Senaste Kommentarer

Top Commenters

Whitney – Spektakel och tragedi

Inlägg av Emma Stormdal den 6 juli 2018 i

Film Recensioner

Sagan om popprinsessan Whitney Houstons tragiska livsöde har berättats i två dokumentärer på kort tid. De liknar varandra i berättelse, stil och med ungefär samma klassiska dramaturgi – den om uppgång och fall. Uppväxten i det musikaliska hemmet, rasismen, kändisskapet, drogerna och längtan efter trygghet och stabilitet. Medan Whitney – Can I be me var inofficiell och drev huvudtesen om den otillåtna kärleken, har Whitney familjens tillåtelse samt innehåller också intervjuer med medlemmar av den.

Oavsett vem som låg bakom Whitneys initala image, om det var familjen eller bolaget eller hon själv, så blev hon teflonpopens oskuldsfulla prinsessa. Det skulle komma att bli hennes nyckel till framgång utan motstycke. Aldrig förr hade en afroamerikansk sångerska haft så många listettor. Trots att hon själv kom från en  medveten afroamerikansk familj, representerade Whitney inget av det. Hon lyckades ta sig in i de vita sammanhangen utan att påminna dem om deras obehagliga historia. Hon tillät fansen att själva bestämma vem Whitney var, själv fokuserade Whitney på sången.

Det är en balansgång – att visa på skandaliserandet och förlöjligandet och i och med det riskera att bli en del av samma fenomen. Whitney klarar sig med nöd och näppe från att bli alltför spekulativ eller effektsökande. Men även om det är viktiga aspekter av stjärnans liv regissören Kevin MacDonald tar upp och fördjupar sig i, stannar känslan kvar att det saknas något. För det är ju tragiken man fokuserar på. Det är drogerna och festandet. Det är det komplicerade förhållandet till familjen, det misslyckade äktenskapet och Whitneys längtan efter trygghet och stabilitet. Och det är Familjehemligheten. Visst är det otroligt uppslitande när hemligheten avslöjas, på gränsen till outhärdligt. I ljuset av detta blir Whitneys envisa insisterande på att dottern Bobbi Kristina alltid skulle följa med på turnéerna väldigt logiskt.

Bodyguard – överraskande nog en annan viktig politisk milstolpe

Men livet då, frågar jag mig. Livet, arbetet och arvet till eftervärlden? Det finns visserligen otaliga talking heads där personer hyllar Whitneys sätt att sjunga, men på något sätt verkar det inte ha med henne att göra. Det är mamma Cissys hårda träning, det är gåvan från gud. Hela hennes liv verkar präglat av okontroll. Det finns några sekvenser som visar på en annan sida, bland annat klippet från en privat video där hon avfärdar Paula Abduls sätt att sjunga. Detta lilla elaka klipp skulle kunna tolkas negativt, men det gör inte jag. Istället blir denna sekvens bilden av en kvinna som har åsikter, yrkeskunnighet och vet vad hon vill ha. Kontroll.

Ett annan sekvens som blir viktig är berättelsen om när hon sjöng nationalsången i fyrtakt (!). På något sätt lyckades hon förvandla en symbol för förtryck för många afroamerikaner till en kampsång om frihet. När hon står där framför micken och ur henne kommer de mest magiska toner och samtidigt den ytterst påtagliga skickligheten – då ryser jag. Det blir en uppvisning i den styrka och potentiella kraft som hennes röst hade. Då märks kontrollen och viljan.

Vännen Robyn Crawford och Whitney

De tragiska kvinnoödena har alltid kittlat. Speciellt de som till en början porträtterats – av sig själv eller andra – som oskuldsfulla, lycklig och lyckad utan åsikter eller bagage. Visst är det spännande när det vänder och man får se just hennes skelett och misslyckanden, just hennes tappade kontroll och tragik. Jag skulle bara önska att man fick minnas de andra delarna också.

Whitney hade premiär 6 juli

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg