Senaste Kommentarer

Top Commenters

Gräns – Vackert och grymt om att leva över gränser

Inlägg av Emma Stormdal den 31 augusti 2018 i

Film Recensioner

Tina (Eva Melander) jobbar i tullen vid Ålandsbåtarna. I de långa lysrörsupplysta gångarna plockar hon som en knarkhund ut suspekta passagerare. Men det är inte knark hon letar efter. Tina kan lukta sig till döljande av alla slag. Hon hittar såväl sprit på underåriga som simkort med barnpornografi. Men så dyker Vore upp. Vore (Eero Milonoff), som är något hon inte kan sätta fingret på. Vore introducerar henne till ett alternativ till hennes instängda 70-talsinredda liv med en kamphundsuppfödande sopa till sambo. 

Gräns är regisserad av Ali Abassi och bygger på en novell av John Ajvide Lindqvist. Senast en berättelse av John Ajvide Lindqvist filmatiserades, var det Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in, kanske ville man återupprepa den succén. Och jag tror att det är stor chans att det kommer lyckas. Som alltid i Lindqvists berättelser är det med en stor dos av vardag och verklighet. Men i sprickorna letar sig magin och det farliga sig fram. Eminent diskbänksfantasy, skulle jag kalla det.

Skogen är påtaglig i Ali Abbasis Gräns. Nästan som en egen levande tänkande karaktär. Skogen med sin förmultnande, omslutande tystnad. Men på inga sätt ofarlig.

Kanske är det sommarens skogsbränder som gör att jag tänker extra mycket på den, men det är relationen mellan Tina och skogen som är mest spännande. Hon har haft den redan från början, vandrat barfota i den, grävt i jorden med tills naglarna får sorgkanter, haft telepatisk kontakt med älgarna, men inte tänkt på vad det egentligen innebär. Vore visar henne vad hon är, och vad hon skulle kunna vara, men de är egentligen inte så lika som personligheter. Vore är argare, vildare, farligare. 

 

Abbasi behandlar olika sorters gränsöverskridande. Det civiliserade och det vilda, verkligheten och fantasin och könsöverskridande och dylikt. Gräns snuddar också vid Sveriges mörka befolkningshygienshistoria, rasinstitut och tvångssteriliseringar. Men bara i dialogen, i referat.

Det är inte konstigt att Gräns blir Sveriges Oscarsbidrag. Dels är det en mycket vacker film, men dessutom känns den väldigt nordisk, med de djupa skogarna, de tysta älgarna och folkloren som Gräns refererar till.

 

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg