Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Turist – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 15 augusti 2014 i

Recensioner

Turist

En familj är på skidsemester i de franska alperna. När en lavin kommer mot restaurangen de sitter på greppar pappan i familjen, Tomas (Johannes Bah Kuhnke), sin mobil och sina skidhandskar och springer därifrån. Utan en tanke på familjen. Lavinolyckan visar sig sedan inte vara mycket mer än snörök. Men pappans agerande sår split inom familjen.

Ruben Östlund är otvivelaktigt en av de mest intressanta regissörer vi har i Sverige. Han kör ned kameran mitt i den mänskliga samvaron och visar oss, oss. Det är långa tagningar med kameran ofta placerad så att människornas socialisering pågår bortom ting i förgrunden. Som att vi tittar (in) på mänskligt liv. Det är en berättarteknik som bygger på betraktande snarare än en teknik som lägger sig nära rollkaraktärerna och pulserar i takt med varje unikt hjärta. Och även om det låter klyschigt så är det i allra högsta grad ett slags isbergsteknik han brukar. Han ger oss bara en aning om vad som pågår under ytan, i människor.

Turist 1

Familjemys…

Östlund talar till, och med, kollektivet. Det är allmänmänskliga problem, tillkortakommanden och situationer han skildrar. Detta gör också, i linje med första ledet i ordet isbergsteknik, att det uppstår en viss kyla. Ibland känns det helt enkelt bara abstrakt och kallt, trots igenkänningen. Hur gör sig då denna berättarteknik och detta bildspråk när den är den borgerliga familjen som tecknas? Ja, det fungerar hur bra som helst. Det räcker ju att titta på dem för att förstå att de är människor av kött och blod. Och vi behöver inte läsa varje filmkaraktärs dagbok för att förstå deras motiv och strävanden.

Filmens visuella tema kan närmast beskrivas som ”arktisk flygplats”. Arkitektritade raka linjer och rena ytor samsas med ödesmättade bilder på skidbackar by night. En obehaglig stämning byggs upp genom att dessa bilder tonsätts med dramatisk musik (Vivaldi) och ljudet från kanonerna som används i lavinbekämpning. Bilderna fungerar också kongenialt med det avstånd som redan finns initialt mellan pappan Tomas och resten av familjen, ett avstånd som blir avgrundsdjupt efter att pappan agerat lika icke-beskyddande som George Costanza.

Turist 3x

”Everything’s gonna be alright…”

Play (2011) var bitvis otydlig. Och det är väl inget ovanligt att konstnärer ”ställer frågor, men inte kommer med några svar”. Men det finns ju gradskillnader även där; inslaget med barnvaggan var höjden av otydlighet. Turist är betydligt tydligare, ibland så pass att det slår över. Samtidigt är det befriande att Östlund faktiskt berättar något rakt ut. Det är till viss del ett angrepp på familjen, men framför allt en frontalattack på ”mannen”. Den gren Östlund också tidigare visat sig så duktig på att hantera.

Ett större problem än de berörda ovan är dock hur filmen förändras efter den initiala klaustrofobin. Den stilistiska stringensen bryts när paret Mats (Kristofer Hivju) och Fanni (Fanni Metelius) stiger in i handlingen. Begreppet ”comic relief” har aldrig varit mer träffande. Publiken i salongen fnissar, eller de andas nog snarare ut, när lustigkurren Mats lättar upp det kompakta mörker som Tomas och Ebba (Lisa Loven Kongsli) befinner sig i. Och samtidigt möjliggör skiftet till komedi – ja, nästan fars – att männen kan spela ut hela sitt lidande och sin patetik. Skiftet gör det möjligt för Östlund att säga mer, men samtidigt som filmen växer tappar den det tajta obehag som präglar inledningen.

Det är inte en fläckfri film. Men som sorgesång över ”mannen” är den magnifik. Det skönjs också ett visst ljus mitt i all själslig armod. Allt går säkert ändå åt helvete, det är ju synd om människorna och så vidare, men lite ljus är aldrig fel – även om vi ser att det är på väg att slockna.

betyg4

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg