Senaste Kommentarer

Top Commenters

Widows – Heistdrama med kvinnliga toppskådisar speglar samhällets orättvisor i ett segregerat Chicago

Inlägg av Cissi Eriksson den 15 november 2018 i

Recensioner

Eminente Steve McQueen sitter återigen i registolen och gör en remake av brittiska tv-serien Widows från 80-talet, baserat på en roman av Lynda La Plante. Manusförfattandet utför han tillsammans med ständigt aktuella Gillian Flynn (Gone Girl, Sharp Objects) och det är ett riktigt drömsamarbete. Widows handlar om ett gäng rånare ledda av Harry Rawlings (Liam Neeson) vars 30-åriga kriminella yrkesbana får ett abrupt slut när den senaste stöten går katastrofalt fel och slutar med döden för de inblandade. Rawlings är skyldig en lokal gangster Jamal Manning (Bryan Tyree Henry) 2 miljoner dollar och denna lott faller tyvärr på rånarnas änkor att betala tillbaka inom två veckor. Jamal har en bror, Jatemme Manning (mästerligt spelad av Daniel Kaluuya), vars största nöje är att puckla på folk å det grövsta har inte gett mig såna rysningar sedan Patrick Bateman i American Psycho.

Daniel Kaluuya med ett av sina offer.

Rawlings (Neeson) änka Veronica spelas av fantastiska Viola Davis som dominerar varje scen hon är med i. Hon skiftar snabbt mellan avgrundsdjup sorg och en ruvande ilska redo att förstöra allt i hennes väg. I sin desperation, efter ett obehagligt besök från gangsterbossen Manning (Tyree Henry), tar hon kontakt med de andra änkorna för att planera ett rån hos den skenheliga politikern Jack Mulligan (Colin Farrell) som har fler skelett i garderoben än vad hans välpolerade yttre ger sken av. De andra änkorna är Linda (Michelle Rodriguez) som förlorar sin butik då hennes man (Manuel Garcia-Rulfo) spelat bort deras kapital och  Alice (karismatiska och framförallt långa Elizabeth Debicki) vars man Florek (alltid minnesvärda Jon Bernthal) gärna använde henne som boxboll när andan föll på.

Viola Davis och Liam Neeson.

McQueen är känd för att skapa visuellt starka filmer med ett socialt rättspatos som specialitet. Även i Widows lyckas han med denna bedrift då han riktar strålkastarna mot korruption, rasism, kvinnofientlighet, segregering, gängkriminalitet och maktmissbruk i all sin glans. Det finns en övertydlighet som dominerar men inte på ett dåligt sätt, snarare tvärtom. Det blir en käftsmäll från McQueen där han visar oss att orättvisor fortfarande lever och frodas trots diverse antirasism och metoo-kampanjer. En rolig och bisarr känga ges åt vapenlagarna i Amerika då Alice (Debicki) frågar Veronica (Davis) var hon skall få tag på pistoler. Alice – ”Guns? From where”? Veronica – ”This is America”.

Viola Davis i samspråk med Colin Farrell.

Jag tycker man kan dra paralleller till magnifika tv-serien The Wire på det sätt som filmen mynnar ut i en moralhistoria mer än en actionfilm, hur Chicago denna gång blir skådeplats för en metafor av ett dystert Amerika. Den mest minnesvärda och ovanliga scenen i filmen är när man har fäst kameran på motorhuven av en bil som kör genom staden samtidigt som man hör en vass konversation om makt som utspelar sig utanför bild. Bilen rullar en relativt kort sträcka från slummen och olika fattigdomsprojekt tills vackra herrgårdar uppenbarar sig och det är skickligt framställt om hur nära fattigdom och rikedom kan befinna sig rent geografiskt. Fruktansvärt skickligt gjort av McQueen.

Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki.

Vissa kan tycka att historien blir lite rörig och i synnerhet när det även blandas in politik i berättelsen, vissa klichéer finns absolut i filmens olika vändningar men jag tycker att McQueen väger upp detta genom att använda sin stjärnensemble på ett ypperligt vis. Robert Duvall är minnesvärd i en biroll som rasistisk politiker med många grodor hoppandes ur sin mun. Försnacket i Amerikansk media är att detta skulle vara en tuffare version av Oceans 11 men den enda likheten i Widows är att huvudrollsinnehavarna är kvinnor. Här är det sorg och omoral som bjuder upp till dans och det känns som om McQueen har ännu mer att säga om den saken i fortsättningen. Keep ’em coming säger jag bara.

Widows har biopremiär på fredag den 16:e novemvber

 

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg