Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Wife – Glenn Close briljerar som åsidosatt hustru

Inlägg av Cissi Eriksson den 15 december 2018 i

Recensioner

En av mina absoluta favoritregissörer, Björn Runge, har tagit det stora klivet över Atlanten för att hålla i taktpinnen då Meg Wolitzers bok The Wife (2003) ska upp på vita duken. Filmen med samma namn handlar om Joan (Glenn Close), livspartner till den berömda författaren Joseph Castleman (Jonathan Pryce), som vi gör bekantskap med samma dag han vinner Nobelpriset i litteratur 1992. Man kan tro att Mr Castleman är huvudrollsinnehavaren men icke sa Nicke, det är hans fru som är karaktären du skall hålla ögonen på. Allas vår kaninkokerska, Glenn Close spelar Joan Castlemans hustrun Joan. När Joseph får samtalet från Stockholm som förkunnar att han är årets vinnare är han väldigt noga med att Joan ska lyfta den andra telefonluren för att höra samtalet. Vi får se henne lyfta luren och lyssna med stolthet men samtidigt är det något annat där som säger oss att något är fel. Självklart är Joan stolt över sin man och hon följer med till Stockholm på prisceremonin där hon kallar sig själv för ”the kingmaker” när hon får frågan vad hon har för yrke. Hon är nämligen den som tar hand om hela maskineriet som är henne make Joseph. Samtidigt har vi journalisten Nathanaiel Bone (Christian Slater) som är mer intresserad av att prata med Joan än dennas prisvinnande make och man börjar snabbt fråga sig varför…

Detta är filmen som kommer ge Björn Runge sitt stora genombrott som internationell regissör och defintivt filmen som kommer ge Glenn Close det erkännandet hon förtjänar i form av en guldgubbe vid namn Oscar. The Wife är ett tragikomiskt drama där oerhört komplexa känslor presenteras och vem gör det inte bättre än Close som är en mästare på just komplexa känsloregister. I tillbakablickar får vi se när paret träffades under universitetstiden (50-tal) då Joseph var Joans lärare i kreativt skrivande. Joan var en lovande skribent och spelas av Annie Stark som är Glenns dotter (älskar när talang återföds). Ju mer fjäskande och lismande hennes man får motta på besöket i Stockholm, desto mer börjar den perfekta fasaden paret upprätthåller att krackelera då Joan börjar ledsna på sin roll som åsidosatt hustru.

Christian Slater, Glenn Close, Jonathan Pryce

The Wife har en utmärkt skådespelarensemble och Runge vet precis hur han skall få fram deras fulla kapacitet utan att det blir det minsta överspel. Det är en intensitet i scenerna som går att ta på, trots att det inte är någon thriller. Skådespelarna presterar på absolut toppnivå och Close är enastående med sin talande blick som är så uttrycksfull att den skulle kunna skriva en bok om rätt teknik fanns att tillgå. Kombinationen Pryce och Close är fenomenala och man tror nästan att de är gifta på riktigt. Detta är en välbekant historia vi sett många gånger förut. Hyllad man har en stark hustru som backar upp honom, make tar henne för givet och hoppar över staketet lite väl många gånger men är samtidigt livrädd att mista hustrun som är hans fasta punkt i livet. Hustrun får den omhändertagande rollen, maken blir automatiskt den intressanta eftersom han har en karriär för vem på festerna vill prata om all logistik och obetalda arbete hustrun tar hand om varje dag? Kvinnor hade inte möjligheter på 50- talet att göra karriär som dagens kvinnor har. Detta visas tydligt i en scen när en ung Joan med författardrömmar träffar författaren Elaine Mozell (Elizabeth McGovern) som krasst påminner Joan om att det är männen som håller i taktpinnen: ”Don’t ever think that you can get their attention… the men, the ones who decide who gets to be taken seriously.”

The Wife är mycket välgjord med en regi som gör att skådespelarna skapar magi, manuset är direkt och konsekvent utan onödigt ordbajsande. En film som dröjer sig kvar och som med all säkerhet kommer få en viss generation av kvinnor att fundera på sin tillvaro. Det är aldrig försent att stiga ut i solskenet om man tycker det är lite kallt i skuggan.

The Wife hade biopremiär den 7:e december

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg