Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Wind River – Välspelad om än något långsam mordhistoria

Inlägg av Cissi Eriksson den 13 januari 2018 i

Recensioner

I filmen Wind River är handlingen förlagd till ett väldigt kallt Wyoming där viltvårdaren Cory Lambert (Jeremy Renner) skjuter bergslejon med samma precision som en professionell prickskytt. På en av sina rundor på sin snöskoter hittar han kroppen av en ung kvinna som är hemhörande i reservatet för traktens urinvånare. Hon är barfota och på tok för tunt klädd i en kyla som enligt Lambert får lungorna att frysa sönder om du andas in den tillräckligt länge. FBI skickar dit sin enda lediga agent för tillfället, Jane Banner (Elizabeth Olsen), som inte riktigt är rätt klädd för väder och vind i sin tunna kostym. Även om Lambert inte är polis är han oerhört bestämd att hjälpa Banner och den lokala polisen att lösa mordet då han bär på en sorg av en liknande händelse som får smärtsamma minnen från hans förflutna att vakna till liv.

Jeremy Renner och Gil Birmingham.

Det som skapar spänning i Wind River är att man inte är riktigt säker på vem det är som bestämmer hur utredningen av mordet ska skötas. Den lokala polisen suckar och verkar inte förvånade att offret kommer ifrån indianreservatet. Det ligger en hopplöshet över dem, ungefär som ”jaha, nu igen”.

Det skoningslösa men samtidigt oerhört vackra landskapet sätter spelregler man som dödlig måste rätta sig efter. Elizabeth Moss är bra på att förmedla en osäkerhet inför dessa speciella regler med en befolkning som vet hur man överlever, både i miljön och det sociala samspelet sinsemellan. Jeremy Renner gör sin bästa rolltolkning sedan sin Oscarsnominering för The hurtlocker. Med en lågmäld och finkänslig stabilitet levererar han stora känslor med små och ibland knappt skönjbara ansiktsuttryck.

Jeremy Renner i högform.

Lambert och Banner bildar ett team där deras olikheter fungerar och det finns en ömsesidig respekt och värme dem emellan som känns odefinierbar. Relationen mellan dessa två hade kunnat gå en viss sentimental och förutsägbar väg men Sheridan faller inte i den fällan tack och lov. Detta samspel driver handlingen framåt även de stunder då filmens tempo går lite i stå. Det är ett manus med en dialog av djupare, betydelsefullt innehåll men ibland blir scenerna bara för långa och då tappar filmen lite av sin skärpa. Men detta kompenserar skådespelarna snabbt upp för.

Elizabeth Olsen och Jeremy Renner.

Filmens regissör och manusförfattare Taylor Sheridan (Come hell or highwater och lysande Sicario) vann pris på filmfestivalen i Cannes förra året för bästa regi av Wind River. Välförtjänt då han vet precis hur han skall få skådespelarna att leverera i en berättelse som hade kunnat bli riktigt sövande utan rätt skådespeleri. Jag är väl inte riktigt förtjust i filmens upplösning som blir lite som en stor flock vilddjur mot några få oskyldiga lamm blandat med en för stor dos testosteron. Däremot tycker hämndgudinnan i mig om när en av de ”onda” personerna i slutet får ett straff som står i rätt så hyfsad proposition till den handling som har utförts. Karma is a bitch.

Hugh Dillon, Elizabeth Olsen och Graham Greene.

Wind River är baserad på verkliga händelser och det är ledsamt att bli informerad om att det än idag inte läggs ned några direkta resurser från polismyndigheten i USA på fall där indiankvinnor försvinner och sedan hittas mördade. En liten tröst är att en skicklig filmskapare som Sheridan blåser liv i denna diskussion igen. Man får hoppas att det leder till en bättre situation för denna redan utsatta minoritet av människor. Filmmusiken ackompanjerad av Nick Cave och Warren Ellis ger ännu mer tyngd till det vackra landskapet och en bitvis smärtsam historia.

Taggar:

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg