Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Winter’s Tale – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 20 februari 2014 i

Film Recensioner

WT6

Ni vet de där roliga bilderna med Batman och Robin? Där Robin påstår något och sedan får en örfil av sin kompanjon och mentor. En sådan bild hade egentligen räckt för att förklara det jag nu skall försöka sätta ner i ord, många ord.
”Har ni sett Winter’s Tale? Det är en berättelse om kärlek och magi i en…” SMACK! ”Håll käften! Det här är tidernas största kalkon!”

Ja, det här var faktiskt droppen. Nu rann den berömda bägaren över till slut och det med besked.
”Akiva, say hello to my little friend!” Den har legat här bredvid och bidat sin tid, samlat damm och väntat på rätt läge men nu åker motorsågen fram igen. Efter att ha sett Akiva Goldsmans Winter’s Tale så vet jag faktiskt inte om jag skall skratta eller gråta men ett är säkert. Jag har precis bevittnat ett av filmhistoriens största magplask. Jag vet, det är stora ord. Filmhistorien. Den spänner som bekant över en herrans massa år och man har ju sett en hel del film under sin livstid. Jag har inte koll på antal eller så men en sak är jag helt på det klara med, jag har stött på ytterst få filmer som har kacklat lika högt och irriterande som den här kalkonen.

Då och då dyker det upp en sådan där film som är så urbota korkad att man måste nypa sig i armen för att vara helt säker på att man inte bara drömt allting. Winter’s Tale är den filmen och precis som i drömmen är allting märkligt här och jag saknar både logik och flera vitala delar från boken den bygger på vilket gör att det är helt omöjligt att se någon helhet i historien. Det som skall vara magiskt blir här bara skrattretande.
Detta är Akiva Goldsmans regidebut och han har även skrivit manus och det ligger i bakhuvudet på mig när sågklingan ryter i natten att Akiva, han har minsann fuckat upp saker förr. För även om vi har fått filmer som A Beautiful Mind och Cinderella Man så har den bespottade manusförfattaren också ständigt serverats bejublat råmaterial som han brutalt lyckats köra rätt ner i avfallskvarnen. Akiva kom till dukat bord och det var bara att hugga in på färdigskrivna storsäljare som  I Am Legend, Dan Browns DaVinci-koden och Änglar och Demoner, I Robot och Lost in Space men det var väl ytterst få som tyckte att han lyckades göra originalen rättvisa. Som lök på laxen har han dessutom levererat manus till tidernas ostigaste superhjältefilm som ironiskt nog är, ja just det, Batman & Robin.

WT9

Den obligatoriska balen på slottet

Men exakt vad har då Akiva Goldsman och hans Winter’s Tale gjort för att förtjäna epitetet ”ett av filmhistoriens största magplask?” och därmed rätten att smaka på den där blanka klingan undrar du säkert. Kul att du frågar säger jag och jag vill redan nu försäkra dig om att det jag kommer att berätta nu faktiskt är med sanningen överensstämmande. Jag vet att det låter magstarkt och osannolikt och det kommer säkert att vara svårt för vissa att ta in men jag har alltså inte överdrivit eller skruvat till storyn nedan bara för att kunna skriva en kul recension och därmed casha in på ett par lättfångade garv. Nej, det är faktiskt precis så här idiotiskt det är.

Vi möter småskurken Peter Lake, en kille i 20-årsåldern spelad av karaktärsskådisen Colin Farrell, nyss fyllda 38. Ödet har placerat honom hos den förmögna familjen Penn där han är på väg att bryta sig in i kassaskåpet när han plötsligt störs av ljuv musik. Ett pianostycke signerat Brahms fyller rummet av vackra toner. Vem kan det vara som spelar så vackert tänker Peter och kikar in i det angränsande rummet och där sitter hon då i nattsärk, hans egna mirakel. Kärleken spirar direkt och en dialog tar vid.

- Det knarrar.

- Vad knarrar?

- Golvet, det knarrar just här.

- Du har en pistol.

- Jag vet.

- Vill du ha te?

- Det var en konstig fråga.

- Det är svart te från London. Lapsang Souschong.

- Jag har aldrig varit där. I London alltså.

- Jag är okysst.

Jag skruvar nervöst på mig i biofåtöljen och känner ett starkt obehag.

WT1

”En häst, en häst. Mitt kungarike för en häst! Och släng in en frisör också när du ändå är igång.”

Kvinnan heter Beverly, hon är av ädel börd och spelas av Jessica Brown Findlay som också är runt 20 i filmen men till skillnad från sin motspelare är hon det även i verkligheten. De sätter sig till bords och dinerar. Peter visar sig vara en man med många egenskaper. Han ståtar inte bara med en frilla som måste vara ett resultat av ett illa genomtänkt vad på fyllan. Tänk Bobby Briggs i Twin Peaks och Shemp från Three Stooges i symbios så kommer ni i alla fall hyfsat nära. Som spädbarn flöt han dessutom i land i en modellbåt som färdades över Atlanten… jodå.  Och han är utvald av högre makter, oklart vilka, för att rädda någon, oklart vem. Den här kvinnan har lungsot, kan det vara hon månne? Tuberkulosen gör henne så het att snön smälter när hon promenerar barfota i skogen och hon bor högst upp i ett torn där hon badar naken i solnedgången. I sina vakna feberdrömmar ser hon ljuset studsa mellan föremål. Vi hoppar fram lite och Peter blir nu förhörd av Beverlys far där syftet är att avgöra huruvida han är en lämplig partner till hans sjuka dotter eller ej. De konstaterar efter visst trätande att ”fillet” skall uttalas ”FILL-ET” och inte ”FILL-EY” eftersom det heter ”WALL-ET” och inte ”WALL-EY”. Jag söker förgäves igenom mina fickor efter något lugnande.

Till sin hjälp har Peter en vit flygande häst som egentligen är en hund från Mellanöstern. Ibland står den snällt där och väntar högst uppe på taken i New York innan den fäller ut sina pastellfärgade fluorescerande vingar och segelflyger mellan skyskrapor i uselt animerade scener. Jag känner svetten rinna ner för pannan.

WT7

”Du är så varm my love. Rabbla namnen på random stjärnor och darra med underläppen så blir du kall”

Som i alla sagor finns det också en illasinnad sälle som har till uppgift att sätta käppar i hjulen för vår hjälte. I det här fallet handlar det om Pearly Soames (Russell Crowe). En ärrad skurk som, när han inte spelar över så att blöjknutarna går upp samlar på ädelstenar, inte för dess värdes skull utan för att de bryter ljuset på ett vackert vis. Till sin hjälp har han ett gäng medbrottslingar i plommonstopar som rattar sina svarta sportbilar över istäckta hav och de kör alltid i V-formation, med strålkastarna på och till smäktande stråkmusik. Snötäckta landskap, bilar och storslagen musik. Yes! Nu kommer Zlatan in och sjunger när som helst tänker jag men istället stiger den där fördömda hästen ner från natthimlen och tittar på mig med sina stora blanka ögon innan den lättar igen. Jag känner blodet koka i mina ådror.

Russell Crowe talar med någon underlig dialekt som jag inte lyckades identifiera under filmens två timmar, det låter som att han har hela truten full av haggis och baserat på hans engagemang tror att han själv funderade på hur sjutton han hamnade här egentligen. Men jag har ändå sparat det bästa till sist. Det kan vara lite spoilervarning här men det är så hysteriskt roligt att jag inte kan låta bli. Hoppa över resten av det här stycket om du inte vill veta. I en källare sitter Lucifer och ugglar. Här är han i egen hög ondskefull person. Han är Djävulen. Hos vissa känd som Hin Håle medan andra föredrar Belzebub och hans röst den är mörk och djup som sig bör. Ända tills han tänder den nakna glödlampan i taket vill säga. Då blir han nämligen Will Smith med kavaj, rocktisha och stora ringar av guld i öronen. ”Yo Lu! Det var Notorious B.I.G. här som ringer. När tänker du lämna tillbaka mitt krimskrams? Du vet prylarna som du norpade när jag flyttade in här nere 1997?”

WT4

Russell Crowe har aldrig varit sämre

Hela tiden pratas det mumbojumbo i bakgrunden. Det är historier om stjärnor som en gång var människor som i sin tur en gång var gudar och änglar och fan och hans moster. Allt hänger ihop. Himlakroppar, solljus, feber och ödet. Alla har vi våra egna mirakel. Halleluja, praise the fucking lord! Jag önskar att jag hade förmågan att kunna självantända.

Winter’s Tale är baserad på bästsäljaren med samma namn som, även  om det var länge sedan jag läste den uppenbart fungerade i bokform och det är möjligt att storyn hade flugit om Goldsman hade satsat på en animerad film istället men det här är inget annat än ett stort hån och för att dra till med den gamla men ack så sanna klyschan som så väl beskriver känslan efter att brutalt ha blivit berövad en del av sitt liv. ”Det här är två timmar jag aldrig får igen.”

Jag känner mig lika vilsen som Rip van Winkle när jag stegar ut ur salongen. Sällan har jag varit med om så mycket osammanhängande dravel och new-age-joller som i den här flummiga soppan. Berättelsen utspelar sig i New York både i nutid och för hundra år sedan men matematiken här går sällan ihop och det retar mig gruvligt.

Winter’s Tale på film är en ytterst oskön blandning av Doktor Snuggles, Twilight, Titanic, My Little Pony, Törnrosa och en riktigt dålig LSD-tripp. Man har dessutom mage att marknadsföra skiten som en episk kärlekssaga, den släpptes till och med på alla hjärtans dag.
Kärlekshistoria my ass. Nej, här skall du få ett gott råd. Om du har några som helst ömma känslor för din käresta så släpa för allt i världen inte med honom eller henne på den här erotikdödaren, om du nu inte är sugen på att slagga på soffan ett tag vill säga.

Winter’s Tale har biopremär 21 februari

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Allt jag säger är ironiskt så ingen vet egentligen vad som är sant, eller?

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg