighet, och letar sig in i hjärtat.

Karin af Klintberg och Anders Helgeson har regisserat och skrivit manus, och vissa grejer kommer att kännas igen, från exempelvis Historieätarna. Som det där med slowmotion till uppdaterad popmusik. Det är en del billiga tricks överlag, ett amerikanskt feelgood-berättande som är kleggigt och tårframkallande på en och samma gång. Men, vem är jag att basha, det här är faktiskt en grupp människor som gör något, och det är mer än vad jag kan säga om mig själv. Hur projektet fungerat integrationsmässigt återstår väl att se, men kanske är det just sådant här som behövs.

För övrigt är bandy en skitsport. Men inte heller det gör ju något i sammanhanget.

Trevligt folk hade premiär 28 januari.

betyg3

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg