Twilight Eclipse – Recension

Inlägg av Leiyah Rose Lindén den 6 juli i

Film Recensioner

The Twilight Saga: Eclipse

Bella har det inte lätt hon.Edward friar till henne och man tycker ju att lyckan borde vara gjord, men icke. Det ligger en mycket fin ironi att hon är så besatt över att bli vampyr, samtidigt som hon inte känner sig redo för att gifta sig. Bella lyckas till slut tjata till sig en omvandling, mot att hon gifter sig med Edward och sparar oskulden till bröllopsnatten.
För ligga, det går ju inte. Trots att man lever på blod måste man ha anständighet tycker Edward. Fast det är klart, är man två sekel gammal kanske man är lite mer traditionell…

En del (bland annat jag och Jane Magnusson) har sedan första filmen irriterat sig på Bellas totala menlöshet. Som Jane så klockrent kommenterar i sin bedömning av Bella:
”Hon är hela tiden besviken på någon eller något och för att demonstrera detta öppnar hon munnen lite halvt och stänger den inte igen förrän vid eftertexterna.”

Bella Swan - den mänskliga flugfällan.

Jag avskyr mesiga kvinnliga förebilder, mest för att jag vet att alla tjejer innerst inne har den där fightingknappen inom sig som gör att de kan flytta berg. I Bellas fall verkar det däremot som om Edward har desarmerat den. I ”Eclipse” gör Bella ändå ett ärligt försök att hjälpa till när striden mellan Cullen-familjen och deras ärkefiende Victoria, tar en riktigt otäck vändning. Självfallet blir hon brutalt nedröstad, självfallet utan att protestera. Munnen öppnas halvt. Sedan klipper hon bara förorättat med ögonfransarna, och sedan kommer en ny scen.

I ”Eclipse” når vi en sällsynt insikt om att varulvar och vampyrer faktiskt kan samarbeta. Fightingelementen är fina och grafikerna skall ha heder som lyckats utmärkt med animeringarna av varulvarna. Den skogsförlagda scenografin är även den mycket tilltalande. Men de scener som gör mest intryck på mig är scenerna där Bella och Jacob lämnas ensamma att interagera med varandra(Edward tar mycket plats för att vara död). Jag är inte mycket för romantik på film, men inte ens jag  är gjord av sten. Det bara osar av undertryckt åtrå och nattsvart förtvivlan. Scenen där de kysser varandra fick mig nästan att fälla en tår av illasmakande avund. Det var ack så frestande att greppa Häagen Dazs-burken och börja skyffla.

Jag lyckades hålla masken, men behöver nog gå i terapi för det där schizofrena utbrottet.

Det har sagts att detta är Taylor Launtners film och jag kan inte annat än hålla med. I en orkan av mediokra och tillochmed dåliga skådisar sticker han ut i sin rolltolkning som andrahandsvalet Jacob. Jag känner hans åtrå, jag känner hans kärlek och jag känner i hela min kropp; hans förtvivlan när han får veta att Bella planerar att gifta sig med Edward. Att han sen är något av det sexigaste jag någonsin sett är ju inte direkt något som ligger honom i fatet.

Jag har väntat sedan New Moon på att Bimbo-Bella ska ta förnuftet till fånga och gänga den sexigaste tonåringen sedan River Phoenix och ha så mycket sex att deras kroppar blir en hög med sot. Förgäves givetvis.

Allt som allt är det en helt okej film i de flesta avseenden. Manuset går inte att göra så mycket åt, man har helt enkelt gjort sitt bästa med de förutsättningar man haft. Jag tror inte Twilight-fansen kommer bli besvikna. För Jacobs del verkar det inte lika ljust.

Eclipse visas nu på bio

VN:F [1.9.11_1134]
Vad tyckte du?
Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
Etiketter:, , , , , , , , ,

Skrivet av Leiyah Rose Lindén

Är ökänd för sin totala oförmåga att underordna sig sociala strukturer, men är i övrigt förtjusande. Student på Estetikprogrammet vid Södertörns Högskola där hon försöker få in lite mer hiphop. Föredrar dokumentärer men är ruskigt svag för independentfilm.

Fler inlägg av Maila Leiyah Rose Lindén
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jennifer

    Jag vill börja med att klargöra att jag tyvärr inte tror att vampyrer existerar i verkliga livet. I sådana fall vet jag exakt vem jag hade skickat en till.

    Jag skulle nu vilja dela med mig av en riktigt skrämmande, sann historia.
    Det var en gång en kvinnlig mormon ifrån något land i Väst. En morgon bestämde sig den här kvinnan – låt oss kalla henne Stephenie – för att brutalt våldta och totalt stycka en av mina favoritgenres genom tiderna: Underbara, blodtörstiga vampyrer.

    Att låta ”vampyrer” vistas i skolmiljö – utan att ge sina ‘fellow students’ ett par sköna sugmärken eller låta dessa ”vampyrer” glittra i solen istället för att förvandlas till aska eller något annat skojigt, är total, jävla galenskap och ruskigt pinsamt för alla inblandade.
    Att sedan tro att den söta, lilla flickan från I Am Sam med röda linser, ska skrämma skiten ur en hel värld, är bara patetiskt och mer skrämmande än scenerna i sig.

    Jag kan tänkas vara en gnutta konservativ i mitt uttalande:
    ”Det är väl klart vi ska förnya oss lite?”
    Självklart. Men att totalt demolera en hel genre, är lite väl överdrivet i mina ögon.

    ”Vampyrer kan inte förvandlas till fladdermöss och flyga iväg. Det är bara en myt. Egentligen är dom bara jättesnabba och jättestarka. Och så glittrar dom vackert i solen. Det bara är så, för det har Hon sagt.”

    (Återigen – Jag tror inte på vampyrer)

    ”Aldrig hört talas om Bram Stoker?”
    ”Vem?”
    ”Dracula?”
    ”What?”
    ”Transylvanien?”
    ”Okej, nu hittar du bara på ord.”
    Japp. Det är precis vad jag gör.

    Nu är det inte filmerna i sig som gör mig hatisk. Det finns en hel del duktiga skådespelare i den ensemblen. Det är bara det att allt som någonsin har eller kommer baseras på någonting ”skrivet” av Stephenie Meyer kommer för alltid vara smuts för mig.

    Så nej. Inte alla tjejer mellan 11-25 är helt sålda på glittrande vampyrer och muskulösa varulvar.

    Nu när jag har beskrivit min avsky för modern vampyrhistoria, måste jag erkänna att ”Låt Den Rätta Komma In” inte fick mig att vilja slita varken John Ajvide Lindqvists eller Tomas Alfredsson i stycken. Mycket beroende på min kärlek till Per Ragnar och två fantastiskt talangfulla ungdomar. Sen att de använt sig av en briljant fotograf, skadar ju inte det heller.

    Så efter världens kanske längsta och mest onödiga kommentar, vill jag tacka för att jag fick chansen att skriva av min frustration lite grann och hoppas någon finner glädje i att läsa mina ord.

    Tack.

Fler onyanserade inlägg